Den walesiska låtskrivaren, producenten och sångaren Cate Timothy, mer känd under artistnamnet Cate Le Bon, har sedan sin debut 2009 varit en av de mest spännande rösterna på indie-scenen. Hennes musik är överskridande, både form- och genremässigt, med tydliga texturer och mycket hjärta i låtarna. Efter ett beslut att kolla en falnande kärlek i vitögat började hon skriva på sitt nysläppta album Michelangelo Dying. Konfrontationen med känslorna resulterade i detta dimmiga, rödlysande och rockiga artpopalbum.
Albumet inleds med Jerome, mjuka och runda gitarrslingor fyller ljudbilden tillsammans med en kvardröjande synt. Låten känns ganska upplöst med sina släpiga toner och Le Bons röst som drar ut på orden. Det burkiga soundet för tankarna till artister som Tirzah och Connan Mockasin, det känns som att man är ute i rymden. Efter en lång och förtrollande loop går albumet över till låt nummer två, Love Unrehearsed, som med Cocteau Twins-vingar svävar iväg. Le Bon är en riktig mästare på melodier och att fylla ut sina låtar till max utan att det blir övermäktigt. Hon närmar sig den brustna kärleken med lösryckta texter som känns både som diktfraser och punkterande dagboksanteckningar. Det enkla och vardagliga blir hjärtekrossande, precis som kärleken när den slutar vara oövervinnlig.
”Tårtan har stelnat, ballongerna tunna med luft, discolampan snurrar över det tomma dansgolvet.”
Mother of Riches känns både innovativ och lekfull med pianot som nästan går i osynk med resten av ljudbilden. Låten överraskar och överrumplar mig och gör lyssningen väldigt spännande. Le Bon letar inåt, stretar emot och försöker bena ut vad som hände med kärleken som slocknade. Detta utforskande hörs i musiken också vilket gör lyssningen nästan som en resa, ett riktingslöst sökande. Is It Worth It? (Happy Birthday) är världens sorgligaste festlåt. Tårtan har stelnat, ballongerna tunna med luft, discolampan snurrar över det tomma dansgolvet. Orden upprepas om och om igen, Le Bon dissekerar dem rått och blodigt.
Albumets tempo är långsamt, vilket har sina för- och nackdelar. Det krävs en viss stämning, med gärna tystnad runt om, för att verkligen kliva in i låtarna. Pieces Of My Heart är flytande och feberdrömmig. I denna låt slås jag återigen av Le Bons sätt att bygga upp låtarna på ett oväntat sätt. Det finns något väldigt intuitivt med både fraseringen och melodierna, de följer inte den vanliga normen. “Love is a mountain / I can’t make it any easier on you baby”; texten är återigen sparsmakad och repetitiv. Det inre arbetet bakom låtarna märks verkligen. Albumets sjätte låt About Time sticker inte riktigt ut i mängden. Syntarna är pulserande och texten återigen upprepande, något som i detta spår blir lite smetigt.
”Det finns en väntan som lämnas öppen och som lyssnare undrar jag om känslorna Le Bon så motstridigt närmade sig har fått någon försoning.”
Både saxofonen och gitarren i albumets sjunde låt, Heaven Is No Feeling, etsar sig fast medan Body Is A River blir lite mer intetsägande. Det känns som att låtarna har ett grynigt filter över sig,stämningsfullt men stundvis desorienterade. Jag närmar mig slutet av albumet med Ride, som är ett samarbete med fellow-walesiska musikern John Cale, och låten I Know What’s Nice. De avslutande låtarna känns som en bussresa hem i regnet en höstkväll – det är något som bedövar. Det gryniga växer och den enda känslan som väcks är någon slags melankoli. Det finns en väntan som lämnas öppen och som lyssnare undrar jag om känslorna Le Bon så motstridigt närmade sig har fått någon försoning. En del av en väntar på en upplösning av det hela, men det är ju inte så verkligheten och kärleken fungerar. Oftast lämnas man bara med minnena och känslorna tills de en dag bleknar.
Jag tänker på Michelangelo och det eviga arbetet. Precis som honom så hugger Le Bon i stenen, försöker forma den och hitta något vackert i den. Jag förstår effekten av det upprepade, eftersom kärleken också är ett evigt arbete, men ändå tappar det sin tyngd. Precis som ältande kanske gör efter ett tag? Michelangelo Dying är ett otroligt musikaliskt skickligt album och jag som lyssnare påminner om Cate Le Bons briljans. Musiken är dimmig, instinktiv, fritt flödande och nästan psykedelisk. Ändå är det stundvis svårt att hålla fokus i vimlet.
