Sabrina Carpenter blev över sällan skådad kort tid en artist på mångas läppar. Efter braksuccén med Short n’ Sweet, som bland annat resulterade i hela åtta nomineringar på amerikanska Grammy Awards i vintras, ville Carpenter göra som förebilderna Dolly Parton och Linda Ronstadt: fortsätta smida medan järnet är varmt. Nästan precis ett år efter det senaste albumet har vi därmed Man’s Best Friend, ett album som redan långt innan skapat debatt på grund av omslaget i kombination med titeln. Men det har vi redan diskuterat, så nu över till musiken.
Rent musikaliskt hörs det att Carpenter inte törstar efter hits lika mycket som senast. Man’s Best Friend är ett mycket mer sammanhängande album, och de vaga influenserna som hördes på en del spår på Short n’ Sweet är mer fullblodiga här. Trots att den första singeln Manchild låter som en klippt-och-klistrad version av kollegan Chappell Roans Good Luck, Babe! och The Giver, så bärs den i alla fall av melodin i refrängen och bryggan. Singeln som släpptes i samband med albumet, Tears, visar dock en ny och uppfriskande sida av Sabrina som discodonna. Inspirationen från Summers är tydlig, och har gudskelov inte fått en överdrivet polerad 2025-produktion.
Efter de två singlarna följer en rad spår som trots sin hängivenhet till soundet, absolut inte bidrar med varken starka melodier eller intressant produktion. Vissa melodislingor hade kunnat skina mer i en starkare kontext, men ofta omringas de av trötta produktionsval. Textmässigt fortsätter Carpenter på samma bana som på Short n’ Sweet med att göra åtlöje av män, men också sin attraktion till män – men börjar man inte tröttna på att bara höra om män, män och mer män?
Det är inte förrän When Did You Get Hot? som Carpenter testar något nytt, även om vi fortfarande rör oss inom ljudsfären av bakgrundsmusik till gamla amerikanska tv-reklamer. För första gången på två album så matchas den sexuella tonaliteten i texten med en suggestivitet i både produktionen och i Sabrinas sång som är extra lätt och luftig här. Även House Tour sätter Sabrina i ett nytt ljus, då det starkt påminner om Paula Abduls ekande tuggummipop från slutet av 80-talet, början av 90-talet. Albumet avslutas med en riktig Abba-hommage i Goodbye, men bortsett från de två nämnda undantagen är avskedet ganska välkommet.
Sabrina Carpenters schtick är vid det här laget ganska uttjatad. Det finns förstås en logik i att släppa Man’s Best Friend så nära inpå förra albumet, då besvikelsen hade varit större om väntan mellan albumen hade varit längre. Men i jämförelse med Short n’ Sweet upplevs det nya albumet som urvattnad, utnött och utmattad. De är trots allt väldigt lika i många aspekter, men på föregångaren så sammanfogades nostalgiska element med självklara hooks. Här kämpar varenda låt för att fastna, och när fiolerna i Goodbye avslutar albumet känner man sig ganska klar med den här sidan av Carpenters artisteri.
Om man som artist väljer att dyka djupare i de influenser som man tidigare har doppat tårna i är det ganska självklart att man åtminstone bör överträffa sitt tidigare försök. Det finns skymtar av Short n’ Sweets popperfektion, men magkänslan säger att intrycket av Man’s Best Friend hade varit bättre utan vetskapen om dess föregångare. Så är det förstås inte nu. Även om Carpenter levererar ett par intressanta tillskott till hennes repertoar, är de flesta spåren krystade försök till att göra “autentisk” musik för de tidseror hon tidigare hämtat inspiration från.
