Johanna Hedman ger gamla insikter i nytt presentpapper
Mecenaterna börjar med ett mysterium: en undangömd målning, en försvunnen konstnär. Därifrån spinns en väv om vänskap, klass och konstvärldens kommers. Men den bryter aldrig igenom det välkända och vällackerade.
Kritiken mot Johanna Hedmans hajpade debut Trion (2021) tycktes landa i att den var tråkig. I hennes nya roman Mecenaterna gestaltas en mer akut existens: Stockholms 35-plussare fångade som råttor i 2020-talets låneräntor och arbetsmarknad, där the only way is up.
I bostadsrätten i Hägerstensåsen ligger huvudkaraktären Alma uppe på nätterna och skriver listor över saker hon vill ha. Det är en mångbottnad bild av den pressade medelklassen: det outtröttliga begäret som en inverterad livsdrift – en materiell dödsdrift.
Alma har lämnat ett bohemiskt Londonliv med gallerijobb och konstnärsvännen Maud för en tryggare tillvaro i Stockholm. Sambo, bostadsrätt och barn. När Maud försvinner får Alma i uppdrag av gallerichefen Dalia att leta upp henne. Resultatet är en kör av entoniga röster – rumskamrater, konkurrenter, ex – som tvingar Alma att konfrontera sina livsval.
Som doktorand i konstvetenskap fick hon stabilitet, men inte nödvändigtvis mer lycka. Eller?
Jobbet att värna om konstvärldens miljonärsmecenater har bytts ut mot ansiktslösa blanketter för forskningsanslag. De senare charmas inte lika lätt över en affärslunch. I skildringen av de rådande illusionerna om frihet kontra trygghet, romantiserade konstideal kontra verkliga livet, framstår boken som mest angelägen.
Behövs den här habila men sökta liknelsen?
Johanna Hedman visar hur konstmarknadens kommers paradoxalt framstår som den sista humanistiska utposten: det sublima möjliggörs av den kvantitativt skoningslösa marknaden. Alma utvecklar med tiden en sorts omhet till konstköparna hon arbetar med:
De visste inte att alla deras dyraste målningar innehöll olika nyanser av rött.
Men insikterna känns bekanta. Mecenaterna ekar av Allegro pastel (2023) och Hyper (2024). Samtidigt är den ointresserad av karaktärerna som ska gestalta bokens problemformulering – att det bohema livet är falskt, eller urholkande.
Här finns ett flackande sken mer än undersökning, som en mycket blek Houellebecq eller Donna Tartt. Skildringen av kulturellt kapital blir sällan mer än binär.
Prosan vill hellre brodera än stryka: ”Jag stod stilla och försökte känna efter, det var som att sträcka sig efter något som rullat bort, under en säng eller ett bord.” Behövs den här habila men sökta liknelsen? Dussintals sådana meningar ekar genom boken.
Mecenaterna flirtar även med det litterärt zeitgeistiga slipstream, alltså inslag av oförklarliga fenomen i realistisk prosa. Mauds tavlor visar sig ha en destruktivt hypnotisk kraft, romanens mysterie-i-mysteriet. Men den estetiska effekten blir mest Jaha.
Vi möter ett gediget skrivhantverk, men knappast litterär sensation. Att Johanna Hedmans romaner har fått så stor uppmärksamhet (översatt till sju språk, rykten om rekordstora förskott) är väl ett tecken i tiden. Romanen som högstatusprodukt, som bekräftar och förpackar det vi redan känner till.
Mecenaterna blir med andra ord det den försöker problematisera: att säga rätt saker – i rätt ton, rätt sällskap. Det är snyggt och ganska smart, som en korrekt presterande middagsgäst.
