Musikern, sångaren och organisten Anna von Hausswolff släppte på allhelgona sitt sjätte soloalbum ICONOCLASTS. Begreppet ”iconoclasts” (ikonoklast) är namnet för en person som förstör eller angriper vördade bilder i religiös kontext. Direkt förs mina tankar till händelsen där en bloggare hade benämnt hennes musik som ”satanic harmonies” och hennes spelningar i en kyrka i Nantes och Paris ställdes in till följd av detta. Hausswolffs säregna och orgeltunga musik har gjort henne till ett känt namn runt om i världen. Hon fortsätter att bygga på sitt gospel i detta gränsöverskridande och omvälvande album.
Albumet inleds med det kaotiska och pulserande stycket The Beast. Det finns en tydlig rörelse i låten med saxofonisten Otis Sandsjö i framkant som styr denna virvelvind av ljud. Stämningen i soundet är både olycksbådande och mäktigt, något som Hausswolff ofta utsöndrar i sin musik. Facing Atlas byggs upp och bryter ut i något oändligt stort, ljudbilden är myllrande med percussion, orgel, elektroniska stridstrummor och atmosfäriska syntar. Det finns något väldigt befriande i låtarnas maximalism, att de får vara både dramatiska och utfyllda som ett stormande klassiskt stycke. Texten handlar om kontroll, åtagande och speglar Atlas, myten om titanen vars straff var att bära himlen på sina axlar. Hausswolff lyckas förmedla denna ansträngning och känslan av att det finns en brytningspunkt som skulle låta himlen falla ner.
Det 11 minuter långa titelspåret The Iconoclasts är både pulshöjande och omvälvande. Med stridsrop, orgel, distad gitarr och en djupt drabbande text lyckas Hausswolff skapa en cinematisk, känslomässig upplevelse i lyssningen. “Kill the abundance of hate / Don’t search for freedom in the states / Too many soldiers all around / And too many children in the ground”. Det finns en slags evig känsla i Hausswolffs musik, något som är hämtat från urminnes tider eller en avlägsen framtid. Hennes musik känns som att hitta en mystisk grotta eller en komet på marken – något som får livet att kännas väldigt stort. Duetten The Whole Woman med ikonen Iggy Pop lämnar lyssnaren upprymd och varm. Den följs av den ekande The Mouth. Albumet är, som sagt, väldigt fylligt. Det är en styrka för de enskilda låtarna, men albumet som helhet blir aningen svårsmält.
”Det är otroligt hur hon har lyckats skapa detta mörka musikaliska landskap så tydligt att man som lyssnare kan visualisera det framför sig.”
Stardust är ett av albumets starkaste låtar i min lyssning. Ljudbilden är medryckande och Hausswolff skapar sin egen hybrid av pop, gotik, postrock och neoklassisk ambient. Ett sound som verkar växa och få djupare rötter för varje släpp hon gör. På låt nummer sex hittar vi ännu ett samarbete, denna gång med southern-gothic sångaren Ethel Cain. Aging Young Woman är en väldigt känsloladdad och oväntat lågmäld låt. “In the church, when we cried / Some fallen angels told us to keep our heads high / But one said, ”You will burn on the stake / In the crumbled chest of a kindness, your heart will break”. Ett väldigt starkt spår om tidsförlopp som en negativ faktor, ouppfyllda drömmar och de samhälleliga kraven på kvinnor. Den avslutas abrupt, innan de ens hinner sjunga det sista ordet, och de försvinner in i tystnaden.
Hausswolff har lyckats hitta ett sound som sträcker sig över alla hennes olika skepnader. Detta album utforskar ett ljudlandskap som flörtar lite med pop, men hon lyckas ändå behålla en stark integritet. Vi fortsätter in i albumets andra hälft med det saxofonsburna spåret Consensual Neglect. I sin helhet är samtliga instrumentella låtar på detta album, och i Hausswolffs repertoar i allmänhet, otroliga stycken musik. Det är otroligt hur hon har lyckats skapa detta mörka musikaliska landskap så tydligt att man som lyssnare kan visualisera det framför sig. Struggling with the Beast skulle jag också säga är ett av albumets bästa låtar med mycket texturer både emotionellt och ljudmässigt. Även här återfinns känslan av att vara på väg att försvinna och låten sträcker sig över en process från förlust av kontroll till reflektion. En sårbar och gränsöverskridande låt som verkligen river upp något inom en.
Vi börjar närma oss slutet av detta epos med An Ocean of Time som är ett samarbete med italienska musikern Abul Mogard. Detta spår är mer upplöst och flytande, den blandar Hausswolffs dunkla och kompakta sound med Mogards mer stillsamma och atmosfäriska på ett väldigt spännande sätt. Unconditional Love, där systern Maria von Hausswolff gästar med sång, inleder ett otroligt starkt avslut för albumet. Låten för tankarna till det sakrala med en änglalik orgel, fragmentarisk text och ett sagolikt slut. Sist men inte minst, har vi Rising Legends som avslutar albumet på en ganska lågmäld not, men med mycket känsla i det ambienta soundet.
ICONOCLASTS är ett kompakt och drabbande epos som sträcker sig över en rad olika genrer. Hausswolff fortsätter att växa sitt musikaliska landskap och utmanar lyssnaren att möta både mörker och skönhet på samma gång. ICONOCLASTS bekräftar hennes plats som en unik och kompromisslös röst i samtida musik.
