Det har talats mycket om recession pop det senaste. 00-talets kompott av ekonomiska kriser och elektronisk, pulserande popmusik har – precis som allt annat i vår samtid – fått ett alldeles eget namn. Medan Trump höjer tullarna kläcks poplåt efter poplåt i USA, landet som fortfarande tar ledningen både i termer av kris och pop. Förra årets succéer Chappell Roan, Charli xcx och Sabrina Carpenter verkar nästan ha fungerat som ett lockrop för genrens pionjärer: en efter en stiger de nu fram ur glömskan. Katy Perry var först ut redan i slutet av 2024, Lady Gaga gav oss ett nytt album i början av mars och Lorde, allas vår Tumblr-drottning, är tillbaka. Fler stjärnor kommer nu fram med ny image och ny musik, däribland Marina and the Diamonds, som sedan 2018 kort och gott går under namnet MARINA.
Till protokollet ska föras att MARINA gav ut ett album redan 2022 – men den ljumma prestationen och mottagandet som följde Ancient Dreams In A Modern Land får det att kännas som en parentes i hennes artisteri. När hon nu lanserar PRINCESS OF POWER är det med buller, brak och nya tag, trots den stora dosen trötta versaler i varje titel. I videon till singeln CUNTISSIMO bär hon en liten stjärna på vänster kind, som en liten visuell parafras av hjärtat som var hennes signaturelement 2012. Av både estetik och musik att döma verkar gamla Marina vara tillbaka, redo att ta oss genom samtiden iförd en Marie Antoinette-peruk.
Det inledande titelspåret introducerar oss till albumets universum, vars Princess of Power-koncept verkar kunna sammanfattas med “Big love, big aura / Big heart, big adorer”. Jag får en omedelbar, ofrivillig flashback till Katy Perrys girl boss-psykos 143 – och det blir inte bättre av raden “This spaceship has left the station”. Kan våra popstjärnor snälla stanna på jorden, hinner jag tänka, innan Marina utlovar att “I’m gonna glow like a meteor shower”. Okejdå.
Men meteorer är som bekant lika kända för skimrande regn som för förödelse, och resten av albumet uppvisar tyvärr mer av det senare.
ROLLERCOASTER tar fasta på sin titel i alltför hög utsträckning – en förvirrande, musikalisk bergochdalbana som får mig att tänka på muffins med hjärtströssel och tyllkjolar. Den hade passat utmärkt i Mello om inte texten handlade om att ligga. Raden “Spread me like a picnic on the floor in the forest” åker dock rakt in på listan över topp-raggningsrepliker. METALLIC STALLION känns som Marinas take på en Lana Del Rey-ballad – den har något, tills galopperande hästar samplas i produktionen och låten gör pastisch av sig själv. JE NE SAS QUOI innehåller franska och operasång, medan DIGITAL FANTASY väcker tropiska trauman från albumet Love + Fear, och använder autotune som om det inte fanns en morgondag.
Det är dock inte den musikaliska maximalismen som slår snett – det är texterna. Marina har i sina tidigare verk alltid gett sig på att försöka uttyda och spegla samtiden, om än med blandade resultat. Hon har haft en identitet och integritet som till stor del byggt på att hon lekt med popens konventioner, byggt upp ett skimrande dockhus i plast för att ryta till inifrån. Hon har använt ett polerat uttryck utan att låta det nå hela vägen in. Här saknas den kärnan: texterna är tidlösa, men inte på ett sätt som får dem att kännas stilsäkert universella, utan snarare identitetslösa. Generiska. Även när hon rör sig inom genrens grundstomme kärlek, blir det platt och andefattigt.
Det är synd, för MARINA kan fortfarande fånga lyssnaren med sin röst på ett sätt som få kan och melodierna sitter felfritt i nästintill varenda spår. I de enstaka textmässiga ljusglimtarna som albumet bjuder på ryms både roligt och ärligt: i CUNTISSIMO intar hon perspektivet av en karaktär som tagen ur The White Lotus Italien-säsong. Det är påkostade château:er, ordlekar och ett underbart driv i både produktion, text och attityd. På ADULT GIRL skalar hon av produktionen och reflekterar över den ångestfyllda tonårstid hon sjöng om på Electra Heart. Traumat som det oundvikligen innebär att vara en tonårstjej är fortfarande inte läkt – men tiden passerar likväl. “Now I’m just an adult girl” konstaterar hon skört. Här vilar albumets mest klarsynta ögonblick, men det försvinner tyvärr bland spår som Hello Kitty, som bland annat innehåller raden “Hunt you from afar like a jaguar / Till you say, ”Hello, kitty, make me go rah-rah”. Ingen produktion i världen, hur krispigt perfekt den än må vara, kan rädda den raden.
Den devisen gäller tyvärr för majoriteten av plattan. PRINCESS OF POWER är ett energiskt, välproducerat popalbum – MARINA återgår till sina rötter i både sound och stil. Tyvärr halkar innehållet efter, vilket gör att albumet upplevs bombastiskt och tomt på samma gång. Om popmusiken än en gång ska hålla oss i handen genom dystra tider, behövs det lite mer än tre goda hits.
