Det mest förutsägbara priset på länge
Nobelpriset i litteratur 2025 tilldelades Laszlo Krasznahorkai, en ungersk författare vars böcker präglas av vansinne, apokalyps, svart humor och långa, vindlande meningar.
Fick rätt person priset eller har Svenska Akademien tappat det? Love Frisell och Albert Tullberg Nygren diskuterar.
Love: Jag behövde en detox
Superkul med en lite svår och smal författare (som Daria Spitza skrev en fin text om här i KULT). Up brodernists! Annars har jag egentligen inga tankar, bara en anekdot.
Efter förra årets litteraturpris behövde jag en detox. Jag hade inte läst pristagarinnan, men det skavde att en författare man känner igen från pockethyllan på Akademibokhandeln skulle vinna ett Nobelpris. Omöjligt att den bästa koreanska författaren också är den enda koreanska författaren som säljs i Europa. Så jag begav mig till Söderbokhandeln för att köpa två böcker av Krasznahorkai – Satantango och Motståndets melankoli – eftersom det jag visste om honom – att han är en svartsynt men rolig modernist – också är vad jag önskar mig av samtida författare.
Då var Krasznahorkais böcker slut. De hade varit slut i Norstedts lager i flera år (pinsamt).
Är priset förutsägbart? Kanske på ett bra sätt. Det vore fåfängt att hoppas på aktivism eller massunderhållning när Svenska Akademien, instiftad av Gustav III, ska dela ut Alfred Nobels dynamitmiljoner. De populistiska priserna glöms alltid bort – man måste konsultera Wikipedia för att komma ihåg den gamle rasisten Rudyard Kipling – till skillnad från mästare som T.S. Eliot och Samuel Beckett.
Albert: Risk för tokenism
Nu blev jag i och för sig glad när just Han Kang tilldelades priset förra året, gillar verkligen henne, men du har såklart rätt i att det var ett mer populistiskt pris än årets. Att Krasznahorkai får ett Nobelpris är så förutsägbart att det är svårt att ha en stark åsikt om det.
Jag tror dock att förutsägbarheten kan vara en bra sak i det här sammanhanget. Prisets syfte är inte att bryta mot allmänna förväntningar. Det är en sak när ett oväntat pris går till Bob Dylan, eller som när Harold Pinter belönades för sin dramatik, eftersom det grundar sig i en tanke om att priset gör något nytt, testar gränserna för vad som är litteratur och vad som är aktuellt i Nobelsammanhang (sedan kan man självklart tycka olika om dem som pristagare). Det är en annan sak att prisa ett författarskap för vad det inte är, bara för att man vill undvika att ge det till Ännu En Centraleuropeisk Modernist.
Ofta känns det som att diskussionen om prisets geografiska spridning fastnar där, i att nästa pristagare just inte ska vara typ Krasznahorkai. Därav, kanske, din känsla av att Han Kang valdes som den mest europeiskt välkända sydkoreanen, snarare än som ett resultat av att tidigare ouppmärksammade litteraturer fått ett nytt fokus hos Akademien. I stället för en sann breddning riskerar det att bli en trist och reaktiv tokenism.
Jag har inte heller läst något av Krasznahorkai, men ser fram emot att sätta mig med förra årets julklapp Satantango. Hörde på P1 hur han var nervös, eftersom det ju var den första dagen i hans liv som han hade blivit tilldelad Nobelpriset. Ett genialt svar på frågan: “Hur känns det?”
Love: Dra igång bokpressarna!
Problemet med bredd är att Nobelprisets universella anspråk är alldeles för idealistiska, en lite förljugen sekelskiftesuniversalism. Ett globalt Nobelpris skulle förutsätta en global akademi. Svenska Akademien är arton svenskar som förutom svenska och engelska borde kunna läsa engelska, tyska, franska och spanska. Då blir det international bestseller-versionen av utomeuropeisk litteratur som uppmärksammas. Bättre att hålla sig till sitt spetsområde: europeisk modernism.
Ganska ofta tänker jag också på vilka som inte tilldelas priser. Proust har inget Nobelpris, inte heller Joyce, Bernhard eller Didion. Varje pris som inte går till den uppenbara vinnaren blir oavsiktligen ett ställningstagande. Oscarskommittén undvek länge att ge Leonardo DiCaprio en Oscar. Till slut blev den tvungen och då blev det en för The Revenant, en hygglig insats i en hyfsad film. Nu behandlar kommittén Timothée på samma sätt.
Jag är också sjukt taggad på att läsa Krasznahorkai i vinter. Nu får Norstedts dra igång bokpressarna.
Albert: Har Murakami en chans nu?
Ingen Tolstoj… Nej, men det där kan man ju tänka på i all oändlighet. Därför kul när någon som de flesta ändå verkar överens om borde få ett Nobelpris också får det!
Och för att faktiskt återvända till årets pris tänker jag att det i någon mån skänker legitimitet att visa hur den sortens litteratur som alltid uppmärksammas inte per automatik sållas bort. Vi får inte något annat i stället för den vanliga Nobellitteraturen de “oväntade” åren, vi får något annat också. Det är väl det bredd innebär.
Inte för att den europeiska modernismen i sig är så bred i dag. Nobelpriset är väl snart den enda arena den har kvar, och förr eller senare har alla relevanta antingen hunnit vinna eller dö. Då måste Svenska Akademien komma på vad nästa typiska pristagare ska vara. Är det då Murakami trots allt har en chans?
Till sist: på tal om förutsägbarhet fortsätter nu trenden med varannan man, varannan kvinna. Det roligaste med Nobelpriset är att tippa fel, så här kommer min gissning inför Nobelpriset 2026: Alexis Wright. Ett tips om ni redan nu behöver detoxa från årets pris.
Love: Dags för en riktig cirkus
Om Akademien vill överraska kan den satsa på att skapa en riktig mediecirkus nästa år. En ny Peter Handke vore piggt.
Tänk er: Bob Dylan igen, eller en kontroversiell figur som Michel Houellebecq, eller amerikanen Thomas Pynchon som antingen dyker på banketten med papperspåse på huvudet (som i Simpsons) eller, som när han mottog National book award 1974, i stället skickar en okänd komiker till utdelningen.
