Är det här en ekonomisk science fiction-roman?
I den eviga 18 november odlar de fastfrusna människorna sina grönsaker i italienska växthus, medan tiden står still. Den danska författaren Solvej Balle skriver en nästan ekonomisk science fiction om att över tusentals dagar söka en väg tillbaka till tiden.
När Om uträkning av omfång 6 börjar har det gått 10 463 dagar sedan Tara Selter fastnade i den 18 november. Hon kallar det ”ett hack tiden”. När den slutar har det gått 14 712 ”artondenovembrar”. Tara Selter är nu en åldrad kvinna:
Jag köpte en anteckningsbok. Den är svart, och när jag köpte den tänkte jag att det här är den sista.
I den sjätte delen av den tänkta septologin är tidspremissens själva regler mer i bakgrunden. För det är också en roman där tidens upprepning gjort materialiteten påträngande – en ekonomisk science fiction. De många ”artondenovembrarna” tvingas ägna sig åt odling i mängder av växthus där de samlas, så att de inte ska utarma den lokala matproduktionen (likt omvända svärmar av gräshoppor):
Han hade hört några av försäljarna tala om att det hade stulits grönsaker under natten. Det rapporterades i alla fall om ett oförklarligt svinn från stånd och skåpbilar.
Vid ”Villa Thira”, i italienska Kampanien, somnar och vaknar Tara Selter ofta bakom växthusets glasväggar, och tycks ensam även i det stora kollektiv hon sedan många år lever inom: ”Befriade från paradis och helvete och vad som i övrigt skulle kunna drabba oss.”
”Berättandet är en ljum, torr, upprepande redogörelse som mot alla odds samlar tyngd”
Också här får vi stifta bekantskap med Solvej Balles nästan synestetiska bildspråk, eller ljudspråk. Eftersom dagarna upprepats tusentals gånger kan också även ljudens sekvenser memoreras in i kristallklar detalj. Och det är oerhört vackert:
Vinden tilltar och dagens sista bladrassel sprider sig över terrassen. Det är vinblad och blåregn, stora skrynkliga löv och smala flikiga som fladdrar runt över terrassen. Löven rör sig, först långsamt, sedan med plötsliga skutt innan de sprids åt alla håll.
Även de så kallade årstidsresenärerna, som skapat sina egna årstider genom att resa till olika delar av jorden den 18 november, börjar ansamlas i Kampanien. Och det är som om de alla nu vistas i vad som måste beskrivas som en sorts Olympustillvaro. Ingen verkar lida särskilt. De har fester och god mat. Tara Selter är sorgsen men inte missnöjd, ser tillbaka på sina relationer från andra sidan tidsglappet.
I seriens näst sista bok är det den barskrapade existentialismen som är central, och den metafysiska tillvarons möjlighet till ett slut. Småningom uppkommer en ”avresedag”, då artondenovembrarna på ett liksom religiöst sätt förväntar sig att faktiskt kunna återvända tillbaka till tiden. Hur är oklart.
Dagen är tänkt som #14712 – och där slutar boken. Någon förändring av grundtillståndet kommer aldrig.
Berättandet är en ljum, torr, upprepande redogörelse som mot alla odds samlar tyngd. Prosan är långsam men rör sig, sett till antal dagar som går mellan de dagboksliknande kapitlen, i ett rasande tempo. Bara från bokens start till slut går det över 10 år. Det är en repetitiv upplevelse, precis som det vore att genomleva över 14 000 ”artondenovembrar”.
Mellanbok till trots, är detta litteratur. Och jag är smått förbannad på att det inte finns en sjunde, avslutande del ute nu.
