”Slaget om framtiden på Debaser är en kväll för de redan invigda”, skriver Rebecka Bjuremalm.

Över 30 år senare är Once Were Warriors fortfarande tung att se. Paul Dakwar skriver om en film som skildrar våld, identitet och ett förlorat kulturarv.

När stadsteatern ger sig på Moliére saknar komedin både rytm och relevans.

”När ett par vanliga solglasögon lika gärna kan vara en kamera, förändras villkoren för den som rör sig omkring dem”, skriver Olivia Karlsson Lexberg.

Jag tänker på framtidens litteratur med bävan, men ser också med stor förväntan fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske skriven av tidigare barnsoldater.

Boken påminner därav om filmen Zone of Interest: kriget pågår för det mesta i bakgrunden, och det är familjens vardag, deras kärleksbekymmer, uppväxt och problem som utgör själva handlingen.

Isabel Dahlgren recenserar Carl Cederströms nya Kontoret.

Romanens styrka bor i icke-värjandet för det fula, det äckliga och pinsamma. Här finns otrohet, avundsjuka och missbruk, men också mjällvårtor att skrapa bort med en vass liten skopa och råttor som klyvs mitt itu i lägenhetsköket.

Blixtfotat, sexigt och lekfullt – så paketeras teatern i Stockholm 2026. Bara en trend eller början av ett större skifte?

Under Almedalsveckan, bortom partitorget där alla partier har tydliga representanter, dominerades gatubilden av Sverigedemokraternas profilprodukter.

Vissa platser har sina egna naturlagar. Almedalsveckan är en sådan.