I rymden skrattar amerikaner med ryssar
I brittisk press har Samantha Harveys Omloppsbanor hyllats som en av årets bästa böcker. Albert Tullberg Nygren ser en vacker roman som inte vågar lämna något åt läsaren.
Att en författare har ett ”bra språk” kan betyda ganska många saker. Så skilda stilar som Ernest Hemingways enkla och direkta prosa och, låt säga, de långa, vindlande medvetandeströmmarna i Virginia Woolfs Mrs Dalloway, kan stå som exempel för vad ett bra språk innebär. Klart är att språket har en stor betydelse för vilken läsupplevelse som helst – en bra historia berättad på ett dåligt sätt blir sällan lyckad. Men hur bra behöver en författares språk vara för att det i sig ska vara nog, utan att det behövs något mer?
Förra året tilldelades den brittiska författaren Samantha Harvey Bookerpriset för sin roman Omloppsbanor. Den följer sex astronauter och kosmonauter från fem olika länder, som på ett dygn kretsar 16 varv runt jorden i en rymdstation. Deras uppgift under dagen är att iaktta en tyfon, som långt under dem drar in från Stilla Havet mot Sydostasiens öar. Samtidigt passeras de av ett annat rymdskepp, som är på väg för att ännu en gång sätta en människa på månen.
Jag läser på baksidan av Modernistas svenska utgåva att The Guardian utsett den till ”en av årets bästa böcker”. Fritt översatt av mig skriver deras kritiker Justine Jordan att romanen ger ”en ny och djupsinnig bild av jorden i all dess ömtåliga skönhet”. Jag kan till viss del hålla med. Det är en bild av jorden som ges. Så till den grad att en stor del av boken mest består av olika beskrivningar av vad besättningen ser genom fönstret.
Det är också en påfallande vacker bild. Världshav och kontinenter sveper förbi i tiotusentals kilometer i timmen under rymdstationen, och jag hinner aldrig riktigt tröttna på att läsa om hur ”lila blir till indigo blir till svart, och natten slår ut södra Afrika i ett slag”, eller om den ”blekt aprikosfärgade Taklamakanöknens sammanflödande och förgrenade flodbäddar med svaga linjer”. Här måste såklart även Eva Åsefeldts utmärkta svenska översättning lyftas fram. De ständiga, storskaliga beskrivningarna lyckas faktiskt framkalla en känsla av verklig förundran, som inte går förlorad under läsningen.
Problemet är att det i princip är allt den här boken är – en beskrivning av jorden sedd från rymden. Varje gång den gör anspråk att vara mer än så visar den också sina brister. Ett centralt budskap i romanen är att vi bor på samma lilla planet och därför bör arbeta tillsammans för att ta hand om den. Jag vet det här för att det sägs rakt ut, men också för att… få se här… gränsen mellan Pakistan och Indien är osynlig från rymden. Och för att besättningen skrattar åt regeln som säger att de amerikanska astronauterna inte får använda ryssarnas toa på rymdstationen. Där uppe spelar ju geopolitik ingen roll – alla är vi människor. Jag har svårt att skriva under på att bilden skulle vara så ”djupsinnig”.
Anledningen till Hemingways minimalistiska stil hette som bekant isbergstekniken. Idén är att en text blir bättre ju fler detaljer som kan lämnas outtalade, medan berättelsens innebörd bara låter sig skymtas under ytan. Det är skönt att allt inte är Hemingway, men visst vill man ändå kunna hitta något om man tittar under vattnet. Omloppsbanor är inte ett isberg – den är en flytande ballong. Tur då att ballongen i alla fall har fina färger.
