Jerskin Fendrix är en svårdefinierad figur i den moderna musikvärlden – en utbildad klassisk kompositör som skapar eklektisk popmusik. För allmänheten är han kanske mest känd som kompositör av filmmusik, och han har de senaste åren synts som regissören Yorgos Lanthimos parhäst. Men faktum är att Fendrix, eller Joscelin Dent-Pooley som han egentligen heter, redan innan detta gjort sig ett namn på den brittiska undergroundscenen, där han samarbetat med band som black midi. Debuterade gjorde han 2020 med Winterreise, ett album av elektronisk hyperpop som blandade självbiografiska historier om artistlivet med popkulturella referenser.
Fem år senare kommer nu uppföljaren Once Upon a Time…in Shropshire. Här har New Yorks glamour bytts ut mot Fendrix barndoms Shropshire, ett lantligt och (om man ska tro albumet) idylliskt grevskap i västra England. Beth’s Farm blir en första inblick i hans rosaskimrande vision om detta barndomshem. Bilder av att sjunga psalmer och leka med fåren i hagen får det verkligen att drypa av nostalgi. Den upprepade raden “Nobody dies on Beth’s Farm” bär dock på en viss tragisk ironi, särskilt som Jerskin i intervjuer talat om att skivan inspirerades av en serie dödsfall, bland annat hans pappas, samt en väns självmord. Musikaliskt visas det redan här prov på Fendrix stora styrka: att väva samman samtida elektronisk pop med klassisk kammarmusik. Här får änglalika vocal chops möta barockklingande stråkar och piano. Hans musik blir en brygga mellan tradition och modernitet.
Därefter följer albumet Fendrix resa ut i vuxenlivet. Sk1 beskriver hur en french exit från en fest blir ett avgörande ögonblick i hans liv. “I’ll change my mind about you”, nästan viskar Fendrix innan låten exploderar i vad som måste vara ett av de mest stilfulla användningarna av ett beat drop någonsin. På Sk2 sjunger han om att slösa bort tid, fastklistrad framför sin laptop med skrivkramp, samtidigt som nostalgin till gårdslivet gör sig påmind igen.
Utöver det starkt självbiografiska får låtarna även anta interpersonella dimensioner. På Princess beskrivs en kärleksscen ur Fendrix älskares perspektiv. Hon avslutar med en vädjan om att inte låta det magiska ögonblicket ta slut, vilket får illustrera skivans centrala tematik: tidens gång. Att det inte går att hålla fast vid ett idealiserat förflutet för evigt. På pianoballaden Mum & Dad växlar verserna istället passande nog mellan just Fendrix mamma och pappa, som båda beskriver sitt vardagliga liv på gården.
Överlägset mest explosiv på albumet är den experimentella Jerskin Fendrix Freestyle, som slår ned som en bomb mitt i låtlistan med sin kaotiska jazz. Om resten av albumet handlar om personen Jerskin Fendrix behandlar denna adrenalinstinna freestyle snarare Jerskin Fendrix som artist och karaktär. Han både hyllar och gör narr av allt från sin sexualitet och utseendefixering till sitt gudskomplex och dödsförakt i en strid ström av humorladdade rader. Det är ett kakofoniskt utforskande av allt vad egoism heter.
Hittills har skivan bestått av en enda lång uppbyggnad vad gäller energi och intensitet. Därför kommer det som lite av en chock när det plötsligt saktar ned igen – albumets andra halva består i princip bara av långa och långsamma pianolåtar. Det verkar som om Fendrix återvänder till paradiset i Shropshire, efter att ha genomlidit det moderna livets många slitningar. “Everyone I love is here”, sjunger han på The Universe, en låt vars sparsamma men cinematiska stråkar verkligen påminner om den där känslan av att stirra upp mot en stjärnspäckad himmel och känna sig liten. “Are you still alive somewhere in the universe?” frågar han, och det är som att han börjar förstå sitt eget förhållande till såväl världen som alla personer i hans liv.
Men det är först på Together Again som allt verkligen smälter samman. Med rader som “This house is a hospital where everyone was born” börjar gården i Shropshire anta gigantiska och symboliska proportioner. Plötsligt uppenbarar sig skönheten överallt – i ett kaninkadaver på vägen, i rostmackor med marmelad, i att umgås med sin sjuka far. Framför allt når temat döden sin kulmen här, med de lika banala som slående raderna “Everybody lives, everybody dies eventually / Death song death song 1, 2, 3”. När allt faller på plats blir till och med döden något så lätt att det går att skriva en trallvänlig låt om den.
Sist kommer Last Night in Shropshire, den allra stillsammaste av skivans många pianoballader. Fendrix sjunger om att känna sig tillfreds. Nostalgi och trygghet har förvandlats till en ännu större hoppfullhet. Att höra raderna “This is my bed / This is my piano”, är som att teleporteras rakt in i rummet där Fendrix skriver låten. Sedan avslutas skivan med två ljudklipp. Det första är av en grupp vänner som skrattande sjunger frasen “dubstep in my trousers” om och om igen. Det andra är av fågelsång. Att Fendrix tackar för sig med dessa opersonliga ljud gör att slutet upplevs som ett verklighetsintrång. De självbiografiska historierna ger vika för nuet.
Once Upon a Time… in Shropshire är en skiva som inte för ett ögonblick släpper fokus från livets största frågor under hela sina 59 minuter långa speltid. Med sina vidsträckta genrekombinationer är det utan tvekan ett udda album, och de långa pianolåtarna kan stundvis upplevas som utdragna. Men blinka, och du riskerar att missa oförglömliga rader som sätter hela existensen i nya perspektiv. Fendrix låter sig slitas mellan liv och död, nuet och det förflutna, såväl textmässigt som musikaliskt. Få verk lyckas stirra så tunga ämnen i vitögat utan att bli sentimentala eller överslätande. Once Upon a Time…in Shropshire känns lika äkta och komplicerat som själva livet.
