ANNONS: Annonsera på KULT
Jag tänker på framtidens litteratur med bävan, men ser också med stor förväntan fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske skriven av tidigare barnsoldater.
En märkligt vacker bok om människans fatala envishet, skriver Simone Westblom.
Under blöta utekvällar skärskådar Sofia Rönnow Pessah makten i Bryssel, skriver Rebecka Bjuremalm.
Jag blir fullkomligt tagen av språket i Isslottet. Det påminner inte om något jag tidigare läst. Vesaas mejslar omsorgsfullt fram sin text, full av metaforer och liknelser som direkt känns sanna.
Isabel Dahlgren recenserar Carl Cederströms nya Kontoret.
Romanens styrka bor i icke-värjandet för det fula, det äckliga och pinsamma. Här finns otrohet, avundsjuka och missbruk, men också mjällvårtor att skrapa bort med en vass liten skopa och råttor som klyvs mitt itu i lägenhetsköket.
Biedermann är på inget sätt pretentiös, men inte heller självsäker – det märks att han har ett större behov av att säga smarta saker om litteraturens allmängiltighet och rättfärdiga sitt skrivande.
En timme kvar till biljettsläpp och gräsmattan börjar bli riktigt full. Jag hänger lite med en portugisisk bebis. Vi kollar i programmet och gör high fives.
”Litteraturen gör att du ser många möjligheter i världen, i samhället, i dig själv, i individen, i ekonomin. Du ser vad det leder till i den här historien. Men du ser också att det kunde ha blivit annorlunda.”
Ju svårare det blir att lita på det vi ser, desto viktigare blir vår förmåga att ge form åt det vi inte kan se.
Litteraturredaktionen tipsar om höstens mest lovande böcker.
Jag börjar tvivla på om diktjaget verkligen upptas av dessa frågor, eller snarare tycker att det låter fint att skildra dem. Här finns inget verkligt grubblande, allt är ljuvt som en tavla ovanför soffan.
Orden väcker den oerhört sällsynta impulsen i mig att stryka under. Eller stryka över. Kanske slita ut sidan.
Precis hur tavlan angår oss är förstås individuellt, men just som texten lustar efter läsare lustar tavlan efter voyeurer.
Allt var underbart när man var tre år. Främst eftersom man inte förstod någonting.
Samtidspoesin är okomplicerad att läsa, men den är inte simpel, skriver Max Gazi Bergqvist.
Ilja Leonard Pfeijffers Bergtagen-parafras saknar knappast ambitioner, skriver Albert Tullberg Nygren.
”Den dagen tog jag en stor orm och vred nacken av den innan solen gick ned.”
när jag var som mest olycklig drömde jag om olyckan
”Det är sommar och Europas monumentala metropoler vibrerar igen. Rivieran, Milano, Capri, Köpenhamn, Paris. Det kan egentligen bara betyda en sak. Den evige antihjälten Tom Ripley är tillbaka.”
Det enda jag vet är att boken, varje gång jag läser i den, tillåter mig att glänta på dörren till mitt eget flickrum, till timmarna jag stod framför dockskåpet, sorterade bokmärken, byggde tågbanor.
Litteraturredaktion blickar tillbaka och ger sina bästa sommartips.
Kulturen domineras idag av millennials som med billiga spaningar nagelfar sin egen generations ytlighet och fåfänga – samtidigt som de själva frossar i detta, skriver Amandus Gustafsson.
Jag tänker tillbaka på mina egna år i Berlin. Kollowitzkiez marknad, avokadokärnan jag planterade som växte till ett spinkigt träd, en flottig döner från Azzam, långa rikt lösa promenader och solnedgången över spreen.
”Du brukar alltid släppa av mig sist. / När du skjutsar hem mig och K, sitter du och jag kvar. / Vi snackar skit. / Jag är din best man.”
Ultravåld är långt ifrån så grå och socialrealistisk en sådan här berättelse om våld, missbruk, klass och arv skulle kunna vara.
Det glimmade till som starkast när Engdahl tog distans från sig själv och lät texten helt gå in i kompositörerna han ser upp till.
Isabel Dahlgren listar de bästa böckerna när tiden håller på att rinna ut.