Recensioner

Jag tänker tillbaka på mina egna år i Berlin. Kollowitzkiez marknad, avokadokärnan jag planterade som växte till ett spinkigt träd, en flottig döner från Azzam, långa rikt lösa promenader och solnedgången över spreen.

Det glimmade till som starkast när Engdahl tog distans från sig själv och lät texten helt gå in i kompositörerna han ser upp till.

Kan delarna säga något om helheten, och bör man döma en bok efter omslaget? Nicolina Andersson har läst Gästerna av Martin Kalin – en novellsamling med samtidsiakttagelser, inklippta änder och hakparenteser.

Felicia Axelsson läser en roman som drar hemmafrutrenden till sitt klimax.

Isabel Dahlgren läser Margaret Atwoods efterlängtade memoarer.

Rovdjur är en roman om makt och offerskap, om att tro sig vara den som har kontrollen över en situation när den egentligen hela tiden utövas av någon annan.

Albert Tullberg Nygren finner en brutal skönhet i hennes säregna språk.

Molly Hirschfeldt imponeras inte av Måns Wadensjös vardagsfilosofiska betraktelser.

Dikterna arbetar ofta med ett upphöjt, nästan sakralt språk. Det är en väldigt snäll text, jag skulle till och med kalla den god. Den insisterar på att livet och naturen är värdefulla.

Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet.

Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv.

Bildspråket i Elisabeth Hjorts roman är obegripligt, skriver Albert Tullberg Nygren.

muttertask, mutatas radar upp språket som en fresk, ett orangeri i regnbågens färger, skriver Amandus Gustafsson.

Kvinnorna beskriver hur de kommer tillbaka med få levande ord, så få att de inte räcker till för att berätta om våldet som trasade sönder dem, om tillmälena som fick dem att sluta sig.

Granarnas tid når sin verkliga nerv först när den vågar vara mer än informativ, skriver Amandus Gustafsson.

Hustvedts sorg liknar både dagboken och drömmen. Förfluten tid, framtid och otid blandas samman. Samtidigt är berättelsen, lik drömmen, full av luckor.

Lekfullheten präglar hela diktsamlingen: den sprudlar över sidorna och framträder såväl i språkbehandlingen som i själva diktens kärna.

Det är sent på jorden när Daniel Björk inleder sin berättelse i ett samtida Paris, skriver Amandus Gustafsson.

Albert Tullberg Nygren får svindel av Iida Turpeinens utmärkta debutroman.

Simone Westblom läser Incestdikt.

Johanne Lykke Naderehvandis nya roman förenar sensualism med gotik och kastar en ny skugga över Malmö, skriver Amandus Gustafsson.

Michael Dahnberg fängslas av en nagelbitande deckare.

Gabriel Gille golvas av Michael Lentz kolossala roman.

Edouard Louis nya bok Kollapsen är allt hans tidigare verk också är: kort, självbiografisk och konsekvent riktad mot den egna familjen och uppväxten i samhällets marginaler.

Albert Tullberg Nygren finner något nytt i den amerikanska postmodernismens mästare.

Li Brundell läser Judas med både nöje och besvär.

Albert Tullberg Nygren tycker inte att Skönheten lever upp till vad den lovar.

Michael Dahnberg läser en smärtsam roman, skärande vackert skriven.