The New Eves är ett brittiskt band inom postpunk och folk som med sina dynamiska spelningar och en estetik, som tagen ur Ari Asters Midsommar, gjort sig ett namn hemma i Brighton. Själva beskriver de sin musik som “häxstensrock”, och nu har de släppt sitt debutalbum, döpt efter bandet själva: The New Eve Is Rising.
Skivans första spår, The New Eve, är som en tes över albumets övergripande tema. Den “nya Eva” är både en biblisk parallell (till både Eva och Jungfru Maria) och en ordlek på nyårsafton. Men det verkar också vara en förebådande vision om en ny sorts kvinna, en som är ohämmad och frigjord, och tycks ha sina rötter i mytologin. Med rader som “The New Eve eats baked beans / Cries into her pillow, watches TV” tar bandet avstamp i nutiden, men kommer under resten av skivans gång färdas allt längre bak i historien.
Genremässigt rör sig The New Eves i en sorts dronerock à la tidig The Velvet Underground, där råa gitarrsolon trängs med skärande cellor och fioler. Den dånande sången, vilken minner om Patti Smith, blir ett utmärkt kärl för texternas fokus på okontrollerbara känslostormar. Men här finns också element från traditionell folkmusik, som för att placera punkrocken i en uråldrig, hednisk kontext. Cow Song känns precis som en hednisk lovsång till naturen med rader om att ”I am longing to breathe / Alpine air so sweet”. Här använder sig bandet av kulning, alltså den gamla nordiska improvisatoriska sångtekniken för vallning, vilket ger musiken såväl ytterligare historiska som extatiska aspekter.
Andra höjdpunkter är Highway Man, vars pulserande rytm får balanseras mot riviga gitarrsolon och dissonanta stråkar som bidrar till den häxlika känslan, och Astrolabe som bjuder på kraftfull och högtsvävande körsång. Låten Circles presenteras sedan som en skapelseberättelse. Musiken byggs långsamt upp, från spoken word som beskriver jordens begynnelse över avskalade gitarrackord, till ett euforiskt gudsprisande där bandet sjunger i mun på varandra i något som liknar tungomål.
Mary bygger vidare på de bibliska inslagen, med vemodigt munspel, mullrande trummor och skrikande gitarrer. Här blir det också tydligt att denna både hedniska och kristna extas, som bandet jagar på varje låt, i själva verket är något feministiskt. Raden “Christ had nails / But Mary had sins of a thousand penitent beasts” är ett sätt att kasta nytt ljus på Nya testamentet. De påstår att kärleksakten mellan Josef och Maria var “her benediction / No immaculate conception”, som för att mena att det verkligt gudomliga ligger i det att Maria i grunden var en vanlig kvinna. Låten slutar med att Maria gråter, skrattar och dansar sig hela vägen till världens ände. Hela albumet har hittills framstått som en intensiv jakt genom historien, efter en fullständig tillvaro och övermänskliga känslor. Kanske föreslår bandet här att den nietzscheanska övermänniskan är en kvinna?
Sist på skivan hittar vi Volcano. En fridfull flöjt tar ledningen i denna långsamma åtta minuters begravningsmarsch, innan bandets repetitiva och explosiva dronerock tar vid. Till tonerna av detta blir textens vulkaniska bilder av eld och svavel metaforiska för passion i allmänhet. Här kommer även den extatiska jakten till sin kulmen, med rader som “Every second brings me closer to creation” och “Eruption resurrects my soul”. Såväl låtens sound som struktur för osökt tankarna till The Velvet Undergrounds Heroin, ett annat ode till frigörelse och att förlora kontroll. Orden “Let it bleed / Set it free” avslutar albumet.
Det är tydligt vilka stilar The New Eves har låtit sig inspireras av, och framför allt kan musiken kännas lite väl avhängig The Velvet Underground. Samtidigt lyckas de, med sina folkmusikaliska element, skapa nya genrekombinationer som utan tvekan låter dem utforska sin egen tematik. Feminism, mytologi och existentialism blandas i ett känsloladdat virrvarr som tycks landa i ett fullständigt uttryck av ren passion.
