Lust och dramatik på Bokmässan – tre författare om kärlek
Lydia Sandgren undrar om kärlek utan hinder är autoerotik, Stefan Sundström dagdrömmer om att spränga mässan och Minna Höggren berättar om ett avtändande Bokmässan-minne. Välkommen till den andra delen av Vendela Lundegårdhs intervjuserie om kärlek och litteratur!
Lydia Sandgren
Du har klivit ur det fem år långa skrivarskalet. Hur känns det att ha kommit ut på andra sidan av en ny bok?
– Det är en väldigt konstig tid, både underbar och skräckinjagande. Framför allt är det först när en bok kommer ut och blir läst som den blir riktigt verklig. Jag har ofta fått frågan: ”Hur känns det att vara klar?” Och egentligen har jag inte riktigt känt att boken är färdig – inte förrän den blir läst av någon annan.
Är det när du får respons av läsare eller när du bara förstår att den är ute?
– Det räcker med att jag förstår att den är ute. Det börjar myllra lite och folk gör den till sin egen. Erfarenheten att bli läst är så speciell och roligt.
Det är andra gången du är igenom det nu.
– Ja. Första gången var ju konstig. Det var pandemi och det var min debut. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Den blev ju jättestor! Nästan över en natt. Jag vet att första upplagan sålde slut första dagen… Jag hade inte kunnat föreställa mig det. Och nu är det ändå mycket mer, nu är jag ju en yrkesperson.
Känner du dig lite mer varm i kläderna nu?
– Jag känner mig mer som Rocky i Rocky 2. Alltså, nu ska jag försvara min titel! Okej, jag vann förra gången – hur fan ska det gå nu?
– Det vore ju helvetet att hålla på med något man är jätteintresserad av utan att någon annan bryr sig. Jag har skrivit lite i tidskriften Arche, en lång essä om bokutgivning och egenutgivning. Och det är något med egenutgivningen som är så fruktansvärt sorgligt. Det finns liksom inga mottagare. Det räcker om det är några stycken som självmant tar del av det man gör. Och sen om det är tusen eller hundra tusen – det kvittar.
Vad tycker du om årets tema?
– Alltså, jag tänker att kärleken nästan finns representerad i allt som skrivs, på ett eller annat sätt. Lust… vad ska man säga, det är svårt att åstadkomma på litterär väg.
– Jag upplever att lusten till litteraturen är lite ansatt. Att verkligen vilja läsa, att vilja identifiera sig som någon som läser. Förr, när det var hemmafest, hängde man framför skivhyllan och bokhyllan. Alla stod där och kollade, och det var väldigt viktigt vad man hade i bokhyllan.
– Jag hoppas att litteraturen i sig blir ett objekt för åtrå, igen.
Kan man göra passion utan kliché?
– Det är jättesvårt. Jag skriver ju själv nästan alltid runt omkring när jag skriver om kärlekshistorier. Det är ofta i det vardagliga, det misslyckade, det är ju liksom inte storslagna möten med stora känslor.
– Eller jo, det är ju det. Men själva det mötet lyfter ofta ur berättelsen. Och så skriver jag om allting som är runt omkring. Jag tror att passionen skildras bäst på omvägar.
Kan man skildra lust utan dramatik?
– Nej, det tror jag är svårt. Kärlek och lust uppstår nästan inte om det inte finns ett hinder. Det måste finnas ett hinder! Om det är free access, då dör lusten. Eller så blir det något slags monument, en autoerotisk självtillfredsställelse. Där lust egentligen kanske inte är så involverad, utan det är som någon slags klåda.
– Alltså, man ska ju sluta ett kapitel innan något dramatiskt händer, men skriva så att man förstår att något dramatiskt har hänt. Man förhöjer effekten genom att inte gå rakt på. Det är ju samma sak med en bild föreställande enbart en bröstvårta utan någonting runt, det finns liksom inget erotiskt just där.
Finns det någon författare eller konstnär som för dig personifierar årets tema?
– Abélard och Héloïses brevväxling. Abélard är en kyrkofader on the rise. Han blir privatlärare åt den yngre Hëloïse. De inleder en kärlekshistoria som går åt skogen på olika dramatiska vis. Sedan skriver de förbittrade brev med bibelcitat åt varandra.
Vad är det mest dramatiska som hänt dig på Bokmässan?
– Det är väl förmodligen att jag blivit för full på någon fest och ragglat hem.
Vem hade du helst fastnat i en hiss med under helgen?
– Klas Östergren, jag vill jättegärna prata om hans nya bok. Alla säger att den är så bra. Och han är en rolig snackare.
Har du någon favorit bland dina egna karaktärer vad gäller kärlek, lust, och dramatik?
– Jag skulle nog säga att det är Alice. Hon är återhållsam och kan behärska sig, men vill hon något – då går hon för det. Hon är inte rädd och väntar på att någon annan ska bjuda upp. Hon kan gå begärets väg tror jag.
Hur använder du de temana i ditt författarskap?
– Oftast sker det genom att skildra det som pågår runt omkring och utanför. Jag betraktar lust och kärlek som en slags underström. Som strömmar genom romanens olika förlopp och gestalternas liv. Men som man inte alltid ser.
Det känns som en klassisk skrivarskolagrej, ”stryk de sista tio meningarna”.
– Jag har aldrig gått på skrivarskola, men jag kommer till samma slutsats. Och i början kan man alltid stryka några rader. Kanske tre, fyra. Kapa. Rakt in.
Stefan Sundström
Hur är läget? Hur känns Bokmässan 2025?
– Just fucking nu… Jag mår inte bra här. Jag vill åka ut till Brännö och bada. Sitta och glo på någon jävla mås. Det hade varit skönt.
Vad tänker du om Bokmässan 2025?
– Fan vilken marknad. Och jag har accepterat det – för jag vill ju sälja min bok. Men in my heart: ruttna potatis. Jag vill ha bokbål!
Du behöver kanske något att dricka?
– Jag behöver något att dricka, jag orkar inte med det här.
– En grej man får lära sig som författare är att boken är en vara som ska krängas. Det gör en lite deprimerad. Men visst – här står jag och pratar om hur jävla bra boken är.
Det kom fram en kvinna nyss och tackade dig för att du var här, det är väl trevligt?
– Ja, för fan. Jag borde vara mer tacksam. Fan det är bra, jag ska inte gnälla, jag känner mig gnällig nu.
Vad känner du kring årets tema?
– Kärlek är bra. Men lust, fan… jag har ingen lust. Jag såg ett roligt klotter en gång. Nu blir det lite tourettes. Men det var jävligt roligt: ”Den som säger att sex är det bästa som finns har aldrig varit riktigt skitnödig.” Det tyckte jag var roligt.
Det känns som teman som varit aktuella för dig, inte minst inom musiken?
– Jo, fast jag skriver inte så många kärlekslåtar längre. Jag skriver mer om naturen.
– Om jag ska säga någonting så tycker jag att vi är för fixerade vid den erotiska kärleken. Just för att den är så lätt att omvandla till en vara.
– Det finns en jävligt bra bok som heter Kärlekens konst av Erich Fromm. Den borde alla läsa, för den handlar om hur vi tror att vi är rädda för att inte bli älskade. Men det vi egentligen är rädda för är att älska. Att älska är en process där man sänker garden – och det är vi jävligt dåliga på. Särskilt i Stockholm. Här har vi alltid garden uppe, på ett sätt som inte direkt främjar kärlek.
Vad tänker du om de temana i ditt författarskap?
– Det är tjatigt med kärlek. Och jag märker det nu med media i samband med den här boken. Jag skriver ju en del om mina barn, mina föräldrar, kärlek med kvinnor och så vidare.
Men det är bara det media vill prata om – de vill inte dra några politiska konsekvenser av det. I stället ska jag sitta där och tycka synd om mig själv. Media älskar det. Malou efter tio, liksom. Jag känner bara: fuck off.
– Det är Karl Marx! I ett kapitalistiskt samhälle blir allting en vara. Inklusive dig, inklusive dina känslor, inklusive dina tårar. Fan, jag ställer inte upp på det där längre.
– I min bok skriver jag om hur jag är uppvuxen i en slags hippiegrej, i mina tonår skulle man vara ärlig och visa sitt inre. Man skulle vara naken. Men jag har börjat tänka på att man måste skydda sig lite grann.
Hur ska man göra det?
– Annika Norlin, vet du vem det är?
I love her.
– I love her too. Hon har någonting som jag saknar: integritet. Hon är så jävla noggrann med vad hon ställer upp på för grejer. Det är också en sådan där hippiegrej, att det är roligare att säga ja än att säga nej. Och på något sätt är det ju det, men man kan hamna i så jävla sjuka grejer.
Kan man göra passion utan kliché?
– Jag kan inte göra det. Speciellt inte i en bok. Jag har inte försökt heller. Eller försökte jag? Nej.
– Det var en tjej som skrev det om mig, att anledning till att Stefan Sundström aldrig hamnade på min sovrumsvägg var att han alltid skulle blanda in någonting som störde bilden av ett lyckat samlag. Någon sån där tourettes-aktig grej som jag har, att jag drog den här vitsen för dig nyss till exempel.
Tror du att man kan skriva lust utan dramatik?
– Nej, det är svårt. Annars blir det jävligt mjäkigt. Det är nog bra att ha någonting som stör, faktiskt. Annars blir det tantsnusk. Eller… nej fy fan. Då blir det bara ett reklamspråk.
– Jag hängde mycket med en fotograf som fotade i Nordnorge – det är ju så jävla vackert där. Gröna fjäll som stupar ner i ett blått hav. Och så tror man att man ska skruva på färgerna på fotot. Men nej, man gör tvärtom. Det är det enda sättet att få någon slags upplevelse av skönhet – man måste göra det kallt.
– Och en annan sak i Nordnorge som är så jävla skön: det ligger ofta gammalt järnskrot på stränderna, och det gör att man står ut med det. Man är ju skadad på något sätt, men man står ut med att ta in det vackra just för att det ligger något gammalt oljesystem och ruttnar bredvid.
Vad är det mest dramatiska som hänt dig på Bokmässan?
– Det mest dramatiska som hänt mig på mässan är att jag i min fantasi har sprängt hela skiten i huvudet.
Vem hade du helst fastnat i en hiss med under helgen?
– Nu tänker jag svara jättegulligt då. Min fru.
Du saknar henne?
– Nej, hon är ju med hit. Mest av praktiska anledningar. Vi har varit ihop i 48 år nu.
Finns det någon författare som för dig personifierar kärlek, lust och dramatik?
– Bengt Olsson av alla människor. Han kan verkligen sätta sig in i huvudet på en kvinna. Helga tycker jag är en jävligt bra bok. Jag är jävligt avundsjuk på att han i jagform kan skriva fram en kvinnas kärleksliv.
– Lina Woolf också. Fast det är ju inte så mysigt. Det handlar ju jävligt mycket om mörker.
Minna Höggren
Hur är läget? Hur känns Bokmässan 2025?
– Jag är skittrött. Och jag ska behandla det här som att du inte är min kompis. Du måste skriva det, för annars är det jäv.
– Man blir trött av att vara på Bokmässan. Men det är kul att vara här. Det här är första året som jag kommer hit och känner mig ganska avslappnad. Det finns så otroligt många trösklar och gömda platser på Bokmässan som jag inte känner mig lika nervös inför längre. Nu jobbar jag med Aftonbladet, jag har min bok ute i världen, jag har mina samtal och det gör mig trygg. Samtidigt är det ju jättemärkligt att det finns en hierarki beroende på vilken namnskylt man bär.
– Det finns också en annan sida: pengar försvinner lätt här, och man blir distraherad – ”vad hände där borta?” – och plötsligt är man redan nästan framme. När man går på Natur & Kulturs mingel är det lite den känslan: ”Jaha, här var det såhär?”. Det finns alltid massa andra platser att vara på. Svenska Akademien har sina middagar, och plötsligt kanske man själv får en inbjudan dit. Det är liksom nästa nivå. Jag hörde också talas om en middag på en båt med Chimamanda Ngozi Adichie. Så är det alltid på Bokmässan – det finns rum och sammanhang som är dolda, dit man inte har tillträde.
Vad tycker du om årets tema?
– Lite synd att jag släppte ju min bok förra året. Jag tycker att Bokmässan är lite sena på bollen TBH.
– Det finns en peak nu av att behandla kärlek som någonting vetenskapligt. Det är många forskare som tidigare ägnat sig åt andra ämnen, krig och svält och klassisk litteraturhistoria, som nu skriver om kärlekens väsen. Det är ju ett ständigt aktuellt tema, men vi kanske ska släppa den heterosexuella romantiska kärleken lite grann.
– Kul att vara här men skönt med ett nytt tema nästa år.
Hur använder du de temana i ditt författarskap?
– Jag läste en recension av Kärlekens tid och där skrev recensenten att om man ska skriva en bra fackbok så måste man vara besatt av någonting. Och det känner jag verkligen att jag har varit – av kärlek, i hela mitt liv. Jag har varit besatt av att försöka förstå den och att hitta nya ord för att beskriva den.
– Jag tror att alla skrivande personer känner den besattheten, eller alla som skriver bra tror jag känner besatthet kring sina karaktärer eller sin berättelse. Vad man än berättar måste man behandla det som ett kärleksobjekt.
Kommer du att ha andra kärleksobjekt än just kärleken i din nästa bok?
– Absolut. Min plan är att skriva en skönlitterär roman härnäst.
– Att man under flera år går runt och bär på en karaktär, en berättelse eller en känsla som man vill förmedla. Bara den processen i sig är mycket kärlek. Men det kanske inte blir kärlekstema på nästa bok. Who knows. Jag är redo att lämna kärleken nu.
Vad är det mest dramatiska som hänt dig på Bokmässan?
– Första året jag var här var under pandemin. Jag satt på en middag med en författare och hans tjej och hennes kompis. Alltså det var ju restriktioner och typ tio personer där. De här två tjejerna, som var från Göteborg, frågade mig: ”Varför är du här? Varför är du inte bara i London?” Och jag svarade: ”Vad skulle jag göra i London?” Då säger en av dem, på den bredaste göteborgskan: ”Gumman, du måste ut och bränna gummi!” Jag bara: ”Förlåt?”. Och de bara sa det om och om igen, att jag skulle ut och bränna gummi. Jag var i en relation då, men de tyckte ändå att jag var tvungen att välja livet i stället. Och enligt dem var det enda sättet att göra det på, som en modern kvinna, var att ligga runt. Jävligt weird.
Du blev inte inspirerad?
– Nej. Jag blev avtänd. Och kände bara, fan vilka sorgliga kvinnor. Jag vill absolut inte bränna gummi och det är hemskt att äldre kvinnor säger till yngre att det är vad som gör en lycklig.
Kan man göra passion utan kliché?
– Jag var jätterädd för att hamna i klichéer när jag skrev min bok. Den krävde jättemycket omarbetning. Allting är ju redan sagt. Allting är en kliché. Kliché är skitsvårt. Jag har precis sett Sentimental Value, och Joakim Trier är en helt otrolig filmskapare. Men om man synar hans konstnärskap så är det ganska mycket klyschor i hans berättelser. Ändå funkar så jävla bra och jag vet inte varför. Det kan inte bara vara efter det visuella.
– Som skribent måste man anstränga sig sjukt mycket för att inte hamna i klichéer. Jag tror att alla hamnar i där ändå, för man är bara en dum människa. Sen får man gå igenom texten 10 000 gånger och fundera på hur man kan beskriva det på ett sätt som är nytt och oväntat.
Tror du att det är möjligt att skildra lust utan dramatik?
– Jag vill säga ja, bara för att det känns kul. Men nej. Jag tror man kan skilja dramatik utan lust dock, men inte lust utan dramatik.
– Den mest gråa lusten, den mest vardagliga diskbänksrealistiska lusten kanske inte är så dramatisk. Samtidigt innehåller ju allting man kan berätta någon typ av dramatik. Eller det beror på vad dramatik betyder. Vad betyder ens dramatik?
Vem hade du helst velat fastna i en hiss med under helgen?
– Björn Ranelid. Jag hade velat berätta hur dålig han är som vigselförrättare.
