Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet.

Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv.

Dikterna arbetar ofta med ett upphöjt, nästan sakralt språk. Det är en väldigt snäll text, jag skulle till och med kalla den god. Den insisterar på att livet och naturen är värdefulla.

Rebecka Bjuremalm undersöker om den den rykande pappersmuggen – dagens symbol för vardagligt slöseri – i själva verket kan vara ett uttryck för en större längtan.

Jag känner dig inte mer men jag tänker mig när du var vacker och jag tror att du fanns för du brukar säga det när du ringer mitt huvud om kvällarna och jag svarar 

Mellan stressiga slutrepetitioner får Matilda Blomquist samtala med Melody Parker, Jenny M Jensen och Janna Granström – det kreativa teamet som sytt upp Nattorienterarnas nya skrud.

Filip Lindgren häpnar över en oengagerad text, men anar himlaharpan när regin får ta ut svängarna i ”I lodjurets timma” på Aliasteatern.

Man skulle lätt kunna göra en bruksanvisning för hur en låt av Stormen Gudrun ska se ut och använda det som ett tecken på brister. Men man kan också se det som att bandet har skapat ett riktigt bra och effektivt sätt att skriva och spela låtar.

Den malmöbaserade frigruppen Teater Plan A lyckas balansera humor och allvar i Struken, en pjäs om teaterhögskolans antagningsprocess. Axel Jondelius har sett en föreställning som omfamnar något igenkännbart för alla som någon gång kämpat efter en dröm.

Det säger onekligen något om vår samtid att den här trenden dyker upp efter att vi så länge har levt med sociala medier och den chimär till perfekt yta som visas upp där.