Jag såg en snubbe gå förbi i vårsolen i Lund med en Duschpalatset-tröja. Då tänkte jag “ah har du hittat ner hit”. Det Umeåbaserade indiepopbandet bestående av Viktor Sandström, Alva Nylander, Carolina Sandström, Nike Vejbrink började spela tillsammans 2016 och har bevisligen lyckats samla ihop en skara fans runt om i landet. Nya EP:n Varma länder består av fem rykande färska låtar som efterlängtats av Dr. Martens-fotade studenter landet runt.
Musiken bär uppenbara influenser av Annika Norlin och The Wannadies, den senare kanske mest tydlig eftersom Pär Wiksten – sångare och gitarrist i The Wannadies – producerat EP:n. Texterna är personliga och påhittiga, tyvärr bleknar musiken i jämförelse. Rader som “Dricker nog lite för mycket / Men har både jobb och bil” har den loser-coolhet och självdistans som för tankarna till amerikanska MJ Lenderman, eller allas våran Markus Krunegård. Men till skillnad från Krunis saknas det ett tydligt ID. Duschpalatset blir nekade vid dörren och får vänta lite till som band innan de på riktigt kan kallas för en ny spännande indieakt. Ofta trallar Duschpalatset över enkla beats och ackordföljder som om de vore ett lokalt band som ens fasters man var med i – se Man Lär Sig – vilket gör att jag efter genomlyssning längtar efter att lyssna på något annat. Som lyssnare är det som att vara på fest där blicken dras till allt annat i rummet än personen man har framför sig, och det kan inte vara ett gott tecken.
Ett återkommande problem är produktionens övertro på reverb. Det smetar ut ljudbilden till något abstrakt och luddigt, som en hand dragen över en färdig målning. Vilket är synd, under de suddiga och svävande reverbeffekterna ligger de egenheter som hade kunnat göra EP:n till något intressant. I Näst på tur isoleras sången så att endast detta doande hörs i några sekunder. Sen skruvas kompet upp igen. Varför då? Det känns lite meningslöst. Inte för att alla konstnärliga val måste ha en förklaring. Men poängen med kompbreaket framstår som oklart, det låter som att någon som lärt sig hur man kan sololyssna på enskilda ljudkanaler pillar och skruvar lite slentrianmässigt på rattarna.
Varma länder har flera stunder där sången övergår till vokaler eller “do-do-do”. It’s giving lovsång, emellanåt. Det blir liksom “prisa herrens namn”-vibe med “doande” som alla kan sjunga med till över ett halvkristet komp à la shaker, tamburin, högtidslika trummor, reverb, och orgel – framför allt på titelspåret. Orgeln är visserligen ett välkommet inslag som för in något nytt till ljudbilden, men den hjälper inte bandet att komma ifrån lovsångsliknelsen, särskilt inte när EP:n avslutas med ett rungande C-dur ackord på orgel. Det behöver ju inte vara någonting negativt, men jag hade önskat att Duschpalatset – med sin coola estetiska profil och med bilder på instagram på Viktor Sandström som crowdsurfar i publiken spelandes på sin gitarr – var rivigare.
