Hon tog världen med storm med sin Pain och blev sedan ansiktet utåt för sociala medie-musiken med poppiga, hyperkorta låtar. Med lågmidjade jeans, brokiga tunikor och alltid en handväska hängande på axeln, även på scen, har PinkPantheress förkroppsligat Y2K-återkomsten som vägrar att ge med sig. Även musikaliskt hörs influenser från tidig 00-talspop, med blinkningar till både popikoner som Jessica Simpson och genrer som R&B, hiphop och drum’n’bass. Hennes tidigare album to hell with it och Heaven Knows har etablerat henne som en av popvärldens prinsessor. Nu har hon släppt sitt tredje album Fancy That – ett nätt litet album på nio låtar som rivs av på 20 minuter. Men är PinkPantheress mer än bara musik för korta, trendiga TikTok-klipp?
Fancy That är ett album som präglas av sina retfulla låttexter sjungna med glimten i ögat. På den flörtiga syntdängan Tonight sjunger Pink charmigt utmanande rader som “anticipation makes me feel like throwing up”, “and how many hours can we stay up? / You can ruin my makeup” och “You want sex with me? / Come talk to me”. Den förföriska Pink är ett återkommande tema och kanske en sida som man inte fått se av henne så mycket tidigare. Albumet i princip vibrerar av den där tidiga förälskelsen, där man pendlar hastigt mellan att vara upphetsad och spritt språngande galen. Det blir särskilt tydligt på outrot till Illegal, där Pinks rytmiska andhämtning skapar en dubbeltydig stämning – man vet inte riktigt om hon försöker lugna ner sig från en panikattack eller känner begär för sin älskade.
Låtarna är infektiöst catchy med sina bubbliga melodier och hyperpoppiga beats, men bjuder även på lite mer oväntade influenser, däribland stråksegment från Panic at the Disco! på Tonight och en mörk basgång från Underworld på Illegal. Albumet känns som ett kärleksbrev till det tidiga tvåtusentalets brittiska dansmusik – inte minst med både samplingar av ikoniska Groove Armada och Basement Jaxx. Noises blir en vacker hyllning till klassisk U.K garage med sina hetsiga trummor och pulserande sångfragment.
Även om albumet, och PinkPantheress i allmänhet, vill efterlikna den tidstypiska musikaliska estetiken som man förknippar så tydligt med just Y2K känns det ändå som att hon har en ärlig och ödmjuk inställning till eran. Det är svårt att härma ett så tydligt sound utan att det känns forcerat eller tröttsamt, men Pink lyckas undkomma den fällan. Man hör tydligt inflytandet men utan att Pinks egen prägel försvinner eller att det blir för kvalmigt av romantisk nostalgi. Girl Like Me och Romeo är kanske de två låtarna där denna perfekta avvägning hörs som tydligast – familjära men samtidigt utmanande och nytänkande. Jämfört med hennes två tidigare album känns produktionerna bättre, vassare och mer dynamiska.
Fancy That är ett vackert hopkok av olika idéer som känns väl sammanhängande även om influenserna är många. Albumets korthet påverkar inte PinkPantheress förmåga att förnya popmusiken samtidigt som hon utvecklar vidare sitt eget personliga sound. Det känns kontraproduktivt att önska att albumet och låtarna var längre eftersom det är just det som kommit att bli hennes trademark. Samtidigt kvarstår intresset för PinkPantheress, då hon ständigt utvecklas – något man inte alls kan säga om andra artister som fått sin berömmelse från sociala medier.
