Och kanske inbillar jag mig, men visst har den höglitterära hajpen över Knausgård blivit ljummen?
Vid nyutgivningen menar KULTs Selma Löfman att det fortfarande är en fulländad roman
Vilma Wirenhed roas av den Nobeltippade César Airas skruvade roman.
Vendela Lundegårdh läser den ständigt Nobeltippade författarens nya roman.
Mecenaterna flirtar även med det litterärt zeitgeistiga slipstream, alltså inslag av oförklarliga fenomen i realistisk prosa.
Michael Dahnberg berörs av Eiríkur Örn Norðdahls både joviala och allvarliga roman.
Evelina Emås fångas av vardagsrealismen och den kosmiska svindeln i Arendal.
”Är våra liv resultatet av fria val, eller bara genetiska upprepningar? Kan man skriva sig ut ur sitt arv?”
”Tänk dig att alla dina ex vill komma tillbaka in i ditt liv igen.”
”Klenoden är inte en debattbok, men det är en bok med sprängstoff.”
”Där en värld tycks nå sin ände, börjar en ny sakta ta form.”
”Det här är ingen hålla-i-handen-läsning. Lee är trognare sin text än vad hon är sin läsare.”
”En som ger europeisk historia en svensk språkdräkt.”
”När de har planerat färdigt går de och dricker läsk på den lokala godisbutiken.”
”[Barnen] förödmjukas och misshandlas. Allt för att de ska använda den kunskap om överlevnad de förvärvat.”
Det är en sorts antites till det senaste decenniets ung-kvinna-i-storstaden-dejtar-litteratur.
”Men allt som allt är det här en roman som väcker eftertanke hos sina läsare.”
Anna-Karin Palm skildrar glipan mellan barndom och vuxenvärld.
Outhärdlig – men också nödvändig.
”Det är inte jag som konsumerat texten, det är den som konsumerat mig.”
”Ni lyser i mörkret är en blandning av schizofrena skräcknoveller och vad jag mycket försiktigt vill kalla magisk realism.”
”Gospodinov tänker på sin pappa, som bara åkte utomlands en gång under sitt liv, varje gång han väntar på ett flyg.”
Äventyrsboken är för det mesta en frisk fläkt att läsa. Men sagans ramar brister i jakt på det sublima.
bell hooks kan man vända sig till med frågor om intersektionell feminism – men kanske ska man gå med sina kärleksbekymmer till någon annan.
”Dikterna är frikostigt strödda över ett brett känslospektrum. Ett brett, men framförallt proggigt spektrum.”
Ernaux vänder även blicken mot sig själv, här blir mamman en spegelbild och en framtidsbild.
”Louis litteratur är enkel. Språket är rakt, avskalat, brutalt tydligt. Här finns inga litterära ornament, inga tvetydiga känslolägen. Våldet framställs som just våld, smärtan som smärta, lyckan som lycka.”
Novellerna är ofta så, som blekta diabilder, eller kortfilmer där bildkontrasten gradvis skruvas upp.