Ljudet av någon som går ut ur rummet och tar med sig mikrofonen medan de andra fortsätter spela, golvet som knarrar, gitarrer som slår, syrsor som gnider sina ben mot varandra i kvällsluften, fioler som vrålar, hjärtslag, en bruten kör av röster, spår som distar. Lyssningen av Caroline 2 är intensiv och kroppslig. Det är ett album som aktivt penetrerar hudlagren men som samtidigt erbjuder en oas för vila och kontemplation.
Åttamannabandet och musikkollektivet Caroline är ett engelskt post-rockband som formades i London 2017, kända för att kombinera politiska och existentiella teman med att utmanandet av traditionella musikstrukturer, genom repetitiva arrangemang och improvisation.
Caroline 2 är ett avantgardistiskt folkrockalbum som sätter den mänskliga erfarenheten i fokus i den mening att det låter så som det känns att leva.
På öppningsspåret Total euphoria tycks varje instrument ligga i otakt, som om musikerna enbart följer sin egen rytm men samtidigt möts på någon sorts kollektiv medvetande nivå. Ljudbilden som präglas av stråkar, blås och ett fullständigt offbeat emo trumkomp, hotar hela tiden att rasa samman – vilket den också gör. Runt tre minuter in går låten sönder och allt löses upp i ett högt, distat brummande som suddar ut allt.
Relationen mellan det meditativa och det fullständigt kaosartade är hela tiden i fokus och utforskas ur alla tänkbara vinklar. Song two förkroppsligar den här brytpunkten. Under den försiktiga bedjande sången och de repetitiva plockande gitarrerna ligger en lågt mixad screamo-sång som knappt hörs om man inte lyssnar väldigt noga. Det blir en stark gestaltning av existentiell ångest. Två lager, ett lätt och skimrande, och precis under det, en röst som skriker sig hes. Det blir också ett tydligt exempel på hur Caroline jobbar rent konstnärligt med en raffinerad lager på lager-teknik. I produktionerna och arrangemangen staplas hårt bearbetade, distade röster och instrument ovanpå organiska element och texturer. Som en konstnär som låter ett lager lysa igenom ett annat. Tillsammans skapas ljudbild präglad av komplexitet och lekfullhet. Det blir ett sätt att nyansera känslorna och musiken till sitt yttersta. Allt får rymmas. Genren midwest-emo, som bandet ofta kommit att förknippas med, känns väldigt närvarande.
På den hyllade singeln och tredje spåret Tell Me I Never Knew kliver ytterligare en Caroline in i studion, nämligen altpop-ikonen och den imponerande vokalisten Caroline Polachek. Hennes närvaro visar på fördelen med att en stark sångerska som ger en lite mer koncentrerad karaktär till musiken, något som generellt inte finns på resten av spåren då bandet ofta sjunger allihopa samtidigt i en enda stor kör eller turas om att ta ledningen. Tell Me I Never Knew är ett av de starkaste spåren och plattans mest konventionella och melodiskt lättillgängliga låt. Här bevisar bandet att texterna är en minst lika viktig ingrediens som den redan uppenbart imponerande musikaliteten. Den bästa liknelsen för hur de arbetar med text är nog religiösa chants, det vill säga ett mönster av upprepande av text som kan försätta den som sjunger i ett meditativt tillstånd. Just det repetitiva är något som Caroline själva beskrivit som en drivkraft för detta album och något som gör albumet udda.
Caroline 2 önskar vända upp och ned på musikens lagar så mycket och ofta som möjligt, samtidigt som det behåller både sin integritet och lyssningsbarhet.
Resultatet blir ett alt-folkrockalbum som gör ett starkt, kroppsligt avtryck på den som lyssnar och troligtvis även på sin genre en lång tid framöver.
