Så blev Twilight ett tidsdokument över 2000-talets idéströmningar
Jag hade stora planer för den här texten. Jag skulle läsa om alla böckerna, se filmerna, komma i stämning. Löven utanför fönstren skulle magiskt inordna sig i formen av noterna till Eyes on Fire medan ett viskande hoa hoa hoa hoaaa sömlöst förflyttade sig från mitt TikTok-flöde rakt in i min hjärna. Att ta sig an uppgiften att skriva om Twilight – när den första boken nu fyller tjugo år – kändes ceremoniellt. Andaktigt, nästan. Jag ville göra mig förberedd, vara i rätt sinnestillstånd. Jag ville återskapa den där fullständiga, frenetiska uppfyllelsen jag kände när jag tio år gammal läste första boken.
Istället kom Bokmässan och solen fortsatte skina i Göteborg och höstdagarna blev aldrig tillräckligt dystra hur mycket jag än försökte tänka på allt som är hemskt. Jag letade i bokhyllan efter mina Twilightböcker men kunde inte hitta dem. Jag måste ha lämnat dem hos mina föräldrar när jag flyttade ut? Eller gett bort dem när jag lämnade Uppsala? En nedslående instinkt. Hur ska jag skriva om hur mycket böckerna betydde för mig när jag inte ens verkar ha märkt att jag gjort mig av med dem?
Det är svårt att bli uppslukad på befallning, kanske har jag blivit för vuxen eller för glad, oavsett blev det ingen läsning. Istället är det just minnena av den första läsningen som kommer tillbaka till mig – och som det så ofta är, så är det de första verken vi läser som blir de verkligt stora. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för något, man kan önska att det var något bättre eller coolare eller mer grandiost i efterhand – det är som när man blickar tillbaka på den första kärleken och inser att det egentligen bara var en jobbig kille i fula shorts som råkade titta lite extra länge på en. Den första kärleken är vad den är, och likaså den första stora läsupplevelsen.
Men till skillnad från min första kärlek, som jag bara behövde dela med en tjej i parallellklassen, delade jag min första litterära kärlek med en hel drös av tjejer världen över.
”Ett blått filter över glittrande vampyrer gjorde plötsligt en anonym stad i Washington till platsen för en hel generations dagdrömmar.”
Den första boken gavs ut den 5:e oktober 2005 och Twilight blev snabbt ett fenomen. När den sista boken kom ut i augusti tre år senare var Stephanie Meyer en av världens mest framgångsrika och omtalade författare. Bokserien hade fått global spridning och översatts till ett tiotal språk. Den första upplagan av Breaking Dawn var på 3,7 miljoner exemplar – en litterär massproduktion sällan skådad – och 1,3 miljoner exemplar såldes inom 24 timmar, bara i USA. I november samma år kom den första filmatiseringen. Ett blått filter över glittrande vampyrer gjorde plötsligt en anonym stad i Washington till platsen för en hel generations dagdrömmar.
Twilight fick ett kulturellt genomslag som är ovanligt i litteraturens värld. Besattheten kring serien under sena 00-talet och tidiga 10-talet påminner snarare om de starka fankulturer som uppstår i musikens värld, där artister som Taylor Swift förenar fans världen över och lyckas uppnå både kommersiellt och kulturellt inflytande. Där är troligtvis den gemensamma målgruppen – unga tjejer – en mycket mer avgörande faktor än konstformen i sig.
Under de följande åren blev Twilight en knäpp franchise, Meyer fortsatte skriva fler böcker, sidoberättelser till historien som fans slukade hela, och varje filmpremiär följdes av event, merch och långa pressturnéer. Jag och min bästa vän gick på alla premiärer, jag hade en plastmugg från SF med en halvnaken Taylor Lautner uppställd som prydnad i flera år, och när det visade sig att den tredje filmen Eclipse skulle ha 13-årsgräns grät jag i dagar.
”Bokserien, och i förlängningen filmerna, blev en projektionsyta för många av de samhällsdebatter och feministiska utvecklingar som dominerat de senaste två decennierna.”
Men medan jag blev äldre, och mitt eget intresse för serien hälsosamt nog började svalna, förblev Twilight ständigt relevant som ett exempel i kulturdebatter både i Sverige och internationellt. Bokserien, och i förlängningen filmerna, blev en projektionsyta för många av de samhällsdebatter och feministiska utvecklingar som dominerat de senaste två decennierna.
När Twilight gavs ut bestod skönhetsidealen av solariebruna, smala och blonda Hollywoodtjejer. Bella Swan, bokens protagonist, är en blek, brunhårig vit tjej med halvdan klädstil och en stor dos sarkasm. Det är knappast subversivt – men i virrvarret av popstjärnor blev hon en symbol för den alldagliga tjejen. Tråkig, menade vissa. Relaterbar, sa andra. Men när girl power-feminismen svepte över världen i början av 10-talet blev Bella Swan en av litteraturvärldens mest hatade karaktärer, föga hjälpt av Kristen Stewarts tolkning i filmatiseringen. Twilight proklamerades som ofeministiskt: Bella var svag, passiv och suktade bara efter en man, Stephenie Meyer var en konservativ mormon som försökte ingjuta patriarkala tvåsamhetsideal i dagens unga kvinnor och inte en enda gång nämndes hur man skulle bli en framgångsrik modern kvinna som kavlade upp ärmarna och klättrade på karriärstegen.
När MeToo svepte över världen och satte igång en större diskussion om mäns våld och maktutövande mot kvinnor hamnade Twilight än en gång under lupp. Relationen mellan Bella och Edward blev ett praktexempel på de toxiska, destruktiva relationer som unga kvinnor matats med sedan barnsben. Ett inte helt irrelevant argument, personligen var jag ju trots allt inte mer än tio år gammal när en livsfarlig vampyr som ville döda sin kärlek – men älskade henne precis så mycket att han kunde avstå – utgjorde det mest romantiska jag någonsin hade hört.
I takt med att läsarna växte upp framstod barndomens böcker i ett nytt ljus, samtidigt som samhällsutvecklingen synade berättelsen ur nya perspektiv. Och helt i fas med tidsandan släppte Meyer en gender swapped version av första boken, under titeln Life and Death, på dess tioårsjubileum. Bella Swan byttes ut till Beau Swan, och Edward Cullen till Edythe Cullen. Kreativiteten bakom konceptet går att döma efter namnen, men Meyer ville bevisa att Twilight inte alls handlade om ett patriarkalt förhållande – berättelsen hade sett likadan ut även om könsrollerna var ombytta.
Några år senare, runt tiden för Black Lives Matter och de förnyade diskussionerna om rasism, tillkom ytterligare ett lager i analysen – kunde det vara så att böckerna i själva verket inte bara var anti-feministiska och glorifierade våldsamma relationer, utan även var rasistiska? För den som läst Meyers förklaring till att böckerna inte innehåller några icke-vita karaktärer är svaret inte jättesvårt att lista ut. I Twilight-universumet blir vampyrerna sina vackraste, ståtligaste versioner när de förvandlas, en skönhetsprocess under vilken de förlorar allt melanin. Skönhet likställs ordagrant med vithet, och när regissören för den första Twilight-filmen ville casta icke-vita skådespelare motsatte sig Meyer starkt. Hon hävdade att det var ”fysiskt omöjligt” för en vampyr att inte vara vit.
”Efter alla analyser, perspektiv och vändningar framstår Bella återigen bara som en vanlig tjej.”
De senaste två-tre åren har det feministiska perspektivet på Bella vänt – plötsligt verkar de flesta ha kommit fram till att det hela inte är så komplicerat. Bella är bara en tjej som verkligen, verkligen vill få ligga med skolans snyggaste kille. Hela boken drivs av hennes begär, och hon är inte alls passiv, hon tar bara jävligt dåliga beslut. Och var hon inte lite relaterbar ändå? Man blir faktiskt deprimerad när man blir dumpad? Det är inte konstigt att vilja sitta på en stol och lyssna på samma låt en hel vinter?
Efter alla analyser, perspektiv och vändningar framträder Bella till slut bara som en vanlig tjej. Det är som att cirkeln sluts – efter tjugo år är analysen av verket tillbaka där den började. Samtiden är trött på kritisk analys och intersektionellt ansvarsutkrävande, istället är vi tillbaka i ett edge-lordigt, supermodellsmalt 00-tal. Bella blir därmed återigen urtypen av en vanlig tjej, visserligen vit och normsnygg men åtminstone utan Instagramansikte eller rika föräldrar, och hon framstår som relaterbar i all sin tonåriga tafflighet och kåthet.
Idag har serien nått en helt ny generation. Scener ur den numera kultförklarade första filmen, som äntligen nått sin fulla potential i egenskap av lökig men underbar indierulle, varvas med TikTok-memes och Twilight themed party/dinner/bedroom/bathroom/vad-som-helst. Samtidigt tar genren romantasy över såväl Booktok som bokkataloger, och berättelser likt Twilight är återigen det som många unga, framförallt tjejer, vänder sig till. Med dagens mått mätt skulle Meyers böcker klassas som clean romantasy, det vill säga romantasy utan explicita sexscener. Trots Bellas ständiga trånande är det bibliska umgänget nämligen högst begränsat, om nu någon glömt att Meyer är mormon.
Efter tjugo år på bokhyllorna har Twilight lika låg litterär status som det har högt kulturellt inflytande, och på många sätt har Meyer lyckas nå det högsta målet varje författare kan drömma om: att skapa ett verk som engagerar nya generationer av läsare och ständigt genomgår en kulturell metamorfos.
