Invandrarbarn som oss är vana vid att känna skam. För sina föräldrar. För sin kultur. Använd den energin.
Grigoriev lyckas måla upp ett både gräsligt och kittlande porträtt av samhället, av kultur och det akademiska livet.
Till ytan är Karolina Ramqvists roman en kliché. Medelålders kvinna söker thrill. Men endast till ytan.
Mikael Yvesand skriver roligt. Alltså roligt på riktigt. Inte sådär utstuderat klyftigt eller stelt framtvingat, utan roligt så att jag sitter och ler under läsningen.
Det blir oerhört tröttsamt att som läsare möta en ny novell med en “ny” premiss, och snart inse att det är samma sak igen. Samma röst, samma teman. Efter läsningen kan jag inte skilja dem åt, de smälter ihop till en och samma.
Saivo är ett storslaget epos som inte går att lägga ifrån sig. Det öppnar för de stora känslorna och de djupa tankarna, och fångar, utan att skriva läsaren på näsan, erfarenheter som lagrats i såväl de stora skogsmarkerna som i den lilla människan.
Det digitala landskapet väcker mycket tankar hos läsaren. Kan en person verkligen vara borta om dennes röst finns på telefonen?
En märkligt vacker bok om människans fatala envishet, skriver Simone Westblom.
Under blöta utekvällar skärskådar Sofia Rönnow Pessah makten i Bryssel, skriver Rebecka Bjuremalm.
Jag blir fullkomligt tagen av språket i Isslottet. Det påminner inte om något jag tidigare läst. Vesaas mejslar omsorgsfullt fram sin text, full av metaforer och liknelser som direkt känns sanna.
Isabel Dahlgren recenserar Carl Cederströms nya Kontoret.
Romanens styrka bor i icke-värjandet för det fula, det äckliga och pinsamma. Här finns otrohet, avundsjuka och missbruk, men också mjällvårtor att skrapa bort med en vass liten skopa och råttor som klyvs mitt itu i lägenhetsköket.
Jag tänker på framtidens litteratur med bävan, men ser också med stor förväntan fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske skriven av tidigare barnsoldater.
Boken påminner därav om filmen Zone of Interest: kriget pågår för det mesta i bakgrunden, och det är familjens vardag, deras kärleksbekymmer, uppväxt och problem som utgör själva handlingen.
Biedermann är på inget sätt pretentiös, men inte heller självsäker – det märks att han har ett större behov av att säga smarta saker om litteraturens allmängiltighet och rättfärdiga sitt skrivande.
Bara tågresan till Louisiana gör mig säker på att det här är det mest lyckligt lottade landet i världen, skriver Amandus Gustafsson.
En timme kvar till biljettsläpp och gräsmattan börjar bli riktigt full. Jag hänger lite med en portugisisk bebis. Vi kollar i programmet och gör high fives.
En öl kostar 52 danska och slår därför way out wests ölpriser med råge. Kanske föga förvånande, det är trots allt en helt annan slags festival, men ändå en glad överraskning för mig som stålsatt mig för att bli ruinerad här i grannlandet.
”Litteraturen gör att du ser många möjligheter i världen, i samhället, i dig själv, i individen, i ekonomin. Du ser vad det leder till i den här historien. Men du ser också att det kunde ha blivit annorlunda.”
Ju svårare det blir att lita på det vi ser, desto viktigare blir vår förmåga att ge form åt det vi inte kan se.
Litteraturredaktionen tipsar om höstens mest lovande böcker.
Jag börjar tvivla på om diktjaget verkligen upptas av dessa frågor, eller snarare tycker att det låter fint att skildra dem. Här finns inget verkligt grubblande, allt är ljuvt som en tavla ovanför soffan.
Orden väcker den oerhört sällsynta impulsen i mig att stryka under. Eller stryka över. Kanske slita ut sidan.
Precis hur tavlan angår oss är förstås individuellt, men just som texten lustar efter läsare lustar tavlan efter voyeurer.
Allt var underbart när man var tre år. Främst eftersom man inte förstod någonting.
Samtidspoesin är okomplicerad att läsa, men den är inte simpel, skriver Max Gazi Bergqvist.
Ilja Leonard Pfeijffers Bergtagen-parafras saknar knappast ambitioner, skriver Albert Tullberg Nygren.
”Den dagen tog jag en stor orm och vred nacken av den innan solen gick ned.”


