Recensioner

Boken påminner därav om filmen Zone of Interest: kriget pågår för det mesta i bakgrunden, och det är familjens vardag, deras kärleksbekymmer, uppväxt och problem som utgör själva handlingen.

Det blir oerhört tröttsamt att som läsare möta en ny novell med en “ny” premiss, och snart inse att det är samma sak igen. Samma röst, samma teman. Efter läsningen kan jag inte skilja dem åt, de smälter ihop till en och samma.

Saivo är ett storslaget epos som inte går att lägga ifrån sig. Det öppnar för de stora känslorna och de djupa tankarna, och fångar, utan att skriva läsaren på näsan, erfarenheter som lagrats i såväl de stora skogsmarkerna som i den lilla människan.

Det digitala landskapet väcker mycket tankar hos läsaren. Kan en person verkligen vara borta om dennes röst finns på telefonen?

En märkligt vacker bok om människans fatala envishet, skriver Simone Westblom.

Under blöta utekvällar skärskådar Sofia Rönnow Pessah makten i Bryssel, skriver Rebecka Bjuremalm.

Isabel Dahlgren recenserar Carl Cederströms nya Kontoret.

Romanens styrka bor i icke-värjandet för det fula, det äckliga och pinsamma. Här finns otrohet, avundsjuka och missbruk, men också mjällvårtor att skrapa bort med en vass liten skopa och råttor som klyvs mitt itu i lägenhetsköket.

Jag börjar tvivla på om diktjaget verkligen upptas av dessa frågor, eller snarare tycker att det låter fint att skildra dem. Här finns inget verkligt grubblande, allt är ljuvt som en tavla ovanför soffan.

Orden väcker den oerhört sällsynta impulsen i mig att stryka under. Eller stryka över. Kanske slita ut sidan.

Ilja Leonard Pfeijffers Bergtagen-parafras saknar knappast ambitioner, skriver Albert Tullberg Nygren.

Det glimmade till som starkast när Engdahl tog distans från sig själv och lät texten helt gå in i kompositörerna han ser upp till.

Kan delarna säga något om helheten, och bör man döma en bok efter omslaget? Nicolina Andersson har läst Gästerna av Martin Kalin – en novellsamling med samtidsiakttagelser, inklippta änder och hakparenteser.

Felicia Axelsson läser en roman som drar hemmafrutrenden till sitt klimax.

Isabel Dahlgren läser Margaret Atwoods efterlängtade memoarer.

Ann Jäderlunds dikter får mig att känna mig blind. Hur kan jag inte lägga bättre märke till allt detta som jag låter blicken svepa förbi varje dag.

Rovdjur är en roman om makt och offerskap, om att tro sig vara den som har kontrollen över en situation när den egentligen hela tiden utövas av någon annan.

Albert Tullberg Nygren finner en brutal skönhet i hennes säregna språk.

Molly Hirschfeldt imponeras inte av Måns Wadensjös vardagsfilosofiska betraktelser.

Dikterna arbetar ofta med ett upphöjt, nästan sakralt språk. Det är en väldigt snäll text, jag skulle till och med kalla den god. Den insisterar på att livet och naturen är värdefulla.

Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet.

Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv.

Bildspråket i Elisabeth Hjorts roman är obegripligt, skriver Albert Tullberg Nygren.

muttertask, mutatas radar upp språket som en fresk, ett orangeri i regnbågens färger, skriver Amandus Gustafsson.

Kvinnorna beskriver hur de kommer tillbaka med få levande ord, så få att de inte räcker till för att berätta om våldet som trasade sönder dem, om tillmälena som fick dem att sluta sig.

Granarnas tid når sin verkliga nerv först när den vågar vara mer än informativ, skriver Amandus Gustafsson.

Hustvedts sorg liknar både dagboken och drömmen. Förfluten tid, framtid och otid blandas samman. Samtidigt är berättelsen, lik drömmen, full av luckor.

Lekfullheten präglar hela diktsamlingen: den sprudlar över sidorna och framträder såväl i språkbehandlingen som i själva diktens kärna.