I Matteusevangeliet säger Jesus: “Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn.” Det går inte att kalla ogräset oskyldigt.
Jag tror att många, inklusive jag själv, har fördomar om skräcklitteratur.
de Fombelle förmedlar också på ett övertygande sätt en tonårings tankegångar. Hoppet och lusten, strävan och längtan. Det stundtals svärmiska bildspråket.
Ingen annan har lyckats göra formen hembygdslitteratur, oftast träig och navelskådande, till performance i bokform.
Medan minglet minglade och klägget kläggade på Bokmässan skickade vi Albert Tullberg Nygren – skribent och Sveriges främsta fairplay-expert i schack – till Uzbekistan.
Distinktionen mellan fakta och fiktion är ganska ointressant när man närmar sig det nyckfulla bandet och kulturföreningen.
Romanen är inte bara ett pacifistiskt manifest, som den här typen av böcker riskerar att bli, utan Fioretos låter Yellows erfarenheter tala för sig själva.
G.K. Chestertons roman är en feberdröm, skriver Albert Tullberg Nygren.
”Själva intresset unga har för kristendom grundar sig i kyrkans ointresse för individen.”
Amanda Romare och Expressens kulturchef Victor Malm svarar på korta frågor om folkbildningens framtid.
Närvaro på fester, förlagsmiddagar, en öl på Park Avenue, efterfest på en schackbar, eller en ljuständ middag i källaren under Gothia Towers kan ge många olika typer av kapital.
Jag tänker att det är just detta Sjöjungfrun i år belönar: ett författarskap som vägrar göra sig lättare än livet självt.
Sverige är en av världens främsta spelländer, och det går inte längre att ha samma fulkultursstämpel på spel.
Invandrarbarn som oss är vana vid att känna skam. För sina föräldrar. För sin kultur. Använd den energin.
Efter två romaner om svenska män i Japan har han nu vänt blicken mot Sharm el-Sheikh.
Grigoriev lyckas måla upp ett både gräsligt och kittlande porträtt av samhället, av kultur och det akademiska livet.
”överge mig inte under ömsningen / ett omen vrider sig under skinnet / blomstrande & månskensmättat”.
Till ytan är Karolina Ramqvists roman en kliché. Medelålders kvinna söker thrill. Men endast till ytan.
Mikael Yvesand skriver roligt. Alltså roligt på riktigt. Inte sådär utstuderat klyftigt eller stelt framtvingat, utan roligt så att jag sitter och ler under läsningen.
Love Frisell intervjuar Agri Ismaïl om ond kultur, metoo, lockelsen med postapokalypsen och varför berättelsen om Sverige behöver förnyas.
Det blir oerhört tröttsamt att som läsare möta en ny novell med en “ny” premiss, och snart inse att det är samma sak igen. Samma röst, samma teman. Efter läsningen kan jag inte skilja dem åt, de smälter ihop till en och samma.
Saivo är ett storslaget epos som inte går att lägga ifrån sig. Det öppnar för de stora känslorna och de djupa tankarna, och fångar, utan att skriva läsaren på näsan, erfarenheter som lagrats i såväl de stora skogsmarkerna som i den lilla människan.
Jag ser litteraturen som det mest förnämliga redskapet för att synliggöra och få oss att reflektera över språkets manipulativa kraft.
Det digitala landskapet väcker mycket tankar hos läsaren. Kan en person verkligen vara borta om dennes röst finns på telefonen?
En märkligt vacker bok om människans fatala envishet, skriver Simone Westblom.
Under blöta utekvällar skärskådar Sofia Rönnow Pessah makten i Bryssel, skriver Rebecka Bjuremalm.
Jag blir fullkomligt tagen av språket i Isslottet. Det påminner inte om något jag tidigare läst. Vesaas mejslar omsorgsfullt fram sin text, full av metaforer och liknelser som direkt känns sanna.
Isabel Dahlgren recenserar Carl Cederströms nya Kontoret.
