Bandets absurda post-kraut-vrål-punk, har alltid framstått som en naturlig konsekvens av den minst lika absurda samtiden. På viagr aboys är det dock som att de låter sina attacker få riktning.
Kort, bubbligt och flörtigt på PinkPantheress tredje platta.
Jenny Hval väcker gamla minnen till liv, likt en väldoftande parfym.
Yung ger känslan av att det finns mycket att förvänta sig av New York-rapparen.
På Black Country, New Roads nya skiva lämnas lyssnaren med tanken att det mest låter som en överfinansierad skolavslutning.
Forever Is A Feeling imponerar stort med sina skickliga ljudlandskap men desto mindre med sina texter och återhållsamhet.
Musiken på den sex låtar korta plattan är fylld till bredden med filmiska stunder och känslosamma framföranden.
Kanske finns det någon högkänslig person som mår bra av ”For Melancholy Brunettes (& sad women”, skriver Zelda Nahrendorf.
Man får känslan av att Carti tror sig kunna rida på vågen från sina tidigare framgångar. Att han nu kan hävda att han “är” musik. Men sammantaget blir MUSIC mest mellanmjölk.
På det nya albumet Blood On the Silver Screen leker SASAMI med genrerna och försöker nå en ny publik.
Albumet är en självsäker samling låtar som visar upp bandets förmåga att både förvalta sina influenser och forma sin egen identitet
KULT tycker till om alla mellobidragen och utnämner den solklara vinnaren.
På Sinister Grift sätter Panda Bear ord på det oändligt stora rum vi alla har i vårt huvud.
SJUKT HUS är en stark och lovande debut som utgör precis den adrenalinkick indiesverige behöver för att vakna till liv just nu.
Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är frågan som hänger i luften när Nao släpper sitt fjärde album Jupiter.
PowerPoint-presentationer, Zoom-möten och fylleselfies möter saxofonsolon och gitarrplonkande.
Med barockinfluenser och politiskt laddade texter kräver Cowards lyssnarens fulla uppmärksamhet – men är den verkligen värd det?
Beautiful Woman är Sarah Klangs självklaraste album hittills.
En ny stjärna har tänts på den svenska musikhimlen. Men men samtidigt känns Axel Rubys artisteri inte tillräckligt personligt och genuint för att sticka ut.
Kitschiga hästreferenser haglar tätt på v.i.p – very important pony. Men är horsegiirL en one-trick pony?
EUSEXUA är ett elektroniskt konceptalbum inspirerat av FKA twigs tid i Prag – präglat av den förlösande anonymitet och de stunder av ofiltrerad närvaro hon upplevde i mötet med stadens ravekultur. Det är ett efterlängtat album som är väldigt försenat. Släppet var nämligen inte helt okomplicerat. När FKA twigs framförde performanceverket Unearth her på Valentinos […]
Mac Millers andra postuma album balanserar mellan livet och döden.
Det är ytterst svårt att slita sig från det organiserade kaos som är Humanhood
Den som behöver ta tre djupa rekommenderas ta del av Mon Rovîas senaste album.
Ethel Cain byter genre och bjuder på ambient, drone och vackert vacklande sång.
Snoop Dogg och Dr. Dre återknyter till G-funkens kronjuvel, men når inte hela vägen.
Juice WRLDs sista album känns mer som ett experiment i nekromanti än ett värdigt avsked. The Party Never Ends låter, ironiskt nog, som en efterfest man borde ha lämnat för länge, länge sedan.
Blandningen av förort och folkhem riskerar att låta allt mer som ett integrationsprojekt.
