Recensioner

Kanske finns det någon högkänslig person som mår bra av ”For Melancholy Brunettes (& sad women”, skriver Zelda Nahrendorf.

Man får känslan av att Carti tror sig kunna rida på vågen från sina tidigare framgångar. Att han nu kan hävda att han “är” musik. Men sammantaget blir MUSIC mest mellanmjölk.

På det nya albumet Blood On the Silver Screen leker SASAMI med genrerna och försöker nå en ny publik.

Albumet är en självsäker samling låtar som visar upp bandets förmåga att både förvalta sina influenser och forma sin egen identitet

KULT tycker till om alla mellobidragen och utnämner den solklara vinnaren.

På Sinister Grift sätter Panda Bear ord på det oändligt stora rum vi alla har i vårt huvud.

SJUKT HUS är en stark och lovande debut som utgör precis den adrenalinkick indiesverige behöver för att vakna till liv just nu.

Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är frågan som hänger i luften när Nao släpper sitt fjärde album Jupiter.

Med barockinfluenser och politiskt laddade texter kräver Cowards lyssnarens fulla uppmärksamhet – men är den verkligen värd det?

Beautiful Woman är Sarah Klangs självklaraste album hittills.

En ny stjärna har tänts på den svenska musikhimlen. Men men samtidigt känns Axel Rubys artisteri inte tillräckligt personligt och genuint för att sticka ut.

Kitschiga hästreferenser haglar tätt på v.i.p – very important pony. Men är horsegiirL en one-trick pony?

EUSEXUA är ett elektroniskt konceptalbum inspirerat av FKA twigs tid i Prag – präglat av den förlösande anonymitet och de stunder av ofiltrerad närvaro hon upplevde i mötet med stadens ravekultur. Det är ett efterlängtat album som är väldigt försenat. Släppet var nämligen inte helt okomplicerat.  När FKA twigs framförde performanceverket Unearth her på Valentinos […]

Mac Millers andra postuma album balanserar mellan livet och döden.

Det är ytterst svårt att slita sig från det organiserade kaos som är Humanhood

Den som behöver ta tre djupa rekommenderas ta del av Mon Rovîas senaste album.

Snoop Dogg och Dr. Dre återknyter till G-funkens kronjuvel, men når inte hela vägen.

Juice WRLDs sista album känns mer som ett experiment i nekromanti än ett värdigt avsked. The Party Never Ends låter, ironiskt nog, som en efterfest man borde ha lämnat för länge, länge sedan.

Blandningen av förort och folkhem riskerar att låta allt mer som ett integrationsprojekt.

Comptons favoritson är tillbaka – sårbar, kaxig och uppriktigt rolig.

Med en god portion humor låter han tackla vår tids största och allvarligaste problem. Hans vapen? Tidlös pop, dansbar funk och gammal hederlig rock’n’roll.

Tigers nya album är en beroendeframkallande pop-cocktail

Få och alltför glesa toppar när det amerikanska nu metal-bandet återvänder med ny frontkvinna.

Gwen Stefani bjuder på en röd tråd som inte är intressant är följa.