Instutitionsteatrarna tycks älska att skildra ångest men var går man för att på allvar bli skrämd? Filip Lindgren suktar efter jumpscares och söker svar bland berg- och dalbanornas elaka clowner.

Sara Razi Ullah möter grundaren av Folkets advokatbyrå.

Den kultförklarade författaren Tove Ditlevsens självbiografi ”Köpenhamnstrilogin” gestaltas storartat av Kajsa Ericsson på Malmö Stadsteater, en föreställning som lyckas skildra kontrasten mellan det lågmälda och brutala.

Ju mer det ser ut som att de försöker, desto mer avtändande blir det.

”Det känns så, som att jag betalar tandvården för att bli en lustig figur, en karaktär, ett ovanligt exemplar. ’Se på den, han har ingen framtand!’ kommer turisterna utbrista när jag går runt och ler ihåligt på de solgassande gatorna.”

”hon tänker på / vem vinden jagar / och vart den far när det inte blåser / varför mjölken är vit / och vuxna dricker den i smyg / hur telefonförsäljarna mår”

Albert Tullberg Nygren får svindel av Ida Turpeinens utmärkta debutroman.

Folktro och magi vävs in i det vardagligt mänskliga då gränslandet mellan barn och ungdom utforskas. Matilda Blomquist har sett en föreställning ett hetsande tempo till trots når fram till sin målgrupp.

Det säger onekligen något om vår samtid att den här trenden dyker upp efter att vi så länge har levt med sociala medier och den chimär till perfekt yta som visas upp där.

För att parafrasera en aktuell reklamkampanj: Att sucka över ”dagens ungdom” hjälper lite, att stärka demokratin hjälper mycket.

Trygg, maskulin man söker intellektuell manic pixie dream girl – ett tecken på öppet sinne eller en manifestation av uråldriga patriarkala strukturer?