Känslosprängt och finstämt – Phoebe Bridgers är tillbaka.
Han är fortfarande som bäst när han gör hiphop med jazzinfluenser. Tyvärr blir det också ett halvhjärtat försök att låta som alla indiekillars favoritartist.
Debutalbumet DIKET I SOLEN I SOLEN, tar med lyssnaren på en promenad genom årstiderna, brusten kärlek och rotmosfärgade landskap.
the greatest album of all time är en kaxig titel men Sophia Stel lyckas ändå imponera
Maria W Horn tar hjälp av kontrabasflöjt, japansk munorgel och SWANS Michael Gira för att göra ett spöklikt drone-album.
Trion är tillbaka med ett nattsvart album och existentiella texter.
Popvärldens mest disciplinerade artist är tillbaka med sitt åttonde album Popstar.
Superstjärnan Tove Lo är tillbaka med sitt sjätte album, ESTRUS.
Även om man önskar sin artist lycka, fick mottagaren onekligen ut mer av den plågade Lizzy McAlpine.
Det timmeslånga albumet innehåller tre spår och består musikaliskt av gitarr, piano, trummor och Broughton’s karakteristiska djupa stämma.
Before the World Blows är mer likt nidbilden av neosoul än den mer utmanande nisch Badu annars rör sig i.
Music, Fashion, Film leker med intellektualism, indie sleaze och nedsaktade gitarrer.
Belöningen uppstår i de oväntade detaljerna snarare än i de omedelbara refrängerna. Resultatet är ett av årets mest spännande album och Steve Lacy fortsätter att bevisa att han är en av de mest originella rösterna inom modern R&B.
Suki Waterhouses nya platta utforskar både den fina och fula kärleken – som förväntat.
Mikrodoser av stökig industrial och psykedelisk postrock presenteras på ett mycket oklart sätt.
Man lämnas flera gånger under albumet hungrig, med en önskan om att det skulle kunna bjuda på lite mer. Det mesta pekar dock på att resan in i diamantlandet bara börjat.
The Afterparty tar lyssnaren på en intensiv resa genom natten.
Sara Parkmans fjärde album besjunger naturen.
Man skulle lätt kunna göra en bruksanvisning för hur en låt av Stormen Gudrun ska se ut och använda det som ett tecken på brister. Men man kan också se det som att bandet har skapat ett riktigt bra och effektivt sätt att skriva och spela låtar.
Klassisk och hederlig indierock på Avantgardets nya United States of Sweden.
För den som trodde att black midi bara var en enda uppvisning i teknisk-brutal progrock är My New Band Believe ett tydligt tecken på att deras kompositioner alltid dolde något mer än så.
Den virala succén gör monoton mikrotonal-rock i dadaistisk skepnad men misslyckas att imponera.
Stormande känslor och poetiskt språk på både svenska, spanska och engelska på Against The Dying Of The Light.
Med sin EDM:iga hyperpop har hon byggt sig ett sound som nästintill förkroppsligar upplevelsen av att vara en ensam röst i en digital värld. Varje ansats till relaterbarhet på U faller dock platt.
Memory Be a Blade är en debut som känns både intim, ärlig och ambitiös, och som placerar waterbaby bland de mest intressanta rösterna på den svenska scenen just nu.
På det nya albumet utforskas mörkret genom countryn.
Sveriges indiedarling Hannes har släppt sitt debutalbum – nästan 10 år efter sin första singel.
Nya influenser må vara många, men de processas och löses snabbt upp i det redan etablerade soundet. Bandet själv verkar inte ha några ambitioner att bryta mark på ny musikalisk terräng.
