Att det krävdes en meme för Zara Larsson att hitta tillbaka till rampljuset är så otroligt talande för vår tid. För ett år sedan fyllde Symphony, samarbetet med Clean Bandit som för 8 år sen var en megahit världen över, återigen folks medvetanden efter att låten ljudsatt mängder med folks tragikomiska confessions. Någonstans där i Lisa Frank-estetiken klickade det: den pusselbit som tidigare saknats i Zara Larssons artisteri kom plötsligt som en skänk från ovan.
Även om Larsson under åren släppt stabil pop, har inget nått den framgång som hennes debut-era gjorde. Efter att Venus släpptes förra året, hennes mest anonyma album hittills, blev det smärtsamt tydligt att det krävs mer än catchy refränger och sång- och dansförmåga i världsklass. När vi lyssnar på musik, oavsett vilken, vill vi äntra en värld. Den världen har Zara använt som bas och inspiration till den nya musiken på hennes femte album.
Titelspåret tillika singeln Midnight Sun inleder, och det var även den som fick igång snacket tidigare i sommar när den släpptes. Mycket tack vare videon som kombinerar element i sin maximalistiska smaklöshet: i centrum av den frutiger aero-värld hon skapat står Zara Larsson som en blond solbränd semestergudinna. Också tack vare öppningsgiget på Tate McRaes turné som skapat rubriker – mest för att många inte förstått varför en artist av Zaras kaliber och erfarenhet öppnar för en annan artist. I slutändan blev utgången så bra den kunde bli i och med att hypen kring Zara blivit större än på länge, lagom inför det nya albumsläppet.
Även Blue Moon är tydligt förankrad i den här estetiken även om musiken har ett baltimore club-beat som tar den in i 2025. Den största avstickaren på albumet görs när det är dags enligt Zara att “get messy”. Pretty Ugly är defintivt hennes största vattendelare hittills, men samtidigt är den så oursäktligt Zara. När man vant sig vid jumpscaren som är refrängen inser man att likheten med superhiten Hollaback Girl av Gwen Stefani är oundviklig – och fortfarande i den tidsrymden vi befinner oss i inspirationsmässigt. Mitt i den eklektiska produktionen finns fortfarande melodierna, vilket genom hela Zaras karriär varit hennes största styrka.
Zara fortsätter att briljera med sitt oerhört polerade sound. R&B blir till UK garage och hon sjunger rent ut sagt skiten ur den här låten – det är inte många sekunder som inte innehåller oemotståndligt dynamiska melodier. Samma kan sägas om Crush, vars produktion är lite mer åt vad man förväntar sig av henne, bortsett från de oväntat snygga ackorden i bryggan. Kontrasten mellan den polerade, skandipopen och medelhavsvärmen på Eurosummer kommer därför som en chock. Det är rumänsk pop á la Inna, Stereo Love, men liknar också valfri balkanbanger i Eurovision – med läskigt fulländad produktion. Som om inte dragspelet fyllt en tillräckligt med endorfiner ger realityikonen Tiffany “New York” Pollard och Zara oss en rejäl egoboost på Hot & Sexy. Spåret låter nästan som en upphottad och galnare version av I Would Like från 2017, och det är INNAN ett brazilian funk-dansbreak bryter ut. Ljudbilden byts en sista gång i outrot som påminner om Drake och artistens idol Beyoncé, och narrativet går från egoboost till reflektion: “Must say, it’s getting insane, getting told I need to change / There’s boys that need to be raised […] / Let a girl be hot & sexy”.
The Ambition och Saturn’s Return ger en djupare inblick i Zaras tankar om bekräftelsebehov, reflektioner över en karriär som inte gått den spikraka väg till toppen som hon hoppats, och på den sistanämnda låten visar hon återigen prov på världsklassvokalist som hon faktiskt är. Avskedslåten Puss Puss är albumets svagaste spår, men passar fortfarande in i den värld som Zara Larsson för första gången lyckats bygga genom sin musik.
Zara har under en lång tid varit komplett som artist. Det är snarare andra faktorer som skivbolagsstrul, PR-team och brist på musikalisk vision som sinkat den status hon förtjänar. Midnight Sun är hennes första fullängdare som gör nästan allt rätt. Kommer albumet ställa popindustrin på sin ända? Självklart inte. Det förtjänar dock att uppmärksammas som hennes första projekt som bevisar hennes sanna potential. Att albumet (och framför allt Eurosummer…) inte släpptes åtminstone så tidigt som i augusti är kanske det enda misstaget, men det kommer en sommar nästa år också.
