Omslaget till Mercy visar rapparna Billy Woods & E L U C I D i vad som ser ut som en rättssal. De sitter ihopsjunkna i sina stolar med pennor och pappersmuggar framför sig. Bakom hänger den amerikanska flaggan som en otäck och övervakande symbol. Mercy representerar inte bara rättssystemets behov av nåd utan också hur man själv kan behöva visa barmhärtighet mot sig själv. Bilden är rik av tolkningsmöjligheter, likaså är skivans innehåll.
En sak som gör Armand Hammers senaste album så klockrent är hur de utforskar den mänskliga upplevelsen, utan att nödvändigtvis landa i några konkreta slutsatser. På spåret Dogeared får Woods frågan om vad en poet har för roll i samhället, han svarar med diskbänksrealism: “Riding the bus, fixing something to eat / Putting the kids to sleep, walking the streets at night, burning a tree / Drafty windows got me turning up the heat / Downstairs neighbor called about a leak.”
Vardagstristessen är uppenbar. Istället för att avsluta med en uttänkt predikan om poetens roll i samhället, landar Woods helt enkelt i att han inte har svaret på frågan: “She said, ‘You got an answer for me yet?’ / I said, “‘I’m still grappling.’” Det är ett uppfriskande svar från rapparen. Ett svar som överskrider vad som hade kunnat bli en klyschig predikan. I detta ögonblick får även lyssnaren en chans att undersöka och själv bilda sin åsikt om frågan.
En av albumets många styrkor ligger i hur rapparna alltid håller lyssnaren på armlängds avstånd, tillräckligt för att ge en glimt av något, men otillräckligt för att greppa dess form och storlek. The Alchemists grumliga produktion, fylld av samples och vinylknaster skapar en säregen ljudbild för E L U C I D och Woods att bygga vidare på. Resultatet blir stundtals som en feberdröm där dåtid och nutid smälter samman. På Scandinavia rappar Woods om “re-segregated pools”, på Nil by Mouth rappar E L U C I D om Iran-Contra affären och om Israels personsökarattack.
Textförfattandet genomsyras av samma referensfyllda stil som går att finna i Bob Dylan, Gil Scott-Heron, The Roots och MF DOOMs texter. Woods och E L U C I D för fram dessa referenser i en politisk anda, som på låten Peshawar: “Thou shall not make a machine in the likeness of a human / Mind, that’s the rubric / Deep Blue verse Vladimir Putin / Stepped in the other room, but HAL still read your lip movements / Tears in my eyes listening to machines make music (It’s beautiful)”
Jag är fundersam över exakt hur djupt dessa ordlekar sträcker sig, men samtidigt går det inte att förneka att Woods och E L U C I D pekar ut hur vårt kulturella minne är insnärjt i globala konflikter.
Under albumets gång slungas mina tankar ständigt tillbaka till det tankeväckande omslaget, en deprimerande bild av Amerikas rättssystem. Woods rappar, “We was just happy to be outside when our peoples was in prisons of all types” på Super Nintendo, en vacker tillbakablick på deras barndom. Den oskyldiga uppväxten kontrasteras med Woods perspektiv som en äldre och vuxen människa. Insikten att man som liten inte förstår samhällets orättvisa är både vacker och tragisk.
Armand Hammers senaste album är ett perfekt botemedel mot strömningstjänsternas effektivisering av musikbranschen, vilket belönar ytlig och ogenomtänkt konst. Woods, E L U C I D och The Alchemist har skapat ett album som kräver tid, tålamod och som även utbildar sina lyssnare. Mercy är encyklopediskt. Mercy är omfattande. Mercy kräver att du söker dig vidare efter samma svar som rapparna själva kämpar med att besvara.
