Tyler, The Creator behöver egentligen ingen presentation. Han är en av den moderna hiphopens äkta auteurer, vars skivor karaktäriseras av utpräglade, unika estetiker där han antar olika alter egon. Senast i december släppte han Chromakopia, sitt kanske mest personliga och introspektiva projekt hittills.
Efter allt allvar verkar det dock som att Tyler vill ut på dansgolvet igen. På X skrev han att han fick en idé, efter att ha hört historier om folk som inte vågar dansa till musik av rädsla för att bli filmade och uthängda. Det nya albumet ska alltså vara ett motgift till detta. Ett ädelt syfte, utan tvekan. Med sina blotta 28 minuter är det tydligt att Don’t Tap the Glass vill vara fartfyllt och medryckande. Kanske bryter jag mot skivans första regel när jag lyssnar på den instängd på mitt rum mitt i natten.
Men faktum är att jag förblir sittande på min stol; Tylers dansenergi smittar inte av sig. Hans nya alter ego: Big Poe, introducerat på skivans första spår, gör inget lika bestående intryck som Igor eller Sir Baudelaire. Mycket fokus läggs på repetitiva hookar, men det blir ändå aldrig lika kreativt medryckande som på klassiker som EARFQUAKE. Visst finns här låtar där Tyler behåller sin typiska småjazziga neo-soul, som Sucka Free, med elegant sjungna refränger balanserandes mot intensiva verser. Textmässigt gör han sig dock inte alls lika bra när han rappar om pengar, när man redan vet hur bra han är på att berätta historier och måla upp karaktärsporträtt.
Naturligtvis är det inte fel av Tyler att vilja anamma en simplare poprap, men den stilblandning som följer förefaller mest ofokuserad. Mommanem, som består av aggressiv rap och udda, avskalade ljudklipp, är dock ett intressant avbrott i den annars så poppiga låtlistan, medan Ring Ring Ring samplar telefonsignaler i sitt förvånansvärt vackra beat. Men valet att slänga in mer experimentella inslag illustrerar den förvirring som tycks prägla Don’t Tap the Glass: den utlovade hyllningen till dansmusiken avbryts ständigt av omotiverade sidospår.
Albumets två sista låtar, I’ll Take Care of You och Tell Me What It Is, verkar komma från en mer känslosam plats, med rader som “Every night I open my wallet again too / Is finding real love too much?” Men till skillnad från hans mer konceptuella projekt, som kärlekshistorian på Igor, känns detta avslut malplacerat och lite billigt. Om Chromakopia var Tylers sätt att väva in en personlig historia i sitt kreativa estetikutforskande, tycks Don’t Tap the Glass snarare sakna personlighet.
Allt man kan förvänta sig av en Tylerskiva finns på Don’t Tap the Glass – ett alter ego, aggressiv rap och melodisk sång – men det är som att pusselbitarna inte passar ihop. Han vill visa kaxighet, självreflektion, humor och känslosamhet, men hamnar istället i något tveksamt limbo mellan dessa spridda framtoningar. Den bakomliggande idén – ett ode till dansmusiken – är tydlig, men låtarna sticker snabbt iväg i vitt skilda riktningar. Resultatet framstår mest som förhastat och ogenomtänkt. Framför allt känns beatsen som att de inte vågar vara tillräckligt poppiga eller tillräckligt experimentella. Trots att Tylers obevekliga entusiasm i vanlig ordning lyser igenom i hans röst saknar texterna den kreativitet som hans musik annars brukar sprudla av. De personliga inslagen är för få för att väcka intresse, och de rena danslåtarna saknar Tylers distinkta personlighet. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men Tyler framstår, för första gången i sin karriär, som aningen mesig.
