2010-talets popikon Lorde slog igenom redan som 16-åring med låten Royals och debutalbumet Pure Heroine 2013, vilket gjorde henne till den yngsta artisten någonsin att toppa Billboard Hot 100 i USA. För detta banbrytande album belönades hon med både Grammys och Billboard Music Awards. Hon fortsatte att klättra med det sorgindränkta och kritikerrosade Melodrama 2017, som sedan följdes av det mer avskalade och naturromantiska Solar Power 2021. Nu, som ett urverk efter cirka 4 år, kommer hennes fjärde album – Virgin.
Virgin blottlägger många erfarenheter och tankar. Röntgenstrålarna är starka och lämnar inte mycket undangömt. Albumet inleds med låten Hammer vars euforiska sound påminner hennes tidigare hits som Green light. “Today, I’ll go to Canal Street, they’re piercing my ears / I’m making a wish when the needle goes in / Take an aura picture, read it and tell me who I am (Show me who I am)”. Texten är sökande och hoppfull – fraserna strömmar och etsar sig fast. Albumet har en otroligt stark början och efterföljs av den omvälvande hjärtekrosslåten What was that, som genomsyras av den overkliga känslan av att låta en relation försvinna in i det förflutna. Ljudbilden är syntdriven och pulserande, känslan är intensiv och den upprepade frågan ekar – what was that? En solklar hitlåt.
Shapeshifter målar upp låtjaget i ständig förvandling, där allt från identitet, utseende och självbild är något flytande. Soundet drivs framåt av ett garage-beat och framkallar samma hetsiga och kluvna känsla som texten sjunger om. Balladen Man of the year är en av singlarna från albumet som fått mycket uppmärksamhet. Ljudbilden är vibrerande och dramatisk, texten berättar också om svallvågorna av ett breakup där “the man of the year” är någon som lämnat låtens berättare med ett brustet hjärta. Den är kaxig, känslofylld och en slagfärdig modern powerballad.
Vi närmar oss albumets mitt med Favourite daughter som har lite liknande lunkande sound som tidigare låtar. Texten sjunger om att försöka göra en förälder stolt, ett nedärvt mörker och ett evigt strävande framåt efter en gammal känsla. När vi når Current Affairs så börjar det lite molokna och avskalade soundet kännas en aningen tröttsamt. Just denna låt blir inte så kraftfull, utan mer tjatig och fraserna blir ganska banala. På Clearblue återfås dock den känslomässiga tyngden. Rösterna i spåret är lagrade på varandra, vilket ger en slags vocoder-effekt. Låten är en kliniskt ren dissektion som fångar en omvälvande känsla av förändring och en oro för oönskad graviditet.
Låtarna är sökande, som om de befinner sig i själva tröskeln till förändring. Texternas teman befinner sig i olika gränsland för identitet, gå framåt och gå vidare. Upprymdheten från albumets otroligt starka inledning börjar svalna mot slutet. Låten GRWM berör liknande teman av ett stadie av förändring och känslan av att vara “A grown woman in a baby tee”. Ljudbilden är inte så märkvärdig och känns i sin helhet en aning ofullständig. Spåret Broken Glass inleds av kantiga syntar och ett monotont beat. Texten är blottande och sjunger om en kamp med ätstörning och lämnar mig som lyssnar väldigt berörd. Det finns något ofiltrerat och direkt i texten som gör den drabbande.
Albumets avslutning inleds med den ganska hårda If She Could See Me Now som markerar en ny era för låtjaget. Låten David markerar ett avslut på detta ganska uttömmande album genom ett ordentligt sammanbrott. Texten är driven av en ilska och sorg, där musiken också speglar detta med emotionellt laddade och pulserande syntar som ökar i takt med känslorna.
Virgin är ett verk där Lorde vänder blicken inåt med stor intensitet – och tar med oss in i sitt allra mest sårbara landskap. Albumet har en extremt stark början men, som sagt, så flagnar lågan något desto längre in i albumet vi kommer. I sin helhet är lyssningen som en slags katarsis och dess guldkorn når samma höjder som hennes tidigare megahits.
