Karl Ove Knausgård erbjuder inga svar
I den femte delen av Karl Ove Knausgårds romansvit möter vi pappan till Syvert Løyning i Vargarna från evighetens skog. Evelina Emås fångas av vardagsrealismen och den kosmiska svindeln i Arendal, men tvekar om de stora frågorna någonsin kommer besvaras.
En kall natt på väg hem från en affärsresa ger Syvert Løynings bil upp. Han är i höjd med Arendal, inte så långt hemifrån, men väljer ändå att ta in på hotell över natten. Året är ett rökigt och fruset 1976 och den oväntade övernattningen i Arendal ger Syvert – pappa till Syvert i Vargarna från evighetens skog – en kort känsla av frihet från sin familj, samtidigt som den ger utrymme för känslor som han får svårare och svårare att slå undan.
Vi möter Syvert fångad i sin egen rationalitet. Han har avslutat relationen med sin stora förälskelse Asja för att ostört kunna fortsätta leva sitt liv med sin fru och sina barn. Men i Arendal härjas han av känslorna för Asja och sörjer livet han valt bort. Kontrollen han försöker upprätthålla börjar sakta vittra. När han stöter ihop med en gammal barndomsvän dras han in i ett samtal om en sorgarbetesgrupp som kallar på de döda. Döden, tiden och frågor kring vad som är oåterkalleligt och inte ligger som ett frostigt skimmer över hela boken, och Knausgård lyckas på sitt säregna sätt väva samman det vardagliga med det metafysiska.
Efter mötet med vännen fortsätter han att sömnlöst gå genom Arendal. Han tar sig mellan barer och sitt hotellrum, dricker för mycket och sjunker allt djupare ner i en sorts febrig overklighet. Minnen och deja vu-upplevelserna blir så starka att Syvert stundtals verkar vara synsk. Stärkt av ett gäng öl och sin fickplunta kör han ut med bilen på den tjocka isen och deltar i en seans mitt i natten. Scenen är typiskt Knausgårdsk: storslagen, vardaglig och apokalyptisk på samma gång.
Knausgård håller kvar mystiken även i Arendal. Stundvis har den det där totalt magnetiska som jag både hoppas på, och förväntar mig, av Knausgård. Allt laddas med existentiell kraft och han låter alldagliga detaljer vibrera av betydelse. Samtidigt finns här också de essäistiska dragen som är definierande för Knausgårds författarskap, där ingående resonemang om döden och tiden får stort utrymme i texten i form av Syverts inre monolog.
Men Arendal är också frustrerande. I min stora enfald hoppades jag på att få svar på frågorna som väckts i de tidigare böckerna i Morgonstjärnan-sviten. Eller om inte svar, åtminstone en förklaring till varför mystiken är så ständigt närvarande. Det fick jag inte. Fem delar in i bokserien skulle jag vilja se honom föra mystiken i hamn. Den som hoppas på det blir däremot besviken, för Arendal kommer inte med något facit. Utom möjligen en klyschig sensmoral om “YOLO” och att följa sitt hjärta. Den serveras däremot med så pass mycket tyngd och sorg att det ändå känns äkta. Den kommer med en skör och ständig medvetenhet om livets förgänglighet boken igenom.
Syvert Løyning är ännu en av Knausgårds män som kämpar mot delar av sig själv. Till slut tvingas han se sin egen litenhet, men genom det tar han första steget till att befria sig från sina egna bojor. I slutet letar han upp en telefonkiosk och ringer ett samtal som kanske ändrar framtiden, eller så var allt redan bestämt. Knausgård tycks aldrig tröttna på den här typen av plågade män och den här gången fick han en hel bok istället för några kapitel. Jag är osäker på om det var rätt val, men fint var det.
Även om det här utan tvekan är den svagaste delen av Morgonstjärnan-sviten måste jag säga att jag inte kan låta bli att fångas av vardagsrealismen, den kosmiska svindeln och frågorna Knausgård väcker. Svaren är kanske inte lika viktiga.
Text: Evelina Emås
