Projektet Blood Orange har funnits sedan 2007, när Devonté Hynes flyttade från Essex landsbygd till New York. Sedan dess har han skildrat livet i storstaden, genom sin drömmiga R&B och konstpop på genredefinierande album som Cupid Deluxe och Negro Swan. Nu är Hynes tillbaka med sitt första album på sex år, och det är inte enbart den långa väntetiden som får återkomsten att upplevas som något särskilt. På Essex Honey lämnar han sitt kära New York och återvänder till sina hemtrakter – med en lång gästlista innehållande bland andra Caroline Polachek, Daniel Caesar, Tirzah, The Durutti Column, Lorde, Mustafa, Brendan Yates från Turnstile och Ben Watt från Everything But The Girl.
Mängden av gästartister är inget nytt för Hynes, som ofta tar hjälp av sina vänner och kollegor. I en intervju berättar han om hur Essex Honey rest med honom på en hårddisk under flera år, och därmed formats utifrån möten, platser och vänner. Genom sin finkänsliga produktionsstil väver han ihop olika röster och samplingar till en sammanhängande, immersiv värld.
Essex skildras genom allt från låttitlar och texter om hemlängtan och den brittiska landsbygden till fältinspelningar av vågor och fiskmåsar – långt bort från storstadssorlet som annars så ofta ligger i bakgrunden. Hynes gräver fram och visar upp flera av sina inspirationskällor genom ett drömmigt Blood Orange-tonat filter. Gitarrerna och trummorna på Somewhere in Between för tankarna till The Smiths. The Train (King’s Cross) låter Roches-aktiga stämmor sväva till en takt som verkar gå på räls. Brittisk dansmusik visar sig även på olika sätt. Vivid Light samplar röster på ett sätt som för tankarna till Burial, fast över en rik bädd av piano och flöjt, medan The Last of England och The Field lånar snabba jungle breaks. Den sistnämnda har en musikvideo som följer ett utomhusrave, och är kluven mellan något himmelskt vackert och en böljade melankoli som reflekteras i videon, när de dansar glatt runt en brasa under den gråa, engelska himlen. Omringad av nära och kära stirrar Hynes in i elden som belyser hans frånvarande blick.
Albumet handlar inte endast om nostalgi. Under de senaste åren reste Hynes hem för att se efter sin mamma, som gick bort i sjukdom 2023, och albumet genomsyras av poetiska reflektioner kring förlust och Hynes relation till sin egen uppväxt. Mycket av hans tidigare musik har handlat om ett sökande efter sammanhang, identitet, hem och familj. På Essex Honey riktas blicken inåt, och Hynes når nya konstnärliga höjder som en unikt finkänslig berättare, musiker och arrangör.
Låtarna flyter sömlöst från en sammetsmjuk komposition till en annan när vi förs genom platser, händelser och inre konflikter. På introspåret Look At You möts mörka syntar av Hynes ljusa, reverbkyssta röst. Piano, saxofon och trummaskiner bygger på stämningen och löses till slut upp i ett kort stycke där han spelar gitarr till en inspelning av sin pappa, regn hörs i bakgrunden: “Since you died it hasn’t stopped raining […] a thousand angels weeping for you”.
På Thinking Clean, hör vi om en trettonårig Devonté som längtar efter att ta sig ut i världen – över livliga, hoppfulla pianon och trummor repeteras orden “I don’t want to be here anymore”. På höjdpunkten Somewhere in Between reflekterar han i sin vuxna ålder över tidens gång, och finner sig i livets begränsningar. Albumets teman och budskap kan upplevas som mer eller mindre uppenbara, texterna kan vara enkla men känsloladdade och personliga. Ofta uppstår en tvetydlighet mellan orden och instrumentationen, som för att skildra de spridda känslorna som ligger bakom.
Hur många gånger jag än lyssnar igenom Essex Honey så finner jag det svårt att hitta något som inte passar in. Låtarnas alla stycken, melodier, och små, noggrant placerade detaljer bildar en helhet som inte upphör att varken imponera eller beröra. Countrysides ljusa stämmor sjunger “take me away to the countryside / in the fields trying to hide”, och jag vill krypa in under det varma täcket av syntar och gitarrer.
Hynes förmågor som arrangör har nog att göra med hans klassiska musikaliska träning, och det var i Essex som han började bekanta sig med cellon. Ett par gånger gör han hommage till den bortgågne celloisten Arthur Russell.
Hynes har tidigare talat om sin totala kärlek till Russells musik, och nämner i en intervju med Vogue att han aldrig går mer än två dagar utan att lyssna på honom. Russells livshistoria verkar också resonera med honom – deras karriärer har mycket gemensamt som queera, klassiskt tränade celloister som flyttade från landet till New York för att hitta inspiration och sammanhang. I slutändan har Blood Orange, precis som Arthur Russell, kommit att omdefiniera det moderna poplandskapet, och Essex Honey är det bästa som kommit ur det.
