Swans brukar beskrivas som något av det extremaste inom extremmusik. Bandet, som bildades i New Yorks No Wave-scen på 80-talet, gjorde sig kända för sitt brutala, kompromisslösa sound och maniska texter om religion, sex och misär. Sedan dess har de gått igenom många skiftningar och utforskat den experimentella rockens alla hörn. När jag läste frontmannen Michael Giras uttalande om att Birthing skulle bli bandets sista skiva med deras klassiska “big sound” – alltså monstruöst långa och repetitiva gitarrorkester-låtar – blev jag ännu mer exalterad inför släppet. Det har legat något slutgiltigt över samtliga av Swans senaste album. Alla har de handlat om gud, solen, apokalypsen och liknande jättekoncept. Men nu hade bandet för första gången bekräftat att det var sista gången de skulle spela sådan här musik. Swans svanesång, alltså (förlåt).
Birthing består av sju låtar som sträcker sig över nästan två timmar. De två första låtarna (båda tjugo minuter långa) tar in lyssnaren i den klassiska Swans-transen: man vaggas in i de dånande ackordens meditativa lugn medan Gira sjunger om sig själv som både världens urmoder och ett torn. Samtidigt är det ju precis så här nidbilden av varenda Swans-låt ser ut, och man börjar undra om det nästan inte är lite självparodiskt.
Lyckligtvis väger övriga låtar upp för detta, och det med råge. Direkt efter följer titelspåret (även det tjugo minuter), ett glittrande paradis av dånande trummor och euforiska crescendon. En gaggande bebisröst dyker upp innan gitarrerna på nytt brister ut i en om möjligt ännu mer vilt pulserande extas. Gira repeterar mantrat “Does it end? Will it end?” vilket tycks ifrågasätta den repetition som vanligen präglar Swans musik. Detta pågår tills att en kvinnoröst uttalar orden “Pay attention, motherfuckers”, som för att understryka verkligheten i det hela. Trots låtens intensitet utgör den ett av de ljusaste och vackraste ögonblicken i hela deras karriär.
På Red Yellow balanserar Giras övermänskliga ylanden mot en tjutande saxofon och svävande röster. Guardian Spirit sveper återigen in lyssnaren i klassiskt Swansmörker för att behandla ämnen som mytologi och döden. Men det är The Merge som bjuder på de verkliga överraskningarna. En barnröst säger “I love you, mommy” innan ett slags digitalt freakout brister ut. Låten är fullständigt oförutsägbar på ett sätt Swans inte har varit sedan deras banbrytande experimentella verk Soundtracks for the Blind från 1996 – skivan som blev bandets avslut när de lade ned för första gången. (Det kan för övrigt tilläggas att Birthings omslag påminner starkt om Soundtracks for the Blinds.) På Merge blandas elektroniska blippljud med saxofoner, pianon, kusliga barnröster och änglalika viskningar. Det är som om den maniska ordningen som infunnit sig på föregående låtar plötsligt kollapsat för att bli till fullständigt kaos. Ur röran uppstår en sista refräng, där Gira sjunger om gränser som suddas ut, mellan rörelse och stillhet, vakenhet och dröm.
Rope (Away) är ett sista, transcendentalt outro som stirrar döden rakt i ansiktet. Pulserande gitarrsolon och klimaktiska trummor flyter runt i svällande, överjordiska droneackord. Under de sista minuterna frågar Gira sig vart olika människor i hans närhet som dött, inklusive hans egen mor, tagit vägen. Vart alla vi som lever tagit vägen, och vart vi kommer ta vägen härnäst. “Iväg”, säger han till sist. “Bort”. Sedan slutar albumet.
Swans fortsätter att skapa totalistiska och komplicerade ljudbilder. Samtidigt lyckas de säga oerhört mycket med väldigt enkla ord. Texterna jagar ständigt ett gudomligt överblickande perspektiv, som för att fånga så mycket som möjligt. Gira vill förkroppsliga krafter och koncept med sin röst, vilket skänker den religiöst ritualistiska musiken oerhörd tyngd. I hans värld existerar bara de stora tingen: liv och död, ljus och mörker, ettor och nollor. Vara här eller vara borta. Trots att det stundvis är mörkt och obehagligt utgör Birthing ett bländande ljus i slutet av Swans tunnel. Jag vet inte vart Gira vill ta sina musikaliska experiment härnäst, men det råder ingen tvekan om att denna skiva är ett värdigt avslut för deras klassiska sound.
