Göteborgsartisten och låtskrivaren Amanda Werne har sedan cirka 2010 musicerat under artistnamnet Slowgold. Musiken har skapat sig en egen dunge på den svenska indierock-scenen med sin drömska och melankoliska ton och närvarande texter. Hon inleder hösten med albumet Lugna som visar en helt ny sida av hennes artistskap och låter lyssnaren komma nära.
Albumet drar igång med låten Flyga bort vars intro för tankarna till det vemodiga soundtracket till tv-serien The Last of Us. Ljudbilden är tung, den akustiska gitarren ekar ensamt bakom Wernes mjuka stämma. Redan här känns soundet annorlunda från tidigare släpp – mer avskalat och med ett annat lyriskt djup. Det luftiga spåret avslutas med en sorgsen dragspels fanfar och planterar en känsla av melankoli som växer under albumets gång. . Fortfarande kall styrs av melodin, men har ingen jättetydlig struktur utan leker lite med formen. Det finns något fint med DIY-känslan i soundet, något som sticker till, men texten lämnar tyvärr inte så mycket avtryck. Albumets titelspår Lugna känns dock mycket mer. Hennes röst är nästan viskande och det finns något spöklikt och mörkt i stämningen. Werner har rört sig från sitt vanligtvis fylliga och rockiga produktion till denna väldigt lågmälda och sakliga. Det finns något bestämt i verken, de dröjer inte kvar onödigt länge och tänjs inte ut. Låtarna är korta – vilket kan vara effektivt, men ändå riskerar de ibland att kännas ofullständiga.
Albumets fjärde låt Ömtålig väg är en personlig favorit med sin lunkande och bubbliga melodislinga. Något sagolikt döljer sig bakom tonerna, med Werners sirensång lockas lyssnaren in i en dans på den ömtåliga vägen. Något jag verkligen uppskattar med denna avskalade form är att man verkligen hör rummet och tystnaden. Drömmen om kärlek är också en höjdpunkt på albumet, här träder en ensamhet fram i tomheten som får munspelet att vibrera. Melankolin genomsyrar ljudbilden, men är inte bottenlös utan är nästan lite trygg och mysig. Det finns både en sorg och acceptans som ryms i denna sång om kärlek som gått förlorad. Tystnaden som får ta plats i låtarna är modig och som lyssnare utmanas man att verkligen sitta i den.
Mot horisonten är extremt drabbande i sin ordlöshet och följs av den (mar)drömska Huvet i ett moln. Låtarna befinner sig i ett slags gränsland mellan något väldigt varmt och en grävande sorg. Melodin är vemodig och texten flytande och reflektiv. Flera av spåren känns som fragment av något större, en önskan om att ta sig vidare och en svindlande känsla som är svår att sätta fingret på. Låtarna känns väldigt riktade inåt och det finns något intuitivt med sättet de är uppbyggda vilket gör att det stundvis krävs mycket tålamod för att hänga med.
“Långa timmar, somna nu / låt världen gå under, när det nu är jag och du / långt dit för den som längtar ut.”; Längtar ut inleds som en vaggvisa, men med en liten mörkare twist. Detta tjäriga djup finns nästan alltid närvarande. Vi närmar oss slutet med låten Härifrån som också vacklar inför att lämna något. Låten har lite samma sömniga och vaggande ljudbild som spåret innan med plockande gitarr och ett svagt klingande piano. Härifrån lämnar mig aningen oberörd och känns mer som ett mellanspel. Albumet avslutas med En dag som idag är väldigt simpel, både textmässigt och instrumentalt, men lyckas ändå komma åt en vrå i hjärtat. Texten känns aningen banal, men det är något med rakheten som gör att den ändå blir slagkraftig.
Det blir både obekvämt och befriande med detta väldigt nakna sound. Stundvis känns det som att man lyssnar på låtarna innan de är färdiga och att man tränger sig på, men det finns något kraftfullt i det också. Slowgold har rivit ner huset och bara låtit grunden stå kvar. Lugna utforskar något annat i hennes musicerande som både visar styrkor och svagheter. Vissa låtar känns aningen ofärdiga och inte så märkvärdiga, medan andra verkligen lyckas komma åt någon slags kärna. Ändå finns det en djärvhet i tystnaden och albumet skapar en tillflykt, ett dunkelt mellanrum att bara få vara.
