Liliana Colanzi: ”Det var det närmaste jag kommit galenskap”
Liliana Colanzi har hyllats för sina gotiska, verklighetsförvrängande noveller och blivit utsedd till en av den spanska litteraturens främsta nykomlingar. Gabriel Gille möter den bolivianska författaren i ett samtal om litteratur, spöken, dystopi och att våga föreställa sig en bättre framtid.
Hennes senaste novellsamling har beskrivits som “rakbladsvass”.
Jag sätter mig ner mittemot Liliana Colanzi i ett av Bonnierhusets många rum. 2017 utnämndes hon som en av Latinamerikas mest lovande författare i samband med projektet Bogotá39, och 2022 tilldelades hon Ribera del Duero-priset för den bästa spanskspråkiga novellsamlingen för Ni lyser i mörkret. Sedan i höst finns den i svensk översättning.
Den bolivianska författaren är i Stockholm några dagar innan hon åker till Bokmässan. Senare på kvällen ska hon samtala med Agri Ismaïl på Söderbokhandeln för att prata om sin prisbelönta bok.
Många av Colanzis noveller lägger en stor vikt vid det osynliga och det osagda. Huvudämnena ligger som en skugga för vad det egentliga fokuset är. Samhälleliga trauman, koloniala arv eller uppror styr och ger upphov till handlingen utan att betonas explicit. På X beskriver hon sig som en “paranormal researcher”, klingar bra med hennes berättelser, tänker jag.
”Plötsligt var verkligheten helt förvrängd.”
– Jag har aldrig sett ett spöke, en alien, eller ett ufo. Jag tror att jag skrev det för att jag undervisar latinamerikansk skräck och sci fi-litteratur, så på det sättet är jag ju det.
– I mina berättelser är jag intresserad av att skildra ögonblicket då verkligheten blir suddig, och en karaktär kan komma åt ett tillstånd där allt uppfattas annorlunda. I Nuestro mundo muerto fanns det många noveller där huvudkaraktären har ett nervöst sammanbrott, en religiös upplevelse, eller tar droger vilket leder till att de uppfattar verkligheten annorlunda.
Som i “The Wave”?
– Exakt! För flera år sen hade jag en lång period av sömnlöshet. Jag kunde inte sova på flera veckor, och det är det närmaste jag kommit galenskap. Efter det förstod jag hur lätt det är att hamna i en annan värld. Plötsligt var verkligheten helt förvrängd. Denna upplevelse var en väg in i spekulativ litteratur. Det kändes som att jag inte kunde fortsätta skriva realistiska noveller efteråt.
”En film som var väldigt viktig för mig var Andrej Tarkovskijs Stalker.”
I Colanzis noveller har verkligheten ofta förvrängts, aspekter av den har försvunnit eller intensifierats. Novellerna ger ofta ett kusligt eller skrämmande intryck i sin subtila övergång från realismen eller det normala. Genom mord kan själar förflyttas från person till person som i “Chaco” och övernaturliga krafter väckas av ett kärnkraftverk, som i “Atomito”. Hon influerades i detta avseende av filmer och verk som bär likheter med hennes egna i sin lek med det övernaturliga.
– En film som var väldigt viktig för mig var Andrej Tarkovskijs Stalker. Idén om en zon där naturlagarna inte fungerar på samma sätt, där tiden inte upplevs på samma sätt, var väldigt tilltalande. Jag skrev många noveller som på olika sätt jobbar med en liknande zon, både “Atomito” och “Ni lyser i mörkret” i denna samling. Zonen känns väldigt samtida för mig, med tanke på hur världen förorenas av saker vi skapar. En annan regissör vars verk jag beundrar är den thailändska Apichatpong Weerasethakul. Jag gillar att han blandar thailändska traditioner med universella ämnen, vilket är något jag försöker göra i mina berättelser – att blanda in bolivianska myter och traditioner i mina berättelser.
– När det kommer till författare, älskar jag den mexikanska författaren Amparo Davíla. Hon skildrar ofta kvinnliga karaktärer som känner sig fängslade i sina hem, och som upplever hemmalivet som hemskt och hotande.
”Det är problematiskt att det ofta är urbefolkningsgrupper som drabbas av denna typ av projekt.”
Vi pratar om klimatet och dystopier. Något år innan han dog sa författaren Julio Cortázar att hans idé om det fantastiska mer och mer närmade sig verkligheten. I Colanzis noveller kolliderar det materiella med mytologin på samma sätt. Detta representeras tydligast i novellen “Atomito”, där spänningen mellan storskalig förorening och övernaturliga krafter symboliseras av kärnkraftverkets gulliga maskot Atomito.
– Berättelsen är inspirerad av den bolivianska regeringens beslut att bygga ett kärnkraftverk i staden El Alto, där ursprungsbefolkningen är en majoritet. Från början skulle den ha varit utanför huvudstaden La Paz, men de flyttade projektet till El Alto efter många demonstrationer. Det är problematiskt att det ofta är urbefolkningsgrupper som drabbas av denna typ av projekt.
– Jag såg en statlig reklam på Youtube där en barnslig superhjältetyp berättade om fördelarna med kärnkraft. Det hela var intressant från ett litterärt synsätt, men också väldigt kusligt.
”Å andra sidan ser jag på klimatproblemet som en avsaknad av fantasi.”
Vi pratar vidare om världens framtid och historia, och vilken roll litteraturen kan spela i att förändra människors syn på dessa ämnen. Hur trauman som inte har läkt kastar sin skugga över novellernas karaktärer. Som i novellen “Skulden” där huvudkaraktären möter spöken från 1900-talets gummiindustri i en by i Amazonas. Colanzi fortsätter med att berätta om en alternativ version av novellen “Grottan” som slutar i dystopi, och hur hon tvingades utmana sina egna idéer om framtiden.
– Jag tror att vår fantasi är koloniserad av den här idén om förstörelse som en horisont vi inte kan fly ifrån, och som författare vill jag utmana mina egna idéer om framtiden som undergång.
– Å ena sidan tycker jag inte att litteratur har ett didaktiskt syfte, men den kan visa motsägelser, komplexitet och utmaningar. Å andra sidan ser jag på klimatproblemet som en avsaknad av fantasi. Ett misslyckande i att föreställa sig någonting annat än kapitalism. Ett misslyckande i att föreställa sig att vi människor inte är det enda som är viktigt på planeten. Här tror jag att litteraturen kan hjälpa oss att vidga våra horisonter.
Det påminner om Fredric Jamesons “det är lättare att föreställa sig jordens undergång…”
– Än slutet på kapitalismen. Ja! Jag tycker att man som författare borde fråga sig själv hur man föreställer sig framtiden, om man bara går nerför samma slitna väg av att inte se något hopp eller möjlighet till förändring, att vi bara är på väg mot förödelse. Jag tror att det är ett misstag. Jag förespråkar dock inte en litteratur som är naiv och glad – det finns mycket mörker i mina berättelser – men jag tror inte att förstörelse är vårt öde.
Mörker finns det. Om man är sugen på noveller som slutar på ett tillfredsställande och tydligt sätt letar man hos fel författare. Man kanske till och med letar i fel genre. Hur man än kategoriserar Colanzis noveller kan man konstatera att de inte är bundna till ett slut eller en värld.
”Det övernaturliga normaliseras av kollektivet.”
Om man till exempel väljer att kalla novellerna för magisk realism kan man möta problem. Termen har sedan den latinamerikanska boomen på 60–70-talet blivit allomfattande – all latinamerikansk litteratur som avviker från realismen slängs av västvärlden in i det magiska facket. Colanzi anser att det är ett reduktivt sätt att behandla genrer.
– Det är en stor generalisering, som förbiser många genrer som också är del av den latinamerikanska litteraturtraditionen. Förhållningssättet till det övernaturliga skiljer sig åt mellan till exempel gotik och magisk realism. Om det inom ett magiskt realistiskt verk finns en pratande hund, en drake som flyger förbi, eller en alien som dyker ner från himlen framstår det som fullt normalt. Det övernaturliga normaliseras av kollektivet. Förhållandet till det okända och övernaturliga är inom den gotiska traditionen i stället skrämmande eller ångestframkallande.
Slutligen frågar jag författaren vad en som uppskattar hennes verk borde läsa, hon ger mig två svar. Den kubanske författaren Maielis Gonzalez roman Nuclear som inte har kommit ut ännu, och den uruguayanska Tamara Silva och hennes novellsamling Larvas. Det låter väldigt passande.
Text: Gabriel Gille
Bonus: Läs KULTs recension av Ni lyser i mörkret här.
