Diktsöndag: vecka 42
Hösten rullar in och vi fortsätter traditionen – Diktsöndag är tillbaka med nya röster.
Har du skrivit en dikt du vill se hos oss? Mejla den då till insandare@kultmagasin.se.
Dionysosteatern
plötsligt
helt oväntat
hörde jag
sången
människorösterna
det var helt ljust nedanför
såg ut som en väldig bred tratt
något brusade som hav och storm
jag fångades av en mäktig ljudvåg
och själen fördes upp till himlen
ja ända upp och ända in!
Körens sång rymde
vemodet och sorgen
natten och syrsorna
stigen upp till templet
månen som lyste på marmorn
oss som klättrade längs klippkanten
annars var det bara sammetsmörker.
Det var den första kvällen i Athenas stad
hon var gudinnan – född ur sin fars huvud
jag var pappas flicka och kände igen mig
men mitt namns betydelse förblev dolt
i grekiskans rotsystem – många år låg
framför mig innan jag fick veta
vad det kunde betyda –
LYSANDE SOLIG
FACKLA
Text: Helene Blomqvist
Till följd av ett tvärdrag
Den röriga stackars skrivbordslådan ägnas aldrig några blickar.
Kanske är den alldeles för stökig.
Det finns en tröskel bortom rummet, där tid får lov att passera
Om nio minuter går bussen till stan
Hon måste chanslöst vårda om tiden
Hennes väggar rymmer inga klockor
Och klädtäckta trösklar är enkla att trilla på
Hon tror,
Att ärvda väskor bebor sig på golvet
Och att trasiga kläder kan fungera som matta
Nu sitter hon fast i sitt rum
Med mönstrade tyger som virats runt benen
Hon tror sig vara viktigast i spegeln,
och den översta lådan för alldagligt vild.
Snart har hon glömt hela bråket,
och den blåögda näven som gräver i lådan.
Hon bönar och ber, att något ska skramla.
Bara döttrar kan söka, där nycklar aldrig finns.
Det finns en del av henne som inte letar.
En andra halva av bråket som fortfarande figurerar i köket.
Inget viktigt blir sagt eller gjort, bara vuxen bensin på lågande ungdomseld.
Sånt som döttrar vet att mammor inte menar.
Men tonerna dämpas mot klättrande kläder, och tiden är inne för bussen att gå.
En väska i arv hårt virad i famnen,
och den blåögda näven med allt utom nycklar.
Hennes stökiga hjärna får dotterliga tankar.
Hon tänker att,
Hennes mamma också nyckelbråkat sin
En väska av arv i sin ungdomliga famn
En näve utav skrivbordslådan
Hon vill,
storma tillbaka till köket.
Gå trösklar bort från skrivbordslådan,
där det till vänster om bråket, i mitten av köket,
utan några återfunna nycklar inte finns någon ytterdörr att passera.
Hon slänger ilsket bort generationsväskan till sin obäddade säng.
Ingen är så arg som en nyckellös dotter.
I soffan med huvudet i händerna,
Ingen är så trött som en tröskellös mamma.
Hon svär,
att dom finns där någonstans,
skimrandes stilla.
Så fridfullt brandfarligt som bara borttappade nycklar kan ligga.
Den sista tröskeln blir metodiskt passerad,
och dörren lämnas i ett dånande korsdrag.
Hon försvinner mot stan,
som lägenheten gör i lågor.
Till följden av ett tvärdrag, är rummet utan väggar.
Den tröskellösa mamman har rest sig ur sin soffa.
Det finns en nybliven tystnad, och en saknad av en dotter.
Bara mammor råkar veta,
precis vart dom ska leta.
En ungdomseld är vuxensläckt,
en låda utan blickar.
När döttrar bara skriker,
tror att tvärdrag släcker lågor.
Bara mammor som kan veta
Att nycklar inte brinner.
Text: Alma Hultman
Övermättnad
på ödemark är syrsor violiner,
och vi trycker genom kött och ben
men kan inte komma närmare
himlen fladdrar, blixtrar- nej,
vänder in och ut på ljus.
jag har dig, jag
har dig,
nypa, hjärta.
lutad mot min slitna mun
gör du mig till ett plötsligt fängelse,
befaller mina väggars böjning.
jag sväljer kittelrök
tills mina kinder exploderar
och en girig morgon
bedövar min tinning.
är vi sjuka kopparmänniskor?
Nej.
lermänniskor!
vi är armar- vapen.
blinda bilförare.
jag ser ditt ansikte i bergen,
elektriciteten bakom mina ögonlock.
en flitig hetta flyr från din kropp
och jag svär på månen-
vart än hon sitter i ditt bröst!
Utan titel
räkna kungar
kronor
plåtburkar i
papperskassar
skrubba din kropp i regnet
ta av vinterjackan
solen förlamar stammisar
vintern stillar,
föder
flytande medlidande
tills engångsglas
skakar
och sucken i hjärnan
inte räcker till
och de avslappnade
anklagar
jorden du reste dig från
en plats,
långt från munnen
som torkar
kroppen
som smälter
endast dag
om blickar
var ätbara
talen
berusande
händer vida
och svepande
vore lathet enkelt
det är inte möjligt
att sova
i snabba skor
dölja stilen
av utomhus
du går med ett veck i ryggraden
intrycket av politik
platthet endast till de
som har råd
som ulf
du borde
du borde trängt dig
i kön till nåd
Texter: S. Gedi
För mig, allting
Larmet ringer vid sju
Och klockan slår kväll
Och jag trodde väl
Att det kunde ha varit du
vid dörren, men jag vaknar ur min dröm
Lägger den på min hög av alla andra försök
men trots det tänker jag ge mig själv beröm
och nu är det alldeles för sent för fler besök
Beröm för att jag fortfarande anser drömmen vacker
för att jag inte ångrar någonting
Drömde om vår resa mellan städer och bensinmacker
och alla våra små vardagsting
Vinden ändrades dock med någon grad
Var i startgropen för att bryta mina rötter
utan vetskap om dina kalla fötter
Regnet tystade ljudet från vår drömstad
Allting är möjligt om man vill
och du vill inte
Implikationerna av det säger mer
än dina blickar från april
Det räcker nu
Låt dörren vara stängd
Besökstiden kommer inte att bli förlängd,
för jag ville att det skulle vara du
Och vad för mening finns det
när man lägger ner hela sin själ
och ändå så rinner allt igenom ens nät
hur mycket man än stritt?
Och alla minnen som bara vill mig väl
vill jag bli kvitt
Vad för betydelse hade det?
Var jag bara en testrunda, en lustig, fånig, dödfödd romans
man minns tillbaka till någon gång?
Maj månad har varit en livstid lång
Nu vet inte känslorna var de ska ta vägen någonstans
Förarlösa, föräldralösa, har inte råd med privatchaufför
Så nästkommande månader blir väl lika långa då
tills det inte längre är så,
tills jag återigen finner mig i en vardag utan substans.
Vad för betydelse hade det?
För mig, Allting.
Klockan klämtar kväll
och det vore väl
förbaskat fantastiskt kul
Om det hade varit du.
Text: E.S. Ekeliden
🙂
nedför gatan rullar jagannath
tillrättalagd bland hundraårsekar, fäst
som med märgspikar, genomborrad av lod
lod som fäster pannan på honom
i himlen.
det är natt och ännu mörkt och han karvar
med loden, i himlen
nya floder i vilka mjölken kan flöda.
ännu har de inte mynnat men de rasar mot korset
och vägen pekar in mot staden som en asfaltspil.
nerför gatan rullar jagganath
ett monstruöst gytter
törnar putsade till strålglans.
vandrarna i natten gapar
försöker finna det mänskliga däri–
de glömmer och
jagannath rullar in mot staden.
asfalt trycksatt glider bakåt
rinner ut över scenkanten i sitt råoljestadium och ljudet av det
är inte ens ett kras
utan ett otillräckligt kvidande
från något famlande djup bortom ekrarna.
han rör sig som allting rör sig, ett kvarnhjul rör sig
hans mekanism den stora mekanismen.
det finns en lucka, en låda som då och då
vittjas på rykande stjärndamm.
nedför gatan rullar jagganath
på en arm ligger en referensbok uppslagen,
ett index för tiden mellan översvämningarna.
vandrarna i natten ser detta och faller på knä
kramar pelarna, kysser grunden
vänder ögonen himmelsåt och gråter
gråter fram den nya floden, gråter salt och straffsuget
hycklargråter
gråter glädjetårar.
ett par ögon
in i vilka världens alla intryck oåterkalleligen flödar
ur vilka propparna dragits
ett par ögon som slätborrade kanonmynningar
beskådande från vattnet
en stillsam dammig soluppgång över en ärgad kust i oljebältet
en blå himmel som skorrar
när dess lilla handfull moln karvas upp av vingar
ett illavarslande lugnt hav.
ett par giriga ögon, ögon
som glättigt minns många andra gånger
brunnsögon på vars vatten bilderna lägger sig
som ytterligare ett lager.
nedför gatan rullar jagannath
förortsasparna ryser.
en buss kör upp på cykelvägen–
sjunker samman över sin sista suck.
chauffören gapar. glömmer.
det klafsar szch szch szch om trettio munnar
mekaniska käftar, slamsfyllda
droppande, stinkande och fulla av sorbet
trettio munnar i var och en av vilka tuggas en vinnare
ett separerat huvud flinar
och en ensam arm gör ett tecken
innan ljuset i ögonen slocknar:
nirvana, baby!
jagannath ler milt. han visar sin tomma, röda munhåla i hälsning.
bortom horisonten i blickens riktning
bräker stadens insektshjärta
och det finns ett hål någonstans
bland ekarna, bland ekrarna
som skulle kunna fyllas av det. av ett hjärta till.
nedför gatan rullar jagannath
kablarna över vägen lägger sig kring hans huvud
och det blir mörkt igen.
nu kliver de ut på trottoaren och ser–
slagna över hjulen ligger den halvhjärtade armén
vars flaggor vrider sig, kravlar
ut ur deras sår.
genom atmosfären tränger bruset
galaxens vindar som blodplasma genom svarta, avgrundsvida kärl
allting sammanbundet och tumlande genom tomheten
mot någon avlägsen kammare.
jag står åt sidan och gapar.
vem kan fästa något sådant i text, vem kan fånga
oändlighetens industriella bländverk som det faller
in i alltings ofattbara hjärta?
allt pumpas ut igen någon (annanstans * annangång)
briljant blått, ytterligare en cykel
och jag blundar och känner fallet som ett ingenting
utan vilket jag skulle skjuta uppåt
och slå hål i atmosfären–
jag ser honom i ögonen och glömmer.
Text: Isak Laestander
Besöket
Bang, bang, bang!
Någon bankar hårt på min ytterdörr.
Vem är det? ropar jag upprört.
– Det är Döden, släpp in mig!
– Nej, nej, nej, säger jag. Du är alldeles för tidig!
– Så säger ni alla, säger Döden med hög röst.
– Jag är inte alla, säger jag. Jag är jag. Gå härifrån nu!
Väntan. Tystnad.
Nuet
Blandade moln
Blandade känslor
Cancern konstaterad
Jag kontaminerad
Vikens vattens vågor
rullar kluckande stillastående
Allting rör sig ständigt bortåt
medan jag står stilla på plats
Uppe på höjden
Tittar ut över slottsparken
Hur mycket cancer
kommer min kropp att tåla?
Det är lördag eftermiddag
och par som gifter sig här
Jag är betydligt närmare döden
än något som helst giftermål
Ingen fjäril flyger förbi
men en skön vind i håret
Allt som finns och existerar
är just här och nu.
Texter: Peter Palm
