Få skulle ifrågasätta att Håkan Hellström är den mest framgångsrika svenska artisten under 2000-talet. Om det nya albumet Svensk Rost säger Håkan att “[…] skivan är inget försök att säga något egentligen”. Mellan raderna kan man utläsa: Håkan har inte ett dugg att bevisa. Det stämmer, och det gör han inte heller, albumet tar sällan ut svängarna och visar en Håkan på tomgång.
Det finns inte många artister som kan skapa Ullevi-anthems såsom Håkan. En del av mig kan dock inte förlåta honom efter att han släppte Din tid kommer, som vi nu måste genomlida en gång om året när vitklädda 19-åringar skuttar ut från gymnasiebyggnader runt om i landet medans den förfärliga Otto Knows-remixen dånar ut från en soundbox. Din tid kommer är Sveriges motsvarighet av My Way med Frank Sinatra. En slags ljudmässig allround-krydda som man kan kladda på det mesta – bröllop, att något lag vann någonting, eller studenten – och få det att framstå som livets bragd.
Har låtarna på den nya plattan Svensk Rost samma medryckande energi? Mja.
Däremot förvånas man över hur svart albumet känns för att vara Håkan. Så sött livet kan smaka har extremt tydliga Motown-influenser, och Evergreen min vän evergreen låter som något hämtat ur Diana Ross eller Al Greens katalog. Allt kommer vår väg har hiphop:iga scratch-inslag. I Oändlig refräng tycks kören till och med sjunga “Torka dina white boy-tears”. Det vore intressant att höra vad Håkan själv tänker kring sina musikaliska referenser här. Om han ser dem som en hyllning, en lek med genrer, eller kanske ett försök att ta sig utanför den vita, svenska poptraditionen som han länge personifierat. Det lämnar vissa frågetecken…
“Skulle nästan säga schlagers”, säger också Håkan om albumet. Jag ser inte riktigt schlagerinfluenserna själv, men det beror väl på vad man lägger i genren schlager. Om kriteriet är Eurovision-deltagande kan schlager innebära allt från Hardrock Hallelujah till Diggelo Diggeley. Men skivan har stundvis samma feelgood-känsla som flera av svenska schlagerhits, typ Björn Skifts Michelangelo eller GES Upp över mina öron.
Skivans mest glada, och kanske minnesvärda, låtar är Jag är 30 år efter min tid, Evergreen min vän evergreen och Så sött livet kan smaka. Stråkarrangemanget på den förstnämnda lyfter särskilt fram albumets mer orkestrala sida. Här märks samarbetet med Max Wulfson, violinist och kompositör knuten till Göteborgs Konsertkör och GöteborgsOperan.
På albumets andra hälft förlorar dock Håkan vind i seglet. Tyvärr är det helt enkelt för tråkigt och plötsligt känns det som att lyssna på en helt annan skiva än den första, mer svängiga delen. Textrader som “midsommar i regnet och mina händer hade aldrig ens tänt en cigarett” är bara uttjatade klyschor om den svenska sommaren, och inte tillräckligt intressanta för att kompensera för den enformiga melodin och tråkiga kompositionen.
