Jag hade inte insett hur mycket jag saknade ett modernt Residents-projekt förrän jag hörde talas om CIVIL POLIS. Ett band (artist? kollektiv? revolutionär sammanslutning?) utan gränser, som verkar i total anonymitet. En maskerad, hemlighetsfull frontman som alltid framträder iklädd solglasögon, gärna med trenchcoat och sladdar hängande över kroppen. Efter att under 2024 ha släppt två EP:er av kompromisslös glitchpop kommer nu CIVIL POLIS debutplatta. Distribueringsmetoden osar även den hemlighetsmakeri: skivan finns inte att streama, utan kan enbart förskaffas i fysisk form, eller via deras egenlanserade lyssningstjänst. Som för att ge streamingjättarna fingret.
CIVIL POLIS skapar glitchig konstpop som dansar precis på avantgardets gräns. Frågan är vad man gör när avantgardet inte längre känns rebelliskt. De verkar föreslå att en återappropriering av popmusiken är vägen framåt. Titeln En man utan referenser tycks anspela på Robert Musils modernistiska tegelsten Mannen utan egenskaper. Skillnaden är att förra sekelskiftets Wien har bytts ut mot ett nytt världsnav – Stockholms underjord, och “egenskaperna” har ersatts av “referenser” – det moderna samhällets sätt att kommunicera. CIVIL POLIS värld är nämligen fylld till brädden av referenser, anspelningar och internskämt, och i ett sådant samhälle är en man utan referenser chanslös.
CIVIL POLIS musik är modern i varje bemärkelse. Glitchig, hyperaktiv, och med aggressiva, cyberpunkiga undertoner som i sina intensivaste stunder påminner om Death Grips. Ändå blir det inte otillgängligt, utan är stundvis trallvänligt nog att inte alienera de mest inbitna av popsnören. Inspiration dras från otaliga genrer, fast allt tycks passera genom ett glitchfilter. Precis som i den moderna, ständigt accelererande världen, där all information fragmentiseras och atomiseras för att bli till ett enda kalejdoskopiskt vimmer.
På låten Punkterad Cirkus upprepas frasen “Spela punk…terade drömmar”. Här framgår ett av skivans många etos. Det förflutna är bara en dröm, och att skapa något som är nytt, äkta och banbrytande är svårt i en alltmer desorienterande nutid. Kanske är det just i en sådan tid, där inget riktigt är på riktigt, som allt verkligen blir möjligt.
Nästföljande CIVIL MANIFEST är, som titeln antyder, ett etablerande av bandets identitet. Det föreslås att det enda vettiga att göra är att låta sig bli uppslukad i en namnlös massa, och så rabblas det upp en lista över regler i det civilpolisiära samhället: “Alla som vill får vara med i CIVIL POLIS / Alla som inte vill vara med får vara med i CIVIL POLIS / CIVIL POLIS ska bestå av hela Sveriges befolkning”. Texterna präglas framför allt av träffsäkerhet och imponerande kreativitet. Det vrids och vänds på orden på det sätt som utmärker svensk samtidspoesi.
På Jag och min skugga figurerar den skamlöst roliga Carola-mashup-raden “Fångad av en främling”. Det lyckas vara både parodi och hyllning, både skämt och allvar. Skuggmotivet målar upp det skuggsamhälle bandet vill utgöra: ett alternativ till den senkapitalistiska verkligheten. Journalisten Tom Alandh presenterar sedan GAGG som en krönika om det svenska folkhemmet. Samtidigt är det en explosiv skärskådning av yngre generationers kamp för att nå upp till sina föregångares höjder, samt av hur samtiden bara är ett enda “gagg”. Att en fyraminuterslåt lyckas vara allt detta visar på mångsidigheten hos CIVIL POLIS musik.
Den andra sidan av CIVIL POLIS, den som inte skanderar revolutionära budskap, visar istället att det här är Sveriges bästa popband. Blåst av vinden är en rent symfonisk poppärla som förtjänar att gå varm i sommarens alla DJ-bås, medan den profetiska refrängen på Ny våg kompletteras av fantastiskt producerade beats. Vidare beaktar Vem ska ta hand om disken den väldiga mängd människor som rör sig på jorden, samt all mat som äts, för att ställa en fråga som känns både tidlös och jordnära: vem ska egentligen ta hand om all disk? Även om CIVIL POLIS gärna rör sig i nischade territorier ställer de i grunden allmänmänskliga frågor. När vi står i de där anonyma folkhaven, hur lika är vi inte varandra då?
Men det är skivans två sista spår som tar den från en samling banbrytande musikaliska experiment till ett fullfjädrat konceptalbum. Skör tråd låter som att bli insvept i en vacker, eterisk dröm. Borta är den aggressiva metapolitiken. Istället fås en inblick i livets oerhörda skörhet. Mantrat “Det är fint att trassla in sig i en väv man tycker om” är slående, och de tidigare låtarnas förkroppsligande av vårt komplexa samhälle skänker ytterligare vikt åt denna rad. Att älska världen, inte trots, utan på grund av dess kaos. Låtens ordlösa outro, komplett med stråkar, klockspel och flytande syntar, kan utgöra ett av den svenska musikhistoriens vackraste ögonblick. För första gången låter CIVIL POLIS musiken tala själv. Ljuden kämpar mot varandra för att till sist förenas i något abstrakt och himmelskt.
Avslutar gör Våren, en gladlynt popdänga med så soliga syntslingor att det känns som att injicera vårkänslor rätt in i kroppen. På öppningsspåret Evolution etablerades det att det en gång fanns män “som kunde minnas känslan av våren / I den mörkaste delen av vintern / Men de tog alla livet av sig”. Spåret Våren blir här till det faktiska förkroppsligandet av denna vår: ljuset i slutet av tunneln, trots att världen dör och himlen är trasig. Karin Boye-vinken “Visst gör det ont när knoppar brister” är dessutom fri från all sorts referenshumor. Den är bara ren känsla. Våren dör ut, bara för att återvända tillsammans med ljudet av en brinnande eld. Allting brinner upp, de politiska manifesten, den träffsäkra poesin, världens komplexiteter och skönheten som växte fram ur den. Det är ett perfekt avslut: fartfyllt, bedårande och slutgiltigt.
CIVIL POLIS är mer än bara musik. Det är en vision, och en galen sådan. Om att inte behöva lyssna på kändisar eller singer-songwriters, utan bara upplösas i en anonym massa. Om att ett annat samhälle är möjligt. Om att musikens guldålder visst inte behöver ligga bakom oss. Förutsättningarna var optimala för att sudda ut alla begränsningar: ett anonymt band vem som helst kan vara med i. Varje låt lyckas med den till synes omöjliga konsten att vara flera saker samtidigt. Politiskt manifest, metamodern, postironisk poesi, och bara helt vanlig musik. Sådan som vibrerar ända in i själen och får en att vilja dra ut på dansgolvet. Det är pretentiöst, vackert, dumt, perfekt, allt på samma gång. CIVIL POLIS blir på så vis något mycket mer än ett kitschigt konstprojekt. I den civila polisvärlden står nämligen musiken, kärleken den bringar och kraften den bär, alltid i fokus.
(En man utan referenser kan endast höras på fysiskt format eller på bandets egen streamingtjänst)
