Liv och lever

Mary Shelley sägs ha sparat sin makes hjärta efter hans död – en gotisk relik, en kärlekshandling eller bara en missförstådd myt. Inez Sundsten närmar sig hjärtat som symbol.

Ibland känner jag ett behov av att skriva på ett annat språk än mitt modersmål. Själva ordet modersmål kan irritera mig – det är mycket vackrare på engelska. My mother tongue. En moderligt nedärvd muskel, tillräckligt stark och flexibel för att forma hela världens ljud. Men ibland känner jag att jag behöver distansera mig från min moders tunga, slita den ur munnen som för att inte förolämpa henne. Tappa språket som för att skydda sig från tankarna. Jag förstår att det låter äckligt, men låt mig försöka förklara, medan jag fortfarande har tungan kvar.

För i världen – alltså då, förut – var det inte ovanligt att spara vissa kvarlevor från sina älskade. En lock, en tand, ett hjärta. Gotikens drottning, Mary Shelley, sägs ha sparat sin makes hjärta efter att han drunknade i en båtolycka. När kroppen spolades upp på stranden i Viareggio hade förruttnelsen redan fortlöpt. Mary var då 25 år gammal. Jag är 26, och har också stått på en strand i Viareggio. Jag och mina vänner brände oss i solen och drack sangria. Då var vi 18 år. När Mary var 18 började hon skriva Frankenstein.

Hjärtat ska hon ha haft på sitt sovrum, kanske i en snidad träask, kanske på sitt nattduksbord. Det ska ha plockats upp ur de sotade kvarlevorna efter att Percys kropp kremerades i en improviserad eldstad på nordvästra Italiens strandremsa. Efter en konflikt kring vem som älskade Percy mest – Mary eller poeten tillika vännen Leight Hunt – tillföll hjärtat Mary, och den romantiska kärleken segrade över den vänskapliga.

”Men i myten – och den lever vi ju hellre i – står unga Mary Shelley på en mörk sandstrand i Viareggio, trotsar lågorna och sliter ut ett brinnande hjärta ur det saltvattensstänkta, uppblåsta liket av hennes älskare.”

I verkligheten var det nog en relativt städad affär, nästan administrativ. Som så ofta skapade denna sakrala ritual, trots improviserad, ordning. En avslutad kremering, en traditionsbunden handling i att spara kvarlevorna, och en äganderättstvist som vinns av den juridiskt närmaste anhöriga. Men i myten – och den lever vi ju hellre i – står unga Mary Shelley på en mörk sandstrand i Viareggio, trotsar lågorna och sliter ut ett brinnande hjärta ur det saltvattensstänkta, uppblåsta liket av hennes älskare. Kanske behövde hon gräva ner fingrarna i hans bröstkorg. Hur långt hade förruttnelsen gått?

Men i verkligheten, om vi tvunget måste återvända till den, är arkeologer, historiker och litteraturvetare skeptiska till att det faktiskt var just hjärtat som plockades ur askorna. Hur hade det undgått elden? Hur kunde detta köttstycke vara tillräckligt intakt för att identifieras som ett hjärta av en grupp högt beaktade författare och sjömän? Författaren Anna Mazzola har gjort ett gediget försök att åtskilja myten om Mary och Percy från verkligheten om de två, och har samlat några populära teorier om hur det egentligen låg till med det brandsäkra organet i Marys byrålåda. En teori är att hjärtat var förkalkat av en tidigare tuberkulosinfektion, och att det därför hade hållits intakt. En annan teori är att det var hans lever, delvis bevarad av det tyrrenska saltvattnet.

Vilken symbolik är det som går förlorad, det faktum att organet som Mary omsorgsfullt sparade i alla år kanske inte alls var sin makes hjärta? Var hjärtat – som hjärtan ofta är – en symbol för deras odödliga kärlek? För passionen och tryggheten? Vad sker då med symbolen, om det ting som tillskrivs dessa stora känslor inte är vad man tror? Enligt biografiförfattaren Emily Sunstein hittade Marys äldsta son och hans fru hjärtat (eller levern) ett år efter moderns bortgång. Det ska ha varit inlindat i en sidensjal, tillsammans med ett fragment av Percys sista dikt, ”Adonais: An Elegy on the Death of John Keats”. Kanske var det raderna ”Death feeds on his mute voice, and laughs at our despair.” Kanske kunde Percy också längta efter att förlora sin tunga. Kanske önskade han att det var den som hans vänner hade räddat från elden.

”Äckel är kanske en av våra mest grundläggande känslor. Viljan av att ta hand om sitt eget avfall, gömma det, skämmas över det.”

Oavsett om man går på mytens eller verklighetens väg, så kan vi nog enas om att organ, särskilt då de är på ställen där de inte borde vara, är ganska äckliga. Äckel är kanske en av våra mest grundläggande känslor. Viljan av att ta hand om sitt eget avfall, gömma det, skämmas över det. Äckel handlar om malplacering. Saker – till exempel organ – som är på ställen där de inte borde vara – till exempel i en byrålåda. Smuts, skräp och förruttnelse vill vi oftast hålla så långt ifrån oss själva som möjligt är, och när den instinkten försvinner beror det inte sällan på någon form av ohälsa eller oförmåga. Men med organ är det annorlunda. De måste hållas så nära vårt inre som möjligt för att inte framkalla äckel. Djurorgan plastas in och processas för att avidentifieras som kroppsliga, och ju fortare de förtärs, desto mindre tid behöver vi fundera över äcklet det väcker. Även djurets organ måste alltså ta sig så nära själen som möjligt för att inte upplevas som äckliga. 

Föreställ dig att du, i en salig blandning av myt och verklighet, har grävt ner fingrarna i din älskades bröstkorg, känt den glödande, förruttnade huden under dina naglar och någonstans, långt inne, förväntat dig den kroppsliga värme som du i år har somnat bredvid. Och tänk dig att du sedan bevarar detta hjärta i en byrålåda i ditt sovrum, och att det får ligga där tills den dag du dör, och dina barn finner det inlindat i din älskares sista poesi. Och tänk dig då, att de som kallas experter några hundra år senare påstår att det inte alls var ett hjärta. Att det stycke bränt organ som du har ryckt från din makes brinnande lik kanske inte alls är en kammare för all världens kärlek och passion. Kanske är det inte just det där ruttnande organet som pumpade blod, liv, i hans kropp. Som gav honom den puls du kunde känna när du la pannan mot hans hals. Kanske är det en lever, någonting renande, någonting som suger i sig livets berusning och skyddar kroppen från nedbrytning. Kanske är det en njure, som tillbringade hela sin existens med att omvandla dessa gifter till urin. Kroppens avfallshanterare. Det är ju inte alls särskilt äckligt.

Kanske borde det ha varit en tunga, som för att hålla alla dina älskares tankar intakta, så att de inte riskerar att rulla ut över tungspetsen. Ett försök att bevara modersmålet, långt efter att döden göder sig på ens stumma röst och skrattar åt ens förtvivlan. 

Om jag rycker ut min tunga för att ingen ska höra vad jag har att säga, försvinner då orden? Om jag bevarar den i salt, kommer mina framtida barn kunna skrapa av några sista ord från den? Är det bevarade organet av en älskad tillräckligt för att överstiga konceptet av symbolik? Är det tillräckligt äckligt?

Text: Inez Sundsten