Det norska bandet Valkyrien Allstars har sedan starten 2007 satt sin egen prägel på den norska folkmusiken – utan att förlora kontakten med dess rötter. Deras musik rör sig i ett drömskt gränsland mellan experimentell rock, folktoner och ambienta ljudlandskap. Bandet består i dag av Tuva Syvertsen, Erik Sollid, Magnus Larsen och Martin Langlie. Nu, efter fem års väntan, är det äntligen dags – det nya albumet Venter på noen som venter på noen är här.
Albumet inleds med en strummande banjo och den lekfulla interluden Blanke morran. Stämmorna är kittlande och finstämda. Vi fortsätter med Lyseblått, där fiolernas toner liksom jagar varandra. Syvertsens röst följer de hastiga tonerna i detta spår, vars form till en början är ganska upplöst. Någon minut in bryter trummorna igenom och ger lyssnaren något att hålla fast vid i den omvälvande strömmen av musik. Albumets tredje spår, Kongler, sänker tempot. Jag tänkte först skriva att melodin bryter mot den traditionella ramen – men kanske är det egentligen precis tvärtom. Den följer en tradition, bara inte den vi associerar med vår egen samtid. Ljudbilden är avskalad men fylls ut med strängar, stråkar och stämmor. Låtarna bär på en särskild känsla, något svårfångat som inte låter sig förklaras med ord. Ingenting så tungt bärs upp av den pladdriga texten och de medryckande trummorna.
Spåren rymmer väldigt mycket – flera olika moment och höjdpunkter. Det är svårt att lyssna på albumet som en helhet; varje låt är som sin egen ö. Vi når albumets mitt med Hånda på rattet, som inte lämnar något starkt avtryck. Ljudbilden är stämningsfull men aningen platt. Följande låten Ladi Ladi du kan like et party blir nästan lite övermäktig – formen är upprepande och statisk. Man körs över av det konstanta röjet, och ljudbilden blir aningen stressande. I Slemt eller frekt hittar man tillbaka till kärnan, som här blir väldigt tydlig: Syvertsens spruckna och kraftfulla röst, något oförutsägbart i melodin och den energifyllda ljudbilden. Det nya soundet möter det traditionella på ett skickligt sätt i en slags folktronica.
Valkyrien Allstars eget sound är i grunden redan något väldigt märkvärdigt. Bandet är pionjärer för en ny generation av folkmusik och har länge utmanat både kontemporär och traditionell musik. Med ett så distinkt sound märker man som lyssnare både det som återkommer och det som överraskar – vilket kan göra det svårt att överträffa sig själva. Detta album är ett sådant fall: allt är skarpt och bra, men det griper inte tag i en som det kanske gjorde när man lyssnade på bandet för första gången.
Er du ensam har du meg för tankarna till vissång, med sitt modala tonspråk och unika frasering. Låten har något väldigt melankoliskt i sig – ett mörker som sprids och smetas ut bland tonerna. Texten är berättande och stor; stilen får texten att kännas tidlös, lika oändlig som ljudbilden. Det är som en modern serenad till den eviga arketypen av den älskade. Albumet når ett plötsligt slut med Lakenskrekk og hakeslepp, som är fin men aningen långdragen. Det blir ett långsamt farväl – på gott och ont. När de sista tonerna mynnar ut är det på gränsen till att man nästan tröttnat lite (i alla fall på just den här låten).
Venter på noen som venter på noen är ett tonsäkert och lekfullt album där Valkyrien Allstars fortsätter att visa varför de tillhör den nordiska folkmusikens mest intressanta akter. Med sitt distinkta sound sätter de ribban högt för sig själva. Även om helheten inte når tidigare höjder, bjuder albumet på stunder av skönhet, vemod och musikalisk briljans som gör det väl värt att återvända till.
