På mindre än sex månader har Marcus Berggren debuterat både som soloartist och som frontfigur i SJUK HUS – och redan nu är han tillbaka med nästa soloskiva, Fullständig Frånvaro. Detta släpp gör det än mer uppenbart att det inte lids brist på inspiration hos Berggren. Här behåller han sitt råa sound och det bjuds på en välbalanserad blandning av ballader och stökiga rocklåtar – precis så som indie ska vara.
Fullständig Frånvaro är en skiva som balanserar på gränser: mellan humor och allvar, kaos och eftertanke, glädje och sorg. Skivan rivstartar med I always lost my mind, där verserna är härligt tätpackade med text och käcka rim, och det är som att kastas rakt in i Berggrens fartfyllda värld. Vidare behandlar Huvudvärk/underverk den hårfina gränsen mellan just dessa två koncept. På så sätt blir den även till ett utforskande av själva inspirationen som måste ha legat till grund för skivan, med rader som “Jag har hoppat ut för stup / För att kunna vara djup”.
Musikalisk inspiration hämtas från en rad olika genrer, som på vänskapshyllningen Mina Vänner där han blandar allt från honky tonk till pianorock. På Död för mig skänker ett skört piano extra vikt åt Berggrens grubblerier om att känna sig som en “busstorgsprofet” och “korvkioskpoet”. Dessutom förekommer två vackra duetter, den vemodiga Blyertshjärta med Alice B, och den akustiska balladen Nördarnas parad med Berggrens fru.
Berggrens röst tycks dessutom bli tryggare för varje släpp och hittar helt rätt här. Visst påminner den stundvis om Håkan Hellström, men innehåller så många charmiga egenheter att varje låt blir helt hans egen. Han går upp i falsett på precis rätt ställen, drar ut toner precis så länge de förtjänar och strösslar på så vis sin personlighet över hela albumet.
Det är framför allt roligt att se Berggren försöka sig på längre kompositioner. En enda sång är en sexminuters powerballad med pulserande rytm och ständigt tilltagande energi. Här målas livet upp som en enda lång sång samtidigt som Göteborg står i lågor till tonerna av glittriga gitarrer och visslande. Sjuminutaren Helt ensam är en uttömmande resa genom Marcus barndom och relationer som beskriver vägen till den person han ser sig själv som idag: en “kylskåpsmagnetspoet”. Mot slutet snabbar låten upp, går fortare och fortare, som ett liv som spårar ur.
Där Helt ensam är ett detaljerat porträtt av Berggrens inre är skivans kronjuvel, Mitt folk, ett porträtt av hans omvärld, i form av en över åtta minuter lång episk hymn till Göteborg. Kanske även till musik i sig, med den avslutande raden “Om du lever för musik / Dö för den”. Sist på skivan, efter en stunds tystnad, kommer en kryptisk, Bob Dylan-aktig ballad på engelska om en skjuten president, vars syfte dock blir oklart i förhållande till resten av albumet.
Varje låt på Fullständig Frånvaro känns spontan, och inspirationen som Marcus Berggren måste ha känt i sitt låtskrivande smittar av sig. Det vore dock intressant att se Berggren låta sin friska inspiration få utlopp i något ännu mer konceptuellt. Skivans längre låtar visar nämligen på en förmåga att skapa detaljerade självporträtt, utöver den treminutersindie han redan bemästrat.
Visst består albumet för det mesta av vanlig, lekfull indierock. Visst ska det kännas rått, lössläppt, lite lagom mycket hafsverk, men i slutändan är det ändå ambitionen som blir utmärkande för Fullständig Frånvaro. Ett album där Berggren tömmer såväl inre som yttre värld, tillkortakommanden blir till triumfer och Göteborg antar bibliska proportioner.
