Mellan stressiga slutrepetitioner får Matilda Blomquist samtala med Melody Parker, Jenny M Jensen och Janna Granström – det kreativa teamet som sytt upp Nattorienterarnas nya skrud.

Kvinnorna beskriver hur de kommer tillbaka med få levande ord, så få att de inte räcker till för att berätta om våldet som trasade sönder dem, om tillmälena som fick dem att sluta sig.

När Hjärter fem intar Bonniers konsthall imponeras Isabel Dahlgren över frigruppens växelverkan mellan komik och obehag.

Rebecka Bjuremalm undersöker om den den rykande pappersmuggen – dagens symbol för vardagligt slöseri – i själva verket kan vara ett uttryck för en större längtan.

Med publik som huvudaktörer på Stora Scen och Lars Von Triers symboltunga kammarspel som föremål för omtolkning osäkrar Dramaten sin höstrepertoar 2026 – en skräckvandring enligt Hedda Sonnegård,

”Frågan är om vi verkligen behöver det här i vår tragikomiska samtid, eller om serien bara fungerar som ett utdraget eko av en tid som förväxlade gränslöshet med frihet?”

Kokko-dans och familjekaos när Martina Montelius text omtolkas på Backa Teater. Agnes Kovács Modin har sett en stimmig men sevärd föreställning.

muttertask, mutatas radar upp språket som en fresk, ett orangeri i regnbågens färger, skriver Amandus Gustafsson.

Granarnas tid når sin verkliga nerv först när den vågar vara mer än informativ, skriver Amandus Gustafsson.

Det säger onekligen något om vår samtid att den här trenden dyker upp efter att vi så länge har levt med sociala medier och den chimär till perfekt yta som visas upp där.

Ju mer det ser ut som att de försöker, desto mer avtändande blir det.