”Slaget om framtiden på Debaser är en kväll för de redan invigda”, skriver Rebecka Bjuremalm.

Över 30 år senare är Once Were Warriors fortfarande tung att se. Paul Dakwar skriver om en film som skildrar våld, identitet och ett förlorat kulturarv.

Klara Kirk har sett en true-crime-föreställning där den finlandssvenska teatergruppen Blaue Frau med hjälp av PowerPoint och neongröna pennor löser en av feminismens största gåtor.

”När ett par vanliga solglasögon lika gärna kan vara en kamera, förändras villkoren för den som rör sig omkring dem”, skriver Olivia Karlsson Lexberg.

Jag tänker på framtidens litteratur med bävan, men ser också med stor förväntan fram emot den. Säkert har vi stor brinnande litteratur, fiktiv och/eller dokumentär i pipeline. Kanske skriven av tidigare barnsoldater.

Boken påminner därav om filmen Zone of Interest: kriget pågår för det mesta i bakgrunden, och det är familjens vardag, deras kärleksbekymmer, uppväxt och problem som utgör själva handlingen.

När Creators Society placerar vittnesmål om migrationspolitik på scen rörs Valdemar Tegeström Wolgers till tårar och påminns om teaterns viktiga roll i dagens uppsnurrade debattklimat.

När scenkollektivet Autodramatik bjuder in till fest är det med 90-talets ironiska tidevarv som soundtrack.

När stadsteatern ger sig på Moliére saknar komedin både rytm och relevans.

Under Almedalsveckan, bortom partitorget där alla partier har tydliga representanter, dominerades gatubilden av Sverigedemokraternas profilprodukter.