ANNONS: Annonsera på KULT
När jag träffade dig följde en tid vari jag ifrågasatte allt jag tidigare upplevt vad gällde kärlek.
Felicia Axelsson läser en roman som drar hemmafrutrenden till sitt klimax.
Isabel Dahlgren läser Margaret Atwoods efterlängtade memoarer.
Rovdjur är en roman om makt och offerskap, om att tro sig vara den som har kontrollen över en situation när den egentligen hela tiden utövas av någon annan.
Albert Tullberg Nygren finner en brutal skönhet i hennes säregna språk.
jag känner inte Sisyfos / men jag tror att han är lycklig
Molly Hirschfeldt imponeras inte av Måns Wadensjös vardagsfilosofiska betraktelser.
Dikterna arbetar ofta med ett upphöjt, nästan sakralt språk. Det är en väldigt snäll text, jag skulle till och med kalla den god. Den insisterar på att livet och naturen är värdefulla.
Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet.
Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv.
Bildspråket i Elisabeth Hjorts roman är obegripligt, skriver Albert Tullberg Nygren.
Jag känner dig inte mer men jag tänker mig när du var vacker och jag tror att du fanns för du brukar säga det när du ringer mitt huvud om kvällarna och jag svarar
muttertask, mutatas radar upp språket som en fresk, ett orangeri i regnbågens färger, skriver Amandus Gustafsson.
Kvinnorna beskriver hur de kommer tillbaka med få levande ord, så få att de inte räcker till för att berätta om våldet som trasade sönder dem, om tillmälena som fick dem att sluta sig.
Granarnas tid når sin verkliga nerv först när den vågar vara mer än informativ, skriver Amandus Gustafsson.
Fullspäckat program. Känner mig som ett barn i en godisbutik: för mycket att höra, för lite tid.
”’Du kom trots allt’, sa jag och log pillemariskt mot henne när hon öppnade bildörren. ’Ja det är klart. Hade jag sagt något annat?’ ’Nej men man vet ju aldrig. Människor kan ju försvinna hur som helst idag’, svarade jag medan jag startade bilen och körde iväg.”
Hustvedts sorg liknar både dagboken och drömmen. Förfluten tid, framtid och otid blandas samman. Samtidigt är berättelsen, lik drömmen, full av luckor.
Lekfullheten präglar hela diktsamlingen: den sprudlar över sidorna och framträder såväl i språkbehandlingen som i själva diktens kärna.
Det är sent på jorden när Daniel Björk inleder sin berättelse i ett samtida Paris, skriver Amandus Gustafsson.
Jag reser med en vän. Han har lånat mig sin favoritbok Satyricon. Ett absurt verk från antiken som handlar om två unga män som tävlar om en vacker pojke vid namn Giton.
Albert Tullberg Nygren får svindel av Iida Turpeinens utmärkta debutroman.
Sara Razi Ullah möter grundaren av Folkets advokatbyrå.
”Det känns så, som att jag betalar tandvården för att bli en lustig figur, en karaktär, ett ovanligt exemplar. ’Se på den, han har ingen framtand!’ kommer turisterna utbrista när jag går runt och ler ihåligt på de solgassande gatorna.”
”hon tänker på / vem vinden jagar / och vart den far när det inte blåser / varför mjölken är vit / och vuxna dricker den i smyg / hur telefonförsäljarna mår”
Moa Alfredsson möter författaren en vinterdag på Hotel Rival.
Ute väller solljuset fram ur gliporna mellan molnen. Morfar sjunker ner på knä i grönsakslandet. Ryggraden expanderar som en räls under tröjryggen.
Simone Westblom läser Incestdikt.