Sist vi hörde från det egensinniga indiebandet Geese var 2023, på 3D Country, ett album som befäste deras position som den innovativa New York-rockens arvtagare. Med sitt överdrivna men ändå passionerade uttryck har de alltid känts som ett av de första banden att verkligen definiera generation Z. Geese frontas av Cameron Winter, ett unikum till sångare som på sin solodebut Heavy Metal i fjol skapade abstrakta indiefolklåtar som påminde om spirituella resor. Där 3D Country i mångt och mycket kändes som en komisk, om än ambitiös studie i musikalisk kreativitet, blir nya Getting Killed snarare ett möte mellan Geeses eklekticism och den gåtfulla, poetiska själsligheten från Winters solomaterial. Det är fortfarande rockigt och skränigt med pulserande rytmer, men samtidigt framträder här ett djupt, nästan religiöst allvar.
Textmässigt präglas Getting Killed av repetitivitet och slagkraftighet. Så pass att enskilda rader kan framstå som mystiska mantran. På titelspåret förkunnar Winter att “I’m getting killed by a pretty good life”, på Islands of Men heter det att “You can’t keep running away from what is real”, och Cobra upprepar frasen “Let me dance away forever”. När dessa ord hörs från Winters vacklande, soulaktiga stämma blir det så känsloladdat att de antar rent mytologiska proportioner. “Will you know what I mean?” frågas det på Husbands, vilket blir ett desperat rop på förståelse, kanske rentav till lyssnaren själv.
Vad gäller genre bygger Geese vidare på sitt ambitiösa fusionerande av allt vad punk, blues och funk heter. Öppningsspåret Trinidad låter olikt något annat, med sina mullrande soulrytmer. Winters avgrundsvrål om att “There’s a bomb in my car” är lika underhållande som svårtolkat. Vidare känns låtar som Taxes och 100 Horses inspirerade av allt från janglepop till jazzrock.
Men om det är något som håller tillbaka albumet är det att låtstrukturerna utan tvekan har förenklats. På 3D Country hölls lyssnaren nämligen alltid på helspänn. Man visste aldrig vad som skulle ske – skulle gitarristen Emily Green dra av ett aggressivt boogierocksolo, skulle Winter börja skrika om Ragnarök i falsett? Visst finns stilblandningen fortfarande kvar, men inte den där överväldigande känslan av att Geese kan hitta på precis vad som helst. Getting Killed följer simplare mönster, och snittet musikaliska idéer per låt är betydligt lägre. Enkelheten blir dock något mer försvarbar i samband med den nya riktning bandet valt. Särskilt tydligt blir detta på dess lugnare partier, som Half Real och Au Pays de Cocaine, där det verkligen lämnas utrymme åt rader som “He may say that real love is a nail in the wall / That’s how a lot of assholes feel, but that’s not how I feel at all”.
Det mystiska och härligt lössläppta i Winters röst får honom nästan att framstå som en frälsare, som med sina filosofiskt abstrakta rader om kärlek och livet inte vill annat än att nå ut till sina lyssnare. Just detta frälsarkomplex tycks accelerera under albumets gång. På Bow Down påstår han sig ha “an angel down my throat”, medan Taxes handlar om korsfästning. På avslutande Long Island City Here I Come, skivans mest texttäta låt, sjunger Winter om en scen där han pratar med Jeanne d’Arc: “You’ve been talking to you-know-who / And if you can talk to him you can talk to me too”. Det sista som händer är att hela kompositionen urartar. Pianot och gitarrerna speedar upp medan Winter hörs vråla i bakgrunden. Den som hört Winters låt $0 vet att han verkar ha haft något slags religiöst uppvaknande förra året, och detta sätter även sin prägel på Getting Killed.
Jag vet inte om Cameron Winter har svaret på alla våra frågor. Men Geeses ambitiösa indierock, som i sina mest intensiva ögonblick påminner om religiös extas, får hans ord att kännas väldigt övertygande.
