Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet.

Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv.

Den malmöbaserade frigruppen Teater Plan A lyckas balansera humor och allvar i Struken, en pjäs om teaterhögskolans antagningsprocess. Axel Jondelius har sett en föreställning som omfamnar något igenkännbart för alla som någon gång kämpat efter en dröm.

Rebecka Bjuremalm undersöker om den den rykande pappersmuggen – dagens symbol för vardagligt slöseri – i själva verket kan vara ett uttryck för en större längtan.

Jag känner dig inte mer men jag tänker mig när du var vacker och jag tror att du fanns för du brukar säga det när du ringer mitt huvud om kvällarna och jag svarar 

Mellan stressiga slutrepetitioner får Matilda Blomquist samtala med Melody Parker, Jenny M Jensen och Janna Granström – det kreativa teamet som sytt upp Nattorienterarnas nya skrud.

Klassisk och hederlig indierock på Avantgardets nya United States of Sweden.

Bildspråket i Elisabeth Hjorts roman är obegripligt, skriver Albert Tullberg Nygren.

När ett av science fiction-litteraturens största verk tolkas på Dramatens lilla scen brister text, spel och regi till ett för Matilda Blomquist sällan skådat haveri.

Det säger onekligen något om vår samtid att den här trenden dyker upp efter att vi så länge har levt med sociala medier och den chimär till perfekt yta som visas upp där.