Att göra den resa som Addison Rae just nu gör kan vara den svåraste för en aspirerande artist att ge sig in på. Hon började på den plattform som för några år sedan var det mediala bottenskrapet – TikTok. Men några år senare har statusen förändrats från en cringe-fylld och oändlig dansuppvisning till musikbranschens styrande organ. På något sätt speglar Addison Rae den transformationen – från att ha varit en dansande TikTok:are till att vara i framkant med sin svävande och obrytt refererande popmusik. I alla fall om man litar blint på popkulturnördarna.
Varför är musiken obrytt refererande kanske ni tänker då? Att dra referenser till tidigare trender och sound inom popen är något som görs nästan hela tiden. Det som är intressant är att Addison Rae inspireras av popen som inte gjorde ett särskilt långlivat intryck. Den här popen Madonna körde på Ray of Light som var minimalistisk, i en tid då musikproduktionen inte var tillräckligt krispig för att de kreativa valen skulle kunna tala för sig själva. Musiken Britney Spears släppte innan livet i rampljuset blev för mycket. Den obskyra musik som dåvarande barnstjärnor släppte i hopp om att bryta sig loss från diverse stämplar och kontrakt. Musiken som förbisågs ganska snabbt när den fick en tydligare efterträdare i recenssionspopen.
Det märks att låtarna på det här albumet påminner om något djupt nere i ens medvetande, men det går aldrig riktigt att peka på en viss sekvens, melodi eller ett produktionsval och säga var man känner igen det från. Där går Addison Rae en balansgång mellan att skapa en unik vibe med hjälp av lagom vaga inspirationskällor och att inte riktigt ha en tillräckligt distinkt vision. Även om albumdebuten är stabil i sin helhet och faktiskt låter som just en helhet, finns det kanske en anledning till att popmusiken från den eran inte fått sig ett ordentligt andra uppsving. Eller så är det just för att den fortfarande är så nära i tiden.
Oavsett gör Addison det bästa av den helt frivilliga situationen. Skivan, som för övrigt helt är producerat av kvinnor (Luka Kloser och svenska ELVIRA), tar exceptionellt vara på influenserna och ger dem en fyllig 2025-ljudbild. Bortsett från öppningsspåret New York som är en lite för störig mix av hyperpop och just recessionspop, fyller varje låt sitt syfte på plattan. Höjdpunkterna är många, men andra halvan är vad som gör denna debut riktigt lyssningsvärd med suggestiva poplåtar som In The Rain, Fame Is A Gun och Headphones On. I popkulturforum snackas det om att Addison Rae är the second coming, och det särskilt med tanke på hennes okonventionella bakgrund. Även om hon på ett sätt haft goda förutsättningar tack vare kändisskapet, innebär det inte att framgångarna automatiskt översätts till hennes musik – framför allt inte med extra många kritiska ögon på sig.
Rae har absolut en hel del kvar att bevisa musikaliskt, det går inte att påstå att något på albumet blåser en helt av stolen, men Addison är ändå en oväntat bra debut. Kan det vara för att förväntningar på TikTok-kändisar är onödigt låga? Kanske. Oavsett är detta ett kvitto på att kändisar från vad vissa skulle påstå är ett fulkulturellt rum kan göra en lyckad övergång till musiken – så länge folk vill lyssna på den.
