När scenkollektivet Rostvit tar sig an Boccaccios 1300-tals verk blir sexualitet och synd till huvudämnen.
Mellan romerska pelare, en blodtörstig befolkning och brutal hänsynslöshet finns en relevant påminnelse om att makt och galenskap är världshistoriens farligaste radarpar. Det skriver Sara Forsberg om premiären av Caligula.
När Dramaten ger sig på konststycket att gestalta tonåringar i ett samtida Ukraina så ser Hedda Sonnergård mest ett gäng institutionsskådespelare långt från fronten.
Alice Berg Jansson hänförs av dynamiken mellan Granström och Augot när ”Fräcka fredag” får sig en konträr makeover.
Unga Klaras konstnärliga ledare Farnaz Arbabi skippar sensmoralerna och fokuserar på kaoset när en skola inryms på Unga Klara. Sara Forsberg har sett Amar Jašarević nyskrivna pjäs.
”Slutspel” på Orionteatern är befriad från onödiga krusiduller. Svante Håkansson jublar åt att olika uttryck av Beckett får lov att trängas på Stockholms scener.
Vart gå gränsen mellan konst och verklighet? I ”Overkligheten” på Teater Tribunalen har Alice Berg Jansson svårt att hitta svaret.
Ett stort skelett i scenens råsystem inleder storartat Cristina Capriolis nya dansverk. Alice Berg Jansson gläds av ett precist rörelseutforskande.
Sju främlingar tvingas till ett möte på Dramatens Lilla scen. Resultatet? En handbok till att lyckas möta och lyfta mot fåglarnas höjd.
Efter en suggestiv skräckföreställning där den stora stjärnan är Ann Petrén, vill Matilda Blomquist ut och skandera: Mer stillsamma kammarspel på teatern, tack!
Med Cullberg är ovissheten värd att uthärda. Det menar Klara Kirk som sakta överger sig till formen när det gästspelande dansverket testar publikens gränser.
Arina Katchinskaia storspelar när broadwaysuccén Prima Facie har nypremiär på Malmö stadsteater. Axel Jondelius har sett en förutsägbar, men ack så viktig monolog.
Tjechovs ”Måsen” inspirerar en morbid, sökande och intim föreställning som ibland påminner Valdemar Tegeström Wolgers om en ABF-workshop i kreativt skrivande.
Efter en tveksam början hålls det mesta som utlovas i Dalateaterns gotiska musikteater Frankenstein. Det menar Matilda Blomquist.
Christine Gandal önskar att hon burit rosa då Södra Teatern spelar Legally Blonde – en musikal som inte klarar av att leverera förlagornas budskap.
Den nyskrivna pjäsen tar avstamp i von Triers filmvärld men utvecklas till något större, menar KULTs Axel Jondelius.
Axel Jondelius rycks med i en väl gestaltad berättelse om uppväxten för Ibrahim som andra generationens invandrare. Men den självbiografiska monologen nöjer sig för snabbt med att bara berätta om ett livsöde.
Andrew Lloyd Webbers elgitarr ger Filip Lindgrens konservativa musikalhjärta gåshud där en publikfriande Kung Herodes utgör det enda frågetecknet.
Linda Forsell och TLÖN gästspelar Konträr med en deltagarbaserad teater, performance och surrealistisk ljus- och ljudkonstverk. Resultatet? Sprit och dans.
När Emma Aurora Vehre ser 16 berättelser om nordöstra Göteborg bli teater i Angered hinner hon glömma att de som gestaltar rollporträtten på scen är skådespelare.
Det fula och självupptagna får ta plats i Örjan Anderssons uppsättning av Ibsens vandringsdrama på Folkteatern i Göteborg.
När Gardells epos Torka aldrig tårar utan handskar blir till musikal är inget öga torrt. Christine Gandal har fått sitt hjärta utslitet och dessutom lärt sig något.
När Shakespeares klassiska komedi intar Göteborg Stadsteaters stora scen så är det farsen som imponerar mest.
Avgrunden ställer fler frågor än ger svar. Filip Lindgren känner hur hans muskler blir blytunga på Teater Giljotin.
I Uppsala Stadsteaters verklighetstrogna pjäs imponeras Sara Forsberg av skådespelarinsatser men får ömsom för mycket av det goda.
Regissören Timofey Kuliabin tar hjälp av AI-genererad intervjuteknik, bruten kronologi och en psykedelisk scenografi. Axel Jondelius ser ett hypermodernt drama där stil och form tar över berättelsen.
Christine Gandal tror sig vara sjuk på Lorensbergsteatern så många gånger hon får rysningar av Så som i himmelen.
När Axel Jondelius ser den nyskrivna pjäsen är språket abstrakt och monologerna saknar riktning. Behållningen blir skådespelarinsatserna och dynamiken mellan far och son.
