Nina Wähä djupdyker i sin pappas bankrån
I Major Virvelvind blandas truecrime med dagbok, känslighet med drama och fatalism med självdistans. Rebecka Bjuremalm hypnotiseras stundvis av Nina Wähäs raffinerade men något röriga roman.
“Det går inte att förklara för en människa som inte skriver att det inte går att välja vad man ska skriva om.”
Är våra liv resultatet av fria val, eller bara genetiska upprepningar? Kan man skriva sig ut ur sitt arv? Det är frågor som driver Nina Wähäs Major Virvelvind. Wähä kombinerar en memoars sentimentalitet med en romans dramaturgi. Skrivande, kropp, moral och genetik blir viktiga verktyg för att förstå och hantera vem man är och var man kommer från. Resultatet är både rörigt och raffinerat.
Wähäs pappa emigrerar som ung från kommunistiska Bulgarien till folkhemmets Sverige. I efterforskningar som Uppdrag granskning bara kan avundas, djupdyker författaren i sin frånvarande pappas inblandning i en rad bankrån. Parallellt skildras Wähäs tillvaro som författare, mamma och dotter, där arbetet med boken blir ett sätt att närma sig både familjens historia och sig själv. Stundtals är det hypnotiskt att dras in i bokens true crime-delar, men hypnosen bryts delvis av dagboksinslagen. Dessa partier gör romanen mer mänsklig, men också mer splittrad. Som om två böcker pågår samtidigt.
Wähä återkommer till att dela upp människor i dualismer. Det finns de som inte klarar av att flytta från orten de är uppvuxna på, och de som inte klarar av att stanna. De som kan ta en annan människas liv, och de som inte kan det. Denna kategoriska benägenhet tyder på att Wähä finner att mycket tycks vara förutbestämt. Just genetiken återkommer som tema, där kroppen och det biologiska arvet är stundtals belastande, stundtals stärkande. Det är en människosyn på gränsen till moralisk fatalism, men alltid formulerad med humor och självdistans. Humorn är bärande. Utan den hade Major Virvelvind inte känts genuint personlig.
Ett ständigt sökande efter tillträde är ett genomgående tema. Wähä känner sig lika mycket som en outsider på KB, Stadsarkivet och Friskis & Svettis som i pappans nya familj. Subtilt och skickligt beskrivs utanförskapet som ett tillstånd att leva med. Wähä blir inte av med sitt inre barns strävan att förstå varför pappan inte saknade henne, och det verkar som att pappans familj förblir ett stängt rum även efter hans bortgång. Samtidigt får vi bevittna hur författaren vinner tillträde till andra tidigare slutna rum, från arkivsalar till gym.(Dramaten – snälla, sätt upp boken som föreställning på ett Friskis & Svettis.)
Major Virvelvind kan läsas som en släkting till Gun-Britt Sundströms Skrivliv och Karolina Ramqvists Det är natten. Likt Sundström och Ramqvist tar Wähä fasta på skrivandets villkor i relation till yttre omständigheter, som familj, identitet, tid och försörjning. Parallellt med berättelsen om pappan får vi en inblick i Wähäs skrivprocess. Att memoarens metaperspektiv bryter romanens fjärde vägg är ett intressant grepp, men som stundtals gör att berättelsen tappar tempo.
