I slutet av sommaren började ROSALÍA lägga upp mystiska bilder på studios och katolsk konst – sitt fjärde album hade hon redan börjat teasa kort efter sitt genombrott med MOTOMAMI. Nu är det äntligen här. Mitt sociala medie-flöde exploderade av bilder där hon blekt håret likt en gloria och memes om att hon har fått en religiös psykos. I oktober släpptes den första, och hittills enda, singeln Berghain och tja, det blev bekräftat att hon har fått en religiös psykos – och tack Gud för det, bokstavligen.
LUX är ett popalbum som låter väldigt lite som ett popalbum. Det finns en stor emfas på storslagna orkesterstycken, vacker körsång och eggande operatoner. Mio Cristo Piangi Diamante, som tog över ett år att göra klart, är uppbyggd som en svävande aria och resulterar i en gåshud som aldrig vill gå över. Även på Berghain, där man inte kan något annat än att totalt golvas av Rosalías rena existens och akrobatiska röstuppvisande. Porcelana blir en nästintill kakafonisk komposition med en blandning mellan medeltida europeisk musik, flamencoklappar och ett mörkt rapbeat – men ingenting är felplacerat och den musikaliska precisionen är utomjordlig. Albumet är indelat i fyra rörelser, en term inom klassisk musik för att beskriva delar ur en symfoni, och speglar den transcendentala, emotionella och spirituella berg- och dalbana som Rosalía uttrycker.
De klassiska influenserna sträcker sig längre än bara rent musikaliskt. Texterna är tyngda av spirituella referenser till Gud, katolisism, islam och martyrskap. Dessutom sjunger hon på 13 olika språk, där varje vers speglar varsitt kvinnligt helgon. På öppningslåten Sexo, Violencia y Llantas introduceras albumets själva huvudkonflikt: dikotomin mellan det jordiska och det sakrala. Den kittlande Reliquias mynnar ut i ett stort glitchigt crescendo och behandlar både Jesus död och Teresa av Avíla, vars kvarlevor anses vara heliga reliker.
Allusionerna är, som sagt, mångfacetterade och det gäller att kunna sin religionsvetenskap. Rosalía nämner den feminina mystiken som en stor inspirationskälla och har gjort ett gediget förarbete med att läsa både författare som Ursula K. Le Guin, Simone Weil, Clarice Lispector och hagiografier av helgon som Hildegard av Bingen och Rosalia av Palermo. Men det finns även mer profana, vardagliga anspelningar till sex, vänskap, att vara trött på lyxlivet och hjärtekross – inte minst på fadoinspirerade La Perla, där hon slänger en rejäl känga till ett ex som hon kallar för “fredstjuv” och “emotionell terrorist”.
Trots den orkestrala betoningen hörs Rosalías rötter i flamencon alltid i bakgrunden med de rytmiska takterna och akustiska gitarrerna. Stråkarna och slagverken har iklätts en 2020-talsklädsel där de filtreras och förvrängs. Det är ett popalbum, vilket hon gång på gång markerar klart och tydligt. I en intervju med New York Times Popcast säger hon: “There has to be another way of making pop” och refererar sedan till Björk och Kate Bush och hur de utmanade den kommersiella poppen.
Från hennes start i traditionell spansk musik inspirerad av en medeltida berättelse till maximalistisk, eklektisk reggaeton-danspop och nu detta avantgardistiska epos – Rosalía har gjort allt, och lite till. Hon är inte det minsta rädd för att bryta förväntningarna och normerna kopplat till både vad vi är vana att höra henne spela, men även popmusik i allmänhet. Trots sitt kommersiella genomslag och popkulturella relevans har hon fortsatt att vara en pionjär för popen och omdefinierat hur musik som toppar listorna kan låta.
Det är ett tungt, komplext album med många olika lager och referenser som inte är särskilt lätta att begripa, men det är exakt det som är poängen. LUX är en genuin palette cleanser i ett musiklandskap där algoritmer och streams prioriteras över det musikaliska arbetet. Albumet är kraftfullt, grandiost och det kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet.
Det har varit svårt att sätta ord på den katarsis jag varit med om och de omtumlande känslor som har väckts inom mig. Rosalías verk är så pass nyanserat och medryckande att det överskrider både språk och musikalisk kompetens. Omkastandet mellan överdådiga orkesterkompositioner och timida gitarrdrivna ballader gör att gåshudarna ständigt avlöser varandra och att gråten hela tiden sitter i halsen. Autenticiteten, innovativiteten och risktagandet som genomsyrar detta album cementerar Rosalía som en av de viktigaste artisterna i musikhistorien.
