Efter en debut som på många sätt kändes som ett lyckligt misstag – ett band startat som ett skämt på ett pariserhjul och singeln Chaise Longue som luktade one-hit-wonder – hade Wet Leg alla möjligheter att falla offer för andra album-syndromet. Istället känns uppföljaren Moisturizer som ett självsäkert steg framåt: spikigare, sleazigare och faktiskt sexigare.
Bandets trademark – torr humor, skramliga gitarrer och en viss kaotisk charm – finns kvar, men soundet har både vässats och breddats. Albumets avslutning, U and Me at Home, är ett nedkok av bandets estetik: lite skeva My Bloody Valentine-gitarrer, textrader om att beställa takeaway och göra ingenting. Och det är väldigt charmigt.
Det märks att bandet har turnerat flitigt sedan debuten. Flera av låtarna känns tydligt skrivna med livescenen i åtanke och det är en av albumets största styrkor. När man lyssnar på catch these fists vill man helst stå i ett svettigt publikhav, inte sitta på sitt sommarjobb med AirPods i öronen. Flera spår låter som framtida livefavoriter och albumet känns nästan som en försmak, ett löfte, om den energi och hype Wet Leg brukar framkalla på scen. Duon spelar på Way Out West i sommar – och den som är där får se om de lyckas leverera just detta.
I låttexterna utforskar Wet Leg sexualitet, samtidigt som de tydligt driver med hela konceptet av sexighet. Till exempel texten i Pillow Talk: ”To sleep, to drink, to fuck, to feel / You wanna eat me, I’ll be your carrot / Are you a bunny? I’ll let you have it / Yeah”. Yeah, ni fattar. Eller på öppningsspåret CPR där sångaren Rhian Teasdale halvstönar fram verserna – ”I… I… I… I’m in love / Oh I’m in love and you’re to blame”. Det är extremt oseriöst och följer Wet Leg-formulan där sångaren viskar obrytt i ens öra innan de bedövar med feta riff. Även om skivan stundtals är rolig och musikalisk intressant, blir dock vissa delar lite för repetitiva – den där surf-fuzz-formeln riskerar att malas ut. Några av texterna känns också väl mycket som klyschiga dagboksanteckningar. Och om än jag tycker det är skitcoolt med två tjejer som rockar den sleazy stilen, typ Viagra Boys, så känns det ibland lite gäsp.
Dagens unga är på många sätt socialt konservativa — inte nödvändigtvis politiskt, men i sina beteenden, kulturella vanor och ovilja att ta risker. Denna konservatism är ingen slump. Den är ett resultat av att ha vuxit upp under sociala mediers ständiga blick, där varje försök till självuttryck eller individualitet granskas, hånas och ofta stämplas som ”cringe”. Vi lever i ett kulturellt klimat där äkthet värderas extremt högt. Det kan handla om viljan att äta på ”autentiska” snarare än ”turistiga” restauranger när vi reser utomlands, eller om de långa one-take-tagningarna i Netflix-succén Adolescence.
För att avvika från dessa förväntningar måste man ofta tydligt signalera att man spelar en roll—ibland överdrivet eller teatraliskt—genom ironi. Ironi och självdistans används flitigt som krockkudde av artister och kreativa skapare idag, kolla bara på artister som Bladee, och när Timothée Chalamet höll sitt tacktal på SAG-award och sa att han ville vara ”one of the greats” var det en anakronism. Wet Leg är i många avseenden barn av sin tid. Samtidigt som jag uppskattar den torra humorn och ironin som Moisturiser bygger på, kan jag känna mig lite trött på hur hela Wet Legs koncept speglar denna tidstypiska trend. Plötsligt är jag Måns Zelmerlöw (innan han blev canceled) och jag mässar: ”Av med masken! Av med masken!”
Trots det är det ett bra album. Kanske inte en body lotion jag väljer framför Niveas 400 ml blå flaska på Ica – men Moisturiser står sig som ett ganska snyggt flasktillskott i badrumshyllan.
