Lust och dramatik på Bokmässan – tre författare om kärlek
Steve Sem-Sandberg berättar om sin tid ensam i Wien, Nora Khalil om ett hjärtknipande möte på Bokmässan, och Artur Bagheri om sina favoriter på temat kärlek och lust. Här är den sista delen av Vendela Lundegårdhs intervjuserie om kärlek och litteratur!
Steve Sem Sandberg
Hur är läget? Hur känns bokmässan 2025?
– Eftersom jag precis har gett ut en ny bok är det lite småstressigt. Men annars är det bra. Jag har inte hunnit spana in någonting än, men jag tycker mässan känns väldigt vital och livlig. Jag har intrycket att det är fler alternativa scener i år, vilket jag tycker om. Det är inte bara de stora förlagen och det är ju ett tecken på vitalitet.
Vad tycker du om årets tema? Kärlek, lust och dramatik.
– Är det inte fler teman än så?
Det sa UKON också.
– UKON brukar oftast ha rätt.
– Det är aktuella teman. Jag tycker det är bra att dramatiken blir uppmärksammad. Inte bara i teatersammanhanget utan också vad det innebär att skriva dramatik. För dramatiken skiljer sig från andra konstnärliga uttrycksformer. Det är inte alla författare som är bra dramatiker.
– Texten är naturligtvis viktig, men det ligger mycket mer i betoning på gesten och rollens gestalt. Min bok Theres sattes upp som en teaterföreställning på Galeasen. Där jag och Åsa Kalmér gjorde bearbetning och det är ju en helt annan sak än att skriva.
Hur skiljde sig upplevelsen från att ge ut en bok och att sätta upp den som teater?
– Det var fruktansvärt drabbande. Jag började gråta och det var ju ändå jag som hade skrivit texten. Ingela Olsson spelade Ulrike Meinhof. Hon dör i en ljusruta mitt på scenen. Det var så starkt att jag fortfarande har det på näthinnan.
– Jag tänkte inte på pjäsen som ett händelseförlopp, utan det var ett mentalt tillstånd som skulle gestaltas. Framförallt har jag märkt att många kvinnliga läsare identifierar sig med frustrationen att inte kunna hantera ett borgerligt liv.
– Det var hur som helst väldigt starkt. Sedan dess har jag känt ett behov av att jobba med teater. Men det är ungefär som att jag saknar den handen. Att kunna skriva det. Jag vet inte riktigt. Jag skulle behöva en kreativ regissör och en väldigt duktig dramaturg med mig.
Vad är det mest dramatiska som hänt dig på Bokmässan?
– Det är ju inte här mitt liv har pågått. Det har inte hänt så mycket. Att någon skulle storma upp på scen och riva boken ur händerna på en är ju sådant man fruktar. Men det har varit lugna tillställningar. Det dramatiska har hänt på andra scener.
Vem hade du helst velat fastna med i en hiss under helgen?
– Min kollega Ingrid är alltid trevlig att prata med. Vi pratar jämt.
Har du någon favorit bland dina egna karaktärer vad gäller känsloliv?
– Den roman jag skrev 2019 som heter W, som har löst samband med Woyzeck av den tyske dramatikern Georg Büchner. Den karaktären, eller snarare vad jag gjorde honom till, står mig oerhört nära hjärtat.
– Det har alltid tagit mig lång tid att skriva och jag bodde ensam i en liten lägenhet i Wien. Han blev så levande för mig att han började dela rum med mig. Det började med att jag hade en 160 säng. Jag låg på ena sidan av den, och alla böcker och texter låg bredvid mig. Till slut blev de där böckerna en person. Han började säga saker till mig. Det låter knäppt. Våra samtal kunde pågå hela nätterna. Han följde också med mig på tunnelbanan när jag skulle åka och träna på eftermiddagarna.
– På sätt och vis är karaktärerna i mina egna böcker en del av mig själv. Det finns en dubbelhet hos W (Woyzeck), likt den hos Ulrike Meinhof. Man är aldrig bara en person utan fler. Och det tror jag är någonting alla människor känner. Man har ett socialt jag och så har man ett annat jag. De två går inte alltid jämt, och där emellan uppstår också laddade spänningsformer som kan vara kreativa.
Hur använder du årets tema i ditt eget författarskap?
– Jag tror inte man kan skriva utan medkänsla. Inlevelse förutsätter någon form av det. Och medkänsla i sig är det enda som kan skapa läsaridentifikation. I mitt fall kan det vara ganska hemska figurer jag gestaltar. Men också de måste skildras med ett kärlekens öga, för de är ju ändå människor. Gör man inte det tappar man greppet om den text man skriver, men också greppet om läsaren.
Nora Khalil
Hur är läget? Hur känns bokmässan 2025?
– Det är kul men det är mycket som händer. Så jag är lite trött. Men det har varit många fina möten så jag är väldigt glad.
– Jag var lite nervös när jag åkte hit. Jag är här med en ny bok för en ny målgrupp – lite yngre barn. Den har bara funnits ute i en månad, så jag tänkte: ”Kommer folk ens att komma på mina grejer?”. Men det har varit jättefint mottagande. Många som har hunnit läsa. Jag hade ett väldigt fint program i lästältet på barnområdet.
Är det vanligt att som barnboksförfattare besöka skolor?
– Ja. Jag har träffat en hel del barn och unga runt om i landet. Det är väldigt roligt och de brukar ha många frågor. Högstadieelever undrar ofta hur mycket en författare tjänar eller om boken är verklighetstrogen medan mellanstadiebarn kan fråga om allt från husdjur till favoritmat. Och typ ”får jag krama dig?”.
Vad tycker du om årets tema?
– Kärlek tänker jag att alla behöver i olika former. Det är alltid aktuellt. Kanske viktigare nu än någonsin.
Men vad tänker du själv om de temana i ditt författarskap?
– I min nya bok handlar det om just kärleken till fotbollen. Huvudpersonen Ilyas största dröm är att bli fotbollsproffs. Det är det enda som finns i hans huvud. Och med fotbollen så kommer ju gemenskapen att tillhöra världen också, tror jag.
Vem hade du helst velat fastna i en hiss med under bokmässan?
– Någon som inte får panik av det.
Hade du fått panik?
– Ja, så är det bara. Jag hade tänkt ”vi kommer dö”. En lugn person som har med sig mat och dricka, och som bjuder mig.
Vad är det mest dramatiska som hänt dig under bokmässan?
– Oj. Jag önskar att jag hade ett roligt svar på den frågan.
– Jag hade ett samtal där ljudet inte fungerade. Och ett annat i Expressens monter, där de kom fram tre tjejer och en av dem grät och grät bara för att hon fick träffa mig. Och jag tänkte, men jag är ju en tönt – varför gråter du över att träffa mig? Det kanske inte var så dramatiskt, men det var väldigt fint och helt oväntat för mig.
Hur reagerar man på ett sådant möte med sin läsare?
– Jag försökte lugna henne. Jag tänkte: om hon fortsätter gråta kommer jag börja gråta. Men vi lugnade oss och hade ett fint samtal.
– Ibland under samtal kan man se det på folk, hur vissa ler och nickar mer än andra. Varje gång jag sa någonting så nickade hon instämmande och jag tänkte, den här tjejen vill jag träffa efteråt, och så var det hon som kom fram.
Har du någon favorit bland dina egna karaktärer vad gäller känsloliv?
– I min ungdomsbok Yani finns ju Wahida. Hon är en stark tjej som står upp för sina tjejkompisar och vågar säga emot killarna och så. Hon är motsatsen till vad jag var när jag gick på högstadiet. Ibland när man skriver får man lyxen att utforska det man önskade att man själv var. Det är många tjejer som tycker om henne. Killarna kan nog störa sig på henne och bara säga att hon är en jobbig feminist.
Är det möjligt att skildra lust utan dramatik?
– Det låter svårt. Jag tror att varje bok behöver en konflikt. Det är nog lätt att boken står stilla annars. Vad ska hända om alla är sams. Det händer ingenting. Yani börjar ju med att Amir har fått ett utvisningsbeslut. Det blir dramatiskt på en gång.
Finns det någon författare eller konstnär som för dig personifierar kärlek, lust och dramatik?
– Jag läser inte så mycket på det temat. Nu läser jag många barn- och ungdomsböcker för att försöka komma in i det. För att skriva bättre. Men nu på mässan köpte jag en bok av Nadia Kandil som heter Han kom hem och sa att det var slut. Det låter ju som kärlek och dramatik.
Kan man göra passion utan kliché?
– När jag skriver för ungdomar försöker jag vara väldigt försiktig med typ ”de tog varandra i hand och levde lyckliga i alla sina dagar”. Ibland säger min redaktör ”ska det inte hända något mer?”. Jag tror att det för mig inte handlar om ifall de ska bli ihop eller inte, utan själva resan dit. Kommer de att få varandra eller inte? Men att skriva det är också utmanande. Det är lite upp till läsaren vad som är kliché och inte.
Artur Bagheri
Hur är läget? Hur känns Bokmässan 2025?
– Alltså bra, men det är väldigt mycket intryck. Just nu försöker jag hitta lite bra böcker och spara min energi till kvällen.
– Det är förstås någonting med the controversies kring Bokmässan som har fått en att vara lite skeptisk mot alltihop. Men jag gillar temat av kärlek, lust och dramatik. Man bara yes, hjärtefrågorna.
Så du är nöjd med årets tema?
– Ja! Man älskar att skriva om kärlek och lust och man älskar dramatik as a writer. Det är en perfekt kombo. Men jag tror att jag måste catcha upp lite mer på panelsamtalen. Det första jag tänkte på när jag kom hit var wow, hade jag haft ADHD så hade det varit så svårt att vara i ett panelsamtal. Det händer saker överallt.
Använder du själv de temana i ditt författarskap?
– Nu kommer lite shameless promo, men hundra procent ja – speciellt för min kommande diktsamling Prinsens toner. Kärlek och lust är verkligen halva diktsamlingen. Men min hjärna ser också till att det måste finnas en dramaturgisk följetong genom mitt skrivande, särskilt i det här verket. Det låter kanske klyschigt, men årets teman är perfekt anpassade till vad jag skriver.
Det känns lite persiskt.
– Jajaja, verkligen, hundra procent. Dramatik, kärlek och lust. Det önskar jag nog att jag hade sett mer av här inne också.
Kan man göra passion utan kliché?
– Det är ju en konstform. Jag vet inte om jag själv har lyckats med det. Det får läsaren avgöra. Jag tror att man måste skriva unapologetically och inte ha det i åtanke att ”det får inte låta klyschigt”. Man får inte vara rädd för det. Samtidigt tror jag att vissa författare bara skriver väldigt klyschigt.
Kan man skriva lust utan dramatik?
– Ja, jag tror det blir mer fritt på det sättet. Det finns något naket i att göra det. När dramatiken kommer in i en text om lust så blir det direkt något större, då börjar man tänka efter mer. Men om lusten bara flowar ut från pennan till pappret… då är det bara så. Då är det bara att let it out on paper.
Finns det någon författare eller konstnär som du tänker personifierar lust, kärlek och dramatik?
– Jag tänker på the problematic king Vincent Gallo. Han får verkligen in lusten i sina filmer. Det kan kännas som att han använder sig av för lite dramatik, att han verkar ”ogenomtänkt och okänslig”, men så blir det nog för att han går all in. Han ursäktar sig inte, står rak i ryggen i allt, vilket säkert är anledning till att det kan bli just problematiskt. Jag tycker det mest är intressant att följa.
Vad är det mest dramatiska som hänt dig på bokmässan?
– Det återstår att se. Nyss gick jag förbi en sådan där pandering-bok. Den såg ut att handla om något postkolonialt, men i själva verket handlade den om en person från ett koloniserat land som blir kär i en koloniserare. Det väckte en dramatisk känsla av hur corny det där är.
Vem hade du helst velat fastna i en hiss med under helgen?
– Definitivt min flickvän. My wife to be. Jag är ju störtkär. Och henne hade jag lätt velat fastna i en hiss med hur länge som helst, gärna under hela mässan. It fits the theme.
Är du en romantiker?
– Det är upp till andra. Är man som jag head over heels kär så prioriterar man ju det. Allt bara är, du vet, love.
Finns det någon författare eller annan konstnär som för dig symboliserar kärlek, lust och dramatik?
– Kathy Acker. Hon var en sådan där experimentell och punkig New York-författare. Jag upptäckte verkligen henne för en månad sedan. När hon skriver om kärlek och sex och lust så tänker jag direkt: this is it. Det är sättet hon skriver på, hon är väldigt raw och äkta. Jag skickar med det som lästips till folk, hennes verk överlag.
