Författaren från fronten: ”Poesin kan inte döda ryssar”
Vad betyder dikten när den ställs mot en granatkastare? Frågan stod i centrum när den ukrainske poeten och soldaten Artur Dron besökte förlaget Ellerströms litterära salong i Malmö. KULTs kritiker Amandus Gustafsson är på plats.
Senast jag var på Salongen, förlaget Ellerströms litterära scen, var hösten 2022. Då verkade kvällen gå ut på att såga Michel Houellebecqs roman Förinta – en bok jag tyckte var en fröjd. Förutom förlagsfolket var ingen där över 35. I kväll, 10 november 2025, är medelåldern högre.
Annars är det mesta sig likt på förlagskontoret: bokhyllor med den egna utgivningen till salu, lådvin och alstren från kvällens poeter. Jag sätter mig på en av plaststolarna närmast scenen. Vi är knappt tjugo till antalet och det är trångt. I väntan, en blandning av artigt småprat och stel tystnad.
Temat för Salongen nummer 15 är Ukraina. Kanske är det därför nästan hela publiken är medelålders. Generellt upplever jag att engagemanget i invasionskriget är större bland äldre. Är det bara så att yngre tycker att det – liksom allt annat på Tiktok, Youtube och nyheterna – är del av samma digitala simulation? Det finns där, men på större avstånd?
”Vid fronten började han småningom att skriva igen”
Kvällens huvudakt: Artur Dron pratar med sin översättare Mikael Nydahl på både engelska och ukrainska. ”Det är verkligen ett stort nöje, på gränsen till mirakel, att du är här”, säger han på engelska.
Den 25-årige poeten från västra Ukraina tog värvning 2022 och avbröt sin blomstrande litterära karriär. Men vid fronten började han småningom att skriva igen. ”Varje soldat i Ukraina”, säger han via tolken, ”kommer från ett förflutet som inte försvinner bara för att man bär uniform. Våra bakgrunder är det vi försvarar.”
Den resulterande diktsamlingen Vi var här ges nu ut av Ellerströms förlag på svenska, till och med innan den ukrainska utgåvan. I den skriver poeten:
Ingen dikt kan skydda dig mot kulor,
ingen diktsamling rädda dig från granatkastare
och inget skrivande finna dem som saknas i strid.
Därför känns de nu rätt meningslösa.
Men nu är det blåsigt och varmt,
och nerifrån ravinen
för vinden med sig likstanken
ända hit upp till skyttevärnet.
Först använde vi doftspray,
men på den tredje dagen tog den slut.
Just då läste jag Vasyl Stus dikter i urval.
Efter varje dikt
luktade jag i boken.
Med på kvällen är också Malmöpoeten Ida Börjel, inbjuden för att även hon bearbetar krig genom sin poesi – som Röd anemons vittnesmål från Israel-Palestina. Och Ringa hem (2022) gjorde ryssars telefonsamtal hem från kriget till dikter.
På Salongen läser hon nu ett utdrag ur den intervju/diktsvit som kom av hennes och Artur Drons sms-kontakt från fronten, publicerad i Sydsvenskan:
”Artur, kan du säga något om var du befinner dig, om själva rummet, är det tyst utanför, eller inte?
– Medan vi skriver till varandra sitter jag i en utgrävd jordhåla ett par meter under marken i Charkivregionen, nära gränsen till Ryssland. Ibland hör vi fiendens beskjutning. Ibland flyger ryska drönare över vår position, eller om det är drönare som vår underrättelseenhet skickar upp mot fienden.”
Efter de inledande uppläsningarna händer något i rummet. Samtalet får mer tyngd, särskilt när Artur Dron i mer utförliga svar byter till ukrainska och den närvarande tolken antecknar. Först ukrainska toner – sedan deras betydelse på svenska, uppläsning och dialog. Effekten blir trubbig, och märkligt konstnärlig.
”Visst, poesin kan inte döda ryssar. Visst, den kan inte rädda oss rent fysiskt. Men den kan ändå hjälpa oss att inte känna oss så ensamma just nu”, säger Artur Dron.
Vad ska man säga om en sådan, negativ definition av poesin? Den är inte dödandet av fiender, men kan ändå tjäna kriget. Att poesin bär fredsfana är i det här rummet inte längre givet.
”Och ändå är det svårt att tänka dödandet av fienden som måttstock för litterär nytta”
I artikeln ”The poetic torture house of language” (2013) identifierar Slavoj Žižek ett post-jugoslaviskt ”poetic-military complex” där poesin tjänar nationalistiska syften. Med andra ord utesluter poesin människor, ges negativa och destruktiva definitioner. Språket som former av våld är i denna filosofiska kontext självklart, menar han.
Att höra den ukrainska poesin på liknande sätt definieras främst utifrån krig, som en sorts bakväg till dess uppkomst, väcker alltså ambivalens. Samtidigt har jag som svensk aldrig behövt ta ställning till självförsvarets våld, i sig en del av fredens privilegium – en olustighet. Och ändå är det svårt att tänka dödandet av fienden som måttstock för litterär nytta.
Men låt oss avsluta hoppfullt. I detta rum, bland en fredsmässigt bortskämd publik, lyckas Artur Dron konkretisera vad litteraturen, denna icke-fysiska kraft, också gör i ett krig:
”Det handlar inte om att ersätta trauma med ljus, utan om att leva med båda, med smärta och ljus. Och ljuset går att hitta, om du är modig nog.”
