Leo leone är något av en veteran på Stockholms indiescen. Han har synts som en del av banden Madminton och Karamazov 3 och agerade så sent som i förra veckan förakt åt Vasas Flora och Fauna. Ändå dröjde det till i fjol för albumdebuten med Toppbrand 2018. Som ofta är fallet, är det dock nu, lagom till uppföljaren, som Leo leone tycks ha hittat hem som artist. Upp till ytan är en serie råa, personliga låtporträtt i skiftande skepnader.
Å vad synd inleder albumet med att genast svepa in lyssnaren i en drömscen, med sin cinematiskt hypnotiska atmosfär. Efterföljande Majregn utgör både ett semestervykort och en hyllning till Leos barn. Musikaliskt är det ett stycke ambitiös vispop som verkligen har allt: glittrande gitarr, klangfullt piano, yster flöjt, en expressiv bakgrundskör – you name it. Omsorgen med vilken ljudbilderna har arbetats fram synliggörs i minsta detalj. På samma sätt balanserar Grönaste ögon – den låt på skivan där temat hjärtekross slår som allra hårdast – bitande gitarr mot flytande synt i ett känslomässigt virrvarr. “Jag känner hela skiten”, sjunger Leo. Hans ord framstår nästan som alltför mänskliga för musikens atmosfäriska, nästan loungeaktiga fullkomlighet, vilket framkallar en känsla av hjälplöshet.
Så blå avslutar A-sidan med nedstämd, avskalad slowcore. Här är Leos sång, vilken nästan viskas fram, som allra mest nedslagen. Rytmen tilltar dock snart med Sista isen, en bluesdänga som utspelar sig på regniga fotbollsplaner och kretsar kring krossade drömmar. Återigen är det som att Leo själv, med sina konstaterande fraser som levereras med en tvekande, gnällig stämma, intar en position underordnad musiken – som vore han en passiv betraktare i sitt eget låtuniversum.
Kort sagt sträcker sig Upp till ytan över en bred variation av genrer utan att någonsin kännas spretigt. Sättet som musiken får styras av detaljer snarare än genremässiga pekpinnar blir en viktig påminnelse om att man som artist inte behöver nischa sig i en stilistisk riktning. Lyckas man bygga ett eget formspråk kan man välja och vraka mellan genrer och stilar.
Det måste sägas att albumet på många sätt framstår som enkelt. Musiken är stilren, texterna rättframma och sången oförställd. Låtarna handlar egentligen inte om mycket – de utgör porträtt snarare än historier. Men i dessa porträtt känns varje musikalisk detalj minutiöst utvald, som stygn i en brokig väv. Istället är det Leos ofiltrerade ord och okonstlade röst som framstår som sårbara och trasiga, när han sjunger om hissar som luktar piss och syndafloder av snor. Resultatet blir att vardagsbeskrivningarna får uppfyllas av ren musikalisk kreativitet. På det sättet upplevs låtarna nästan som drömmar eller minnen, där Leos passiva perspektiv och simpla texter får oväntat nytt liv genom rika ljudlandskap.
Allra tydligast blir detta på skivans största pärla, neonskimrande Ängel i taket med sin eleganta softrock. “I den enorma sal som hon dansar igenom / Är jag målad som en ängel i taket”, sjungs det i refrängen. Den velande stämman får sällskap av himmelska harmonier för att frambringa ett rent översinnligt tillstånd. Ängel i taket kan mycket väl vara en av årets bästa låtar.
Känslan som slår mig när avslutande Floden tonar ut är att nej, textmässigt innehåller Upp till ytan inga tvetydiga metaforer eller dolda budskap att förkovra sig i. Men sättet som instrumenten uppfyller de vardagliga betraktelserna och okomplicerade känsloyttringarna med ny passion bildar ett annat slags emotionellt djup. I det tillfället kan jag faktiskt tillåta mig den något banala tanken om att det kanske är detta musik faktiskt handlar om.
