Caspar David Friedrich skapade en tystnad samtiden inte klarar av
Med publikfriande pastischer gör Florian Illies biografi om Caspar David Friedrich konstnären smått fånig. I sina värsta stunder är det en godtycklig och putslustig Wikipedia-djupdykning. KULTs Amandus Gustafsson har läst.
Liksom tyvärr nazisterna och andra före mig har jag sett något avgörande i Caspar David Friedrichs målningar. Jag visste inget om konstnären när jag för några år sedan i ”Korset i bergen” mötte ett språk jag inte kunde, men ändå kände – inuti, som kontinentalplattor. En vykortsversion av målningen hänger sedan dess på min kyl.
Den tyske 1800-talsmästaren föddes 1774 i Greifswald, då svenska Pommern, men tillbringade nästan hela sin konstnärliga karriär i Dresden. Hans uppväxt nära Östersjön och vana för kvällspromenader längs Elbe sägs ha befäst hans målarblick för dimmor, hav och himmel.
Den som står bakom nyligen översatta Tystnadens magi: Caspar David Friedrichs resa genom tiden är Florian Illies, tysk kulturjournalist och stjärnförfattare efter Århundradets sommar (2013) – en kulturhistorisk mosaik med enligt Norstedts ”enastående prosa”.
I Tystnadens magi är prosan snarare publikfriande. Ta beskrivningen av det friedrichska julfirandet i småborgerlig pastisch:
Caroline lagar något deftsches, som hon brukar säga, stek med knödel, Caspars bröder har återigen skickat några ljuvliga gåsstekar från Greifswald.
Är stekarna inte ”ljuvliga” ska de inte skickas!
Förutom den putslustiga författarrösten är formen kanske textens största svaghet. De uppstyckade fragmenten – avdelade med asterisker – ger intrycket av en författare som inte litar på att läsaren ska orka ta sig igenom mer än en, eller en halv, sida åt gången
”I värsta fall tjänar målningarna bara som ursäkt för Wikipedia-djupdykning”
Boken är indelad i de fyra elementen ”Eld”, ”Vatten”, ”Jord” och ”Luft” och lovar en tematisk struktur knuten till Friedrichs mest ikoniska målningar, men levererar godtycke. Illies hoppar mellan nazister, Friedrichs barndom, preussisk storpolitik och samtida konststölder. I värsta fall tjänar målningarna bara som ursäkt för Wikipedia-djupdykning, med textsjok som är både de längsta och minst intressanta.
Rytmen varieras ibland med en självgod mening:
*
De av hans samtida som har turen att se Caspar David Friedrich i ögonen beskriver deras färg som: himmelsblå.
*
Att göra asterisker till glorifierade blankrader ger mest intrycket av författarens desperation att verka slagkraftig.
Och tvångsmässigt kommer små lustiga knorrar, som om vi samtida är bättre vetande än de historiska figurer vi så glatt konsumerar. Florian Illies berättar om en ung Caspar David vars pryde pappa tvingade honom att upprepade gånger skriva ”Tämj din sinnlighet”, och avslutar med:
Tyvärr höll han sig strikt till det under resten av sitt liv. Stackare.
Bokens val av ämnet “konstnär-som-levde-1774-till-1840” hindrar den inte från att kommentera samtiden. Är det inte konstkupper och skrupelfria advokater, är det Nord Stream-sprängningen med mycket lös Friedrich-koppling. Klämkäckheten blir trivialiserande i en bok som så hänfört säger sig ta konsten på största allvar.
Vad Tystnadens magi faktiskt erbjuder är biografisk orientering, ett grepp om Caspar David. Den under livet stadiga nedgången i prestige och upprepad kritik för dysterhet i målningarna tycker jag gör Friedrich till en sorts uppfriskande rebell, i dagens mått. Han fick tiden på sin sida.
Och vissa av Florian Illies framgrävda citat träffar rätt, som det publicisten Heinrich von Kleist skrev om Friedrichs kanske mest radikala målning ”Munk vid havet”. Påbörjad 1808, tänkt som en konventionell vy över kusten med båtar och folkliv, blev den successivt mer och mer ödslig – i takt med Friedrichs sinnelag. 1810 stod den klar, en svart Östersjö, en ensam munk inför evigheten:
”Inget kan vara sorgligare och obehagligare än denna position i världen: den enda livsgnistan i Dödens vida rike, den ensamma medelpunkten i den ensamma rundeln. Tavlan ligger där […] som apokalypsen.
Forskare har framfört att munken är den som sedan begravts i den parallellt målade ”Klostret i ekskogen”.
Översättaren Jesper Festin har dessutom lyckats överföra tyskans förnumstighet till svenska. Nackdelen är att den inte därigenom blivit bättre prosa.
Florian Illies lovar en resa in i Friedrichs magiska tystnad men känns mer som en gäll reseguide. Han försöker överrösta himlens rymd. Resultatet blir en menat suggestiv bok som mest blir pretentiös referensmaskin. Stackare.
När jag stänger boken laddar jag i stället ned en digital version av ”Munk vid havet”, och låter ordlösheten verka.
