Love Frisell: Så blev jag utslängd från vip-festen
I den andra delen av Sveriges enda bokmässoblogg börjar Love Frisell i det förgångna och slutar på en vip-fest.
En rad omständigheter har gjort det möjligt att återkomma till vad som inträffade för ett år sedan, när jag gick omkring bakom fördragna draperier i ett hotellrum på Avenyn, misshandlad och ljusskygg, insnärjd i ett sammanhang som jag varken förstod eller kunde överblicka och som just därför verkade nödvändigt att ägna en skildring. Att berätta om det var ett sätt att överleva, att fördriva en dag med att tänka på en annan, inte bara för att få tiden att gå utan för att bokstavligen se den gå. Det var ett sätt att bevara förståndet, att göra fiktiva men ändå fria val i en situation som annars präglades av tvång.
Det blev en historia om fiendeskap. Publiken tyckte att den var rolig.
Ett år senare, i pressrummet på Björn Borg-mässan, springer vi in halva presskåren. Artighetsfraser utbyts och jag vill fråga om skvaller men tiden är knapp, så vi tar den hemliga pressgången till ett samtal om kärlek med Lena Andersson och Mikaela Blomqvist. (Hemligheten med en framgångsrik Bloggmässa är givetvis att tillbringa så lite tid som möjligt inne på mässan. Golvet är lava. På våning två finns tack och lov korridorer som låter en snabbt pendla mellan pressrummet och DN:s/Expressens scen där de flesta roliga samtal kommer att hållas.) Lyra använder oss för att klippa kön till seminariet och presenterar oss för två finlandssvenskar innan det drar igång. Det visar sig att poängen med seminarier inte är att samtala, utan att ge en mikrofon till Lena Andersson.
Efter allt prat om kärlek är jag hungrig och vi har bestämt träff med min flickväns far Måns. Det blir mackor vid kiosken utanför den stora rulltrappan. En av mina främsta egenskaper är att jag har en helt oproblematisk relation till mat, ironiskt nog med tanke på min Cellinis “Perseus”-liknande figur. Jag äter när jag är hungrig och jag äter inte när jag inte är det. Tyvärr är relationen också opraktisk. Gud har gjort min välsignelse till en förbannelse: jag är hungrig hela tiden och avskyr känslan av att vara mätt, särskilt mitt bland folk som på matmässan. Länge hade jag vanan att inte äta frukost för att arbeta mer motiverat under förmiddagarna – den som inte känner en liten sten skava i skon kommer aldrig att skapa någonting – men sedan jag upptäckte herremoral och gjorde slut med Gud, väljer jag att ge mig en bekvämlighet i livet: att kunna dricka kaffe utan sveda i bröstet.
Jag tar en tugga av min trädgårdsmacka. Måns säger något om Lena Andersson och jag tänker på det senaste ryktet om Horace. Ozempic allegations. Han ska se slående fräsch ut i år. 24 timmar senare kommer jag se honom utanför SvD:s monter innan ett samtal om sex, där han, som ryktat, ser underbart fräsch ut. Pigg, lyster. Hans halvnya fru måste behandla honom väl, eller så är det den salta havsluften. Det gör honom mer relaterbar. Andra kulturmän – anemiska om de är unga eller korpulenta om de är äldre – har alla hemskt dålig hy. Som om det vore okej att se ut som ett eksem bara för att man tagit på sig en kavaj.
Vi går till Timbros monter för att lyssna på ett till samtal om män (älskar dem). Ljudet är trasigt, så jag mejlar min redaktör i stället för att lyssna på mina vänner. Det är krig nu. Min text är 4 000 tecken fastän den ska vara 7 500 – eller jag antar att den i tekniska termer faktiskt är sju och fem, men de sista 3 500 tecknen kan knappast kallas för ”min” ”text”. Så jag slår på min charme.
Rubriken på Timbro-samtalet lyder: ”Vet högerkillar vad tjejer är?” Måns frågar: ”Vet högerkillar vad ljud är?”
Innan Bokmässan by night är vi bjudna till en förfest. På vägen dit, på Eklandagatan, finns det en svennepizzeria som heter Svenne Pizzan. Enligt skyltarna utanför är detta Sveriges första medlemspizzeria, vilket betyder att man kan bli medlem genom att fylla i ett formulär och få en rabatt som skriver ned pizzapriset till ca 2016. En okej deal. Förödmjukelsen finns någon annanstans: man måste beställa genom att scanna en QR-kod och bläddra genom sorter som Dubai-choklad för att hitta en klassikerna: hawaii, pepperoni.
Lägenheten känns som ett safe house. Jag spär ut mitt boxvin med Pepsin från pizzerian och undrar vilken sorts kriminella hyresvärdarna är. Inte Angered-kriminella, konsten på tavelväggen – fotografier på göteborgska landmärken – är alldeles för småborgerlig, men kanske bilförsäljare. Det pratas om att en viss kulturskribent är lite efterbliven och jag inser, medan jag korrläser en intervju som ska upp senare i dag, att det största brottet – politik – redan är lagligt i Sverige, och att vi är omringade av skrået. En av dem säger något om motorbåtar.
Inne på by night, vilket visar sig vara en inomhusfestival, inser jag att jag har blivit smått fascistisk. Man kan inte vara på ett sånt här dansgolv. Jag är för gammal, för microkänd, jag tänker aldrig ha en otrevlig halvtimme mer i mitt liv, och tänker aldrig någonsin stå i en kö igen. Men podcasten Gästabudet – vänner till bloggen – är bra och har rätt om allt. Jag hälsar på min före detta chef (den andra) och presenterar min flickvän för honom medan jag funderar på ett passande skämt om knivar och ryggar. Eftersom jag inte är missanpassad gratulerar jag honom till det nya jobbet. Äntligen god stämning.
Det tysta dansgolvet har dragit igång på riktigt och en kö har bildats vid den tysta karaoken när jag inser att medelklassen har ett underhållningsproblem. Den har glömt bort hur man festar. När jag gick i gymnasiet hade vi djupa samtal om kulturens tillstånd där vi löste världens alla problem TILL alldeles för hög musik, men på nattmässan har musiken tystnat och man lyssnar på samtal om kulturens tillstånd där andra personer löser världens alla problem. I stället pratar man om bolån och arbetsmarknad i dag, tänker jag, innan det slår mig att jag har blivit Elias Rukla från Genans & värdighet. Jag avfärdar tanken eftersom jag inte är gammal. Men man borde få ingripa i livepoddar. Man borde också få spela egen musik på tysta dansgolv.
Min barnsdomskompis författarkompis, en gammal kursare till mig, släpper in oss i vip-loungen. Allt blir förutsägbart där. Några unga poeter, ett gäng poddare, någon debutant, en biträdande kulturchef, en kulturchef utan prefix och en före detta cancellerad komiker stryker genom rummet. Eftersom jag inte är en tönt är jag oberörd. Man gör sin plikt och följer manus, hälsar artigt på en av dem och ställer en trevlig fråga till en annan, ler och skrattar med eftersom det är mänskligt, spelar lite dummare än vad man är eftersom det är charmigt. Någon skämtar om att grunda en sekt.
Det finns en vanlig missuppfattning om att vip-loungen är till för att umgås med mer kända personer än en själv. Detta gäller bara golf. Vippen finns egentligen bara för att slippa hänga med personerna på det tysta dansgolvet nedanför, för kunna sitta i en soffa med sina vänner i stället för att tränga sig förbi kön till den tysta karaoken bara för att bli rånad när man köper en Norrlands Ljus. Ett klassamhälle i miniatyr. Detta låter misantropiskt, men det är en fråga om värdighet. Poängen med klassamhället är att det ska vara trevligt på toppen.
Tyvärr förstår inte vakten det och bestämmer sig för att ge oss foten när hon ser att vi – två idioter – inte har några synliga vip-band på våra bara ärmar. På vägen mot dörren snackar jag till mig två pappersmuggar som vi häller ned vårt gratis vin i och tar hissen ned igen.
Nere på golvet sker en serie betydelselösa händelser som är för invecklade för att skildra realistiskt på en kvart. Stämningen är: vi är tillbaka i gymnasieettan. Det tisslas och tasslas om fester senare men vi är förmodligen inte bjudna om inga drastiska beslut tas snart. Vi tar inga beslut. Vi väntar, vankar fram och tillbaka i hopp om att någonting ska inträffa och drömmarna uppfyllas. Men Göteborg är tyvärr verklighet. Någon pratar om Glänta, någon om Lounge, någon om New England. Fyllan från vip-vinet har sedan länge lagt sig och jag minns inte om det spelas musik eller ej. Om man bara saknade integritet och hade desperationen nog att genomlida Väntan På Att Något Ska Hända och göra sig till ett släp i någon annans sällskap, skulle man kunna gå fram till någon, ett gäng, unga poeter eller unga liberaler, och föreslå planer om att dra vidare – vad som helst för att pigga upp stämningen. Det är tack och lov inte vår läggning. Vi tar den sista spårvagnen hem.
