King Gizzard and the Lizard Wizard är det australiensiska proggrockbandet som gjort sig kända för sina fartfyllda, genreöverskridande konceptskivor och sin ihärdiga arbetstakt – nya Phantom Island är deras 27:e (!) studioalbum. För den som undrar vilket nytt inslag det ständigt förnyelsesökande bandet valt att ta till den här gången kan det sägas att Phantom Island drar nytta av en pampig och varierad orkester. Här skapas det jazzig symfonirock som utgör ett bevis på King Gizzards erkända tekniska kompetens. Texterna blir också levande i sitt sätt att växla mellan beskrivningar och dialog, och mångfaldet av imponerande sångare i bandet bidrar till en alltigenom teatralisk upplevelse.
Phantom Island är, likt de flesta King Gizzard-skivor, ett konceptalbum. Konceptet? En fantomö är en ö som finns utmärkt på en karta utan att existera i verkligheten. “Phantom island / Insane asylum” lyder refrängen på det inledande titelspåret. Skivans huvudkaraktär färdas från fantomön ut i yttre rymden, till ett psykedeliskt Kalifornien och ned under havet. Musiken växlar mellan allt från orkestral solskenspop till orientalisk rymdrock.
Sin ambition till trots faller Phantom Island på två punkter. För det första känns det alltför nostalgiskt för klassiska symfonirockakter som Jethro Tull och proggpoppare som Supertramp. Alla de platser som skivan utspelar sig på (en “sea of doubt”, ett “lonely cosmos” osv.) är trötta stereotyper inom den progressiva rocken. Scifiklichéerna regnar dessutom lite väl tätt över Spacesick, vars refräng lyder “Spacesick / On My Spaceship”. Snarare än att skapa ett intressant narrativ verkar de mest vilja imitera sina gamla favoritartister. Inte för att det inte går att använda gamla klichéer i nya, spännande sammanhang, men där King Gizzards tidigare verk ofta har utgjort kreativa perspektiv och spinns på den gamla proggrock bandet tveklöst dyrkar, blir Phantom Island mest en onyanserad blek kopia.
Vilket leder in på punkt nummer två – trots att albumets låtar lyckas framstå som rent cinematiska scener får man ändå känslan av att skivans koncept har gjorts förut. En huvudkaraktär som villar bort sig i en psykedelisk värld av drömmar och galaxer – det är inte bara teman som tjatats ut av tidigare artister, utan även av King Gizzard själva på deras många album. Stil och framtoning byts visserligen ut mellan skivorna, men i grunden känns det som att deras skrivprocess består i att samma koncept körs genom en slumpgenerator som väljer genre och stil. Och här avslöjas det sorgliga i King Gizzards släpp på senare år: bakom de maximalistiskt orkestrala ljudbilderna och överdådiga koncepthistorierna tycks det dölja sig en stor inspirationsbrist. Valet av att förstärka rockensemblen med en orkester fyller ingen tydlig funktion, utöver att variera deras vanliga sound. Det förefaller mest omotiverat. Man lämnas med en fråga: när ska de egentligen förnya sig på riktigt?
Visst är det beundransvärt hur mycket energi King Gizzard lägger ned på sina avancerade kompositioner. Problemet är att man som lyssnare går miste om dessa detaljer när allting mest resulterar i en pastisch på gamla proggkonceptalbum från 60-talet. För de oldheads som lyssnat sönder sina Breakfast in America och Dark Side of the Moon-skivor kan Phantom Island helt enkelt vara mer av det goda. Men för den som söker ett engagerande narrativ håller inte albumet. Territorierna de rör sig i må vara spännande men tyvärr befinner King Gizzard sig i nuläget för djupt inne i sin egen komfortzon.
