Här är författaren som tilldelas årets Nobelpris
I den guldblå Börssalen står fotografer uppradade som en liten armé, beväpnade med stativ och block längs rummets väggar. Dagsljuset filtreras genom gula gardiner som får hela rummet att bada i värme. Det är mitt i denna gräddbakelse, Svenska Akademiens nav, som tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur sker enligt tradition: alltid på en torsdag i början av oktober, och alltid prick klockan 13.00.
Ett litet pling, som från en svag, analog ringklocka, ljuder över salen när klockan slår hel. Då öppnas dörren och Mats Malm, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, kliver ut och avslöjar vinnaren av årets Nobelpris i litteratur.
Priset går till ingen mindre än den ungerske författaren László Krasznahorkai, “för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter.” Ett svagt sus sprider sig över salen. Krasznahorkai har varit favorittippad i år och utgör ett förhållandevis väntat, och säkert val, för Svenska Akademien. De som varit med förr berättar efteråt att reaktionerna i rummet var svala, men visst hörde jag ändå både suckar och tysta glädjerop när beskedet kom.
Men vem är då författaren vars namn egenhändigt representerar en tredjedel av det ungerska alfabetet?
László Krasznahorkai föddes den 5:e januari 1954 i Gyula, en liten ungersk stad precis vid gränsen till Rumänien. I en intervju med The Guardian berättar han att han inte hade några förhoppningar om att bli författare – han kunde inte se sig själv som en del av denna “krets” – men bestämde sig för att försöka skriva om världen efter en bisarr natt som nattvakt på en farm. Han skulle precis ta en sovpaus i sitt skift när byborna bad honom att hålla sig vaken; en man skulle komma i natten och kastrera grisarna. Det fanns en viss atmosfär runt mannen, ett mörker, en avsaknad av empati och känslor. Krasznahorkai fick i uppgift att hålla i grisarna medan mannen kastrerade dem, en efter en, i takt med att solen steg på himlen. Han blev djupt påverkad av grisarnas smärta och mannens apati, och insåg att han behövde fånga nattens stämning, denna skärva av mänsklighetens essens, i ord.
Händelsen inspirerade hans första roman Satantango, som gavs ut 1985 och blev en omedelbar succé. Krasznahorkai skrev mot det rådande kommunistiska styret, i en tid när tron på förändring var låg – ingen visste att Berlinmuren skulle falla bara fyra år senare. Och just som muren föll kom hans andra roman, Motståndets melankoli, en psykedelisk historia som utspelar sig i en ungersk by, där cirkusar, döda valar och våldsutbrott hemsöker byborna.
Krasznahorkai skriver om vansinnet, på ett stundtals vansinnigt sätt. I sitt författarskap gör han inte bara uppror mot samhällets konventioner utan också mot grammatiken – han motsätter sig både punkten som regel och romanformatet som koncept. Hans senaste bok, Herscht 07769, är till exempel skriven i en enda lång mening, och Krasznahorkai har uttryckt att han tycker att korta meningar är “artificiella”. Språket, precis som livet, är ett enda långt flöde – och bör skrivas som ett sådant.
Själv beskriver Krasznahorkai sitt liv som en “permanent rättelse”. Efter varje roman drabbas han av insikten att den nästan är bra – och sätter då igång med att skriva en ny, bättre, roman.
När Krasznahorkai i december tar emot årets pris kommer han att vara den första ungraren på 23 år som får Nobelpriset i litteratur. Ett besked som landets premiärminister Viktor Orbán uttrycker glädje över på sociala medier. “Ungerns stolthet, den första Nobelpristagaren i Gyula, Leslie Krasznahorkai. Grattis!”, skriver Orbán om författaren som öppet kritiserat och tagit avstånd från hans styre och landets nationalkonservativa riktning.
Själv verkar Krasznahorkai något omtumlad när han nås av Kulturnyheterna. Glad på rösten berättar han att han är lugn och nervös på samma gång.
– Ni förstår, det är första dagen i mitt liv som jag vinner ett Nobelpris, säger han.
Tre böcker du ska läsa för att komma in i László Krasznahorkais författarskap:
Satantango, 1985
Motståndets melankoli, 1989
Seiobo där nere, 2008
