Helvetet påminner lite om akademin
I R.F. Kuangs Katabasis stiger två doktorander ned i underjorden för att rädda sin briljante professor. Michael Dahnberg läser den senaste romanen i ett hemskt underhållande författarskap.
Jag vill påstå att jag har haft mycket goda relationer till mina universitetshandledare – intelligenta människor med himmelskt tålamod, en inneboende omsorgsfullhet och vars insatser har varit ovärderliga för att något ska ha blivit gjort över huvud taget. Det är svårt att säga något annat än att jag står i skuld till dem. Så, tack, till O och O. Med reservation för detta finns det en risk att jag inte hade rest ner till helvetet för att hämta upp dem. Om en sådan olycklighet nu skulle inträffa. Fegt av mig, möjligtvis. Ryggradslöst, kanske. Rationellt, förhoppningsvis. Oavsett sentiment eller rimlighet är det bara att konstatera att jag uppenbarligen inte besitter Alice Laws flitighet och mod. Eller att jag helt enkelt har läst litteraturvetenskap vid Uppsala och inte analytisk magi vid Cambridge.
I R.F. Kuangs Katabasis sker en underjordisk resa. Doktoranderna Peter och Alice gör en helvetesnedgång i syfte att rädda själen på sin handledare, den legendariske Professor Jacob Grimes. De är fast beslutna vid att göra en akademisk karriär och Grimes återkomst och närvaro krävs för att en sådan ska bli av. Genom en serie ritualer lyckas de ta sig ner till världen under vår och ställs inför helvetets åtta kretsar. Det är en karg plats, med förtappade liv och overkliga regler. Lite som akademin, helt enkelt: något de har stött på tidigare. De är båda briljanta och ambitiösa elever som vigt livet åt sina studier och nu får de chansen att visa vad de kan. Peter och Alice konfronteras av odjur, omöjligheter och inre demoner under sin färd mot det innersta rummet och helvetets härskare.
”Cambridge verkar dessvärre slå Uppsala igen.”
Emma Eldelins artikel Tunnelbanans poetik (2018) beskriver det litterära Hades som en metapoetisk plats. Ett rum för samtal mellan dikter och författare där det går att konversera med sina föregångare och kämpa mot deras förträfflighet. Det som gör Katabasis intressant ur denna aspekt är att tidigare resor, så som Orfeus, Aeneas och Dantes, inte är litterära fenomen utan faktiska händelser. Den gudomliga komedin är inte poesi – den är en tripprapport. Undersökningsfältet är således inte litteraturvetenskap utan tartarologi, helvetesstudier. Cambridge verkar dessvärre slå Uppsala igen. Huruvida Katabasis slår Aeneiden är en annan fråga, men en fråga som i ett smalare genresammanhang ter sig fullkomligt irrelevant.
Katabasis är hemskt underhållande. Kuang skriver vidare med sin nu välbefästa fjäderlätta prosa och fortsätter att etablera sig som en av samtidens mest intressanta fantasyförfattare. Eventuella ofruktsamma jämförelser med Vergilius bör snarare ge plats för paralleller till Leigh Bardugos Ninth-House-serie där universitetsstudenter också tar sig ett par magiska trappsteg ner. I Katabasis besparas man dock från amerikansk klämkäckhet och möts i stället av paradoxer, pentagram och förtroendet om att man ska kunna läsa vidare boken trots att varje kapitel inte avslutas med en påtvingad cliffhanger. Magin, kärleken och föraktet från Babel möter satiren och irritationen från Yellowface i vad som är fortsättningen på en litterär bana som jag kommer att följa med glädje.
Text: Michael Dahnerg
