Böckerna är ofta tablåer av fragment – pyssel, nästan klotter. Carson har själv sagt att hennes stora fiende är tråkigheten.
Ingen annan har lyckats göra formen hembygdslitteratur, oftast träig och navelskådande, till performance i bokform.
Romanen är inte bara ett pacifistiskt manifest, som den här typen av böcker riskerar att bli, utan Fioretos låter Yellows erfarenheter tala för sig själva.
”Själva intresset unga har för kristendom grundar sig i kyrkans ointresse för individen.”
Amanda Romare och Expressens kulturchef Victor Malm svarar på korta frågor om folkbildningens framtid.
Närvaro på fester, förlagsmiddagar, en öl på Park Avenue, efterfest på en schackbar, eller en ljuständ middag i källaren under Gothia Towers kan ge många olika typer av kapital.
Jag tänker att det är just detta Sjöjungfrun i år belönar: ett författarskap som vägrar göra sig lättare än livet självt.
Sverige är en av världens främsta spelländer, och det går inte längre att ha samma fulkultursstämpel på spel.
Invandrarbarn som oss är vana vid att känna skam. För sina föräldrar. För sin kultur. Använd den energin.
Efter två romaner om svenska män i Japan har han nu vänt blicken mot Sharm el-Sheikh.
Grigoriev lyckas måla upp ett både gräsligt och kittlande porträtt av samhället, av kultur och det akademiska livet.
Till ytan är Karolina Ramqvists roman en kliché. Medelålders kvinna söker thrill. Men endast till ytan.
Mikael Yvesand skriver roligt. Alltså roligt på riktigt. Inte sådär utstuderat klyftigt eller stelt framtvingat, utan roligt så att jag sitter och ler under läsningen.
Love Frisell intervjuar Agri Ismaïl om ond kultur, metoo, lockelsen med postapokalypsen och varför berättelsen om Sverige behöver förnyas.
Det blir oerhört tröttsamt att som läsare möta en ny novell med en “ny” premiss, och snart inse att det är samma sak igen. Samma röst, samma teman. Efter läsningen kan jag inte skilja dem åt, de smälter ihop till en och samma.
Saivo är ett storslaget epos som inte går att lägga ifrån sig. Det öppnar för de stora känslorna och de djupa tankarna, och fångar, utan att skriva läsaren på näsan, erfarenheter som lagrats i såväl de stora skogsmarkerna som i den lilla människan.
Jag ser litteraturen som det mest förnämliga redskapet för att synliggöra och få oss att reflektera över språkets manipulativa kraft.
Det digitala landskapet väcker mycket tankar hos läsaren. Kan en person verkligen vara borta om dennes röst finns på telefonen?
En märkligt vacker bok om människans fatala envishet, skriver Simone Westblom.
Under blöta utekvällar skärskådar Sofia Rönnow Pessah makten i Bryssel, skriver Rebecka Bjuremalm.
Jag blir fullkomligt tagen av språket i Isslottet. Det påminner inte om något jag tidigare läst. Vesaas mejslar omsorgsfullt fram sin text, full av metaforer och liknelser som direkt känns sanna.
Isabel Dahlgren recenserar Carl Cederströms nya Kontoret.
Romanens styrka bor i icke-värjandet för det fula, det äckliga och pinsamma. Här finns otrohet, avundsjuka och missbruk, men också mjällvårtor att skrapa bort med en vass liten skopa och råttor som klyvs mitt itu i lägenhetsköket.
Jag tänker på framtidens litteratur med bävan, men ser också med stor förväntan fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske skriven av tidigare barnsoldater.
Boken påminner därav om filmen Zone of Interest: kriget pågår för det mesta i bakgrunden, och det är familjens vardag, deras kärleksbekymmer, uppväxt och problem som utgör själva handlingen.
Biedermann är på inget sätt pretentiös, men inte heller självsäker – det märks att han har ett större behov av att säga smarta saker om litteraturens allmängiltighet och rättfärdiga sitt skrivande.
Bara tågresan till Louisiana gör mig säker på att det här är det mest lyckligt lottade landet i världen, skriver Amandus Gustafsson.
En timme kvar till biljettsläpp och gräsmattan börjar bli riktigt full. Jag hänger lite med en portugisisk bebis. Vi kollar i programmet och gör high fives.
