Bokslut i skuggan av cancer och corona
I sin nya roman är Mats Kempe yrkesskicklig nog att göra en hopplöst splittrad berättelse läsvärd. Men dagboksformen blir mest ängslig, skriver KULTs litteraturkritiker Amandus Gustafsson.
Jag har aldrig varit nån jävla konstnärssjäl. Aldrig velat vara det. Har bara försökt hitta ett sätt att leva mitt liv.
Sent i Den bokstavliga himlen av Mats Kempe fångas en essens av det jag som framträder. Här är en författare som skriver sig genom livet, snarare än med ett inspirerat syfte. Den stabbiga meningen, punkter hellre än kommatecken, det skenbart vardagliga som ska hysa en större sanning.
Det är en dubbel historia. Den ena: den döende barndomsvännen Patrick ber författaren att skriva om deras gemensamma idol Al Bowlly – en jazz- och smörsångare på 1930-talet, slog igenom med bland andra Glenn Miller, sjabblade bort framgången och dog i Londonblitzen. Den andra: Kempe och hans mor, familj, intensiva musikminnen och en vardag i skuggan av cancer och pandemi.
”Likaså flackar min uppmärksamhet när familjevardagen ska flätas samman med det sublima.”
Coronaskildringen är bland de svagare delarna, och lider av tvångsimpulsen att bara upprepa pandemins välkända premisser, som ”strikta rekommendationer för hur vi får röra oss inom landet”. Generellt väntar jag fortfarande på en värdig coronalitteratur, som gör något oväntat med livet under pandemin, som inte förlitar sig på dess inneboende tragik som dramaturgisk krycka.
Likaså flackar min uppmärksamhet när familjevardagen ska flätas samman med det sublima. Språket blir stelt och uppradande, i famlande utläggningar om fjärilar och moln.
Sedan denna ängslighet (troligen tänkt som ironi) från en medelålders man:
Så en gul oktoberdag, på en skivmässa i Münchenbryggeriet […] försöker gissa oss till vilka plattor som kan finnas i backarna utifrån hur säljaren ser ut, vilken ålder han har – jo, för det är nästan bara män.
Tänk att det nästan bara är män som hänger runt på skivmässor!?
Det är i stället vid bokens förflutna relationer jag dröjer. De avgörande åren med äldsta vännen Patrick, pappan, jazz- och hawaiimusiken genom Al Bowlly – mörkret hos den psykiskt sjuka mamman. Här finns klarsyn; inte förrän något är över kan vi förstå dess betydelse, ont eller gott.
Märkligt nog fungerar även den skissartade biografin över Al Bowlly. Ibland klumpig när den ska måla upp detaljer, men desto mer effektiv som en reflektion över konstnärskap – och att bara i musiken känna sig i-världen.
Som Al Bowlly nästan, men inte, blev Bing Crosby ställs Mats Kempes författarkarriär i kontrast till hustruns: Kristina Sandberg. Den melankoliska undertonen, att göra bokslut, ekar genom romanens 341 sidor.
Tyvärr händer inget nytt på den litterära himlen. Hantverket är säkert, lite fantasilöst. Men i tillbakablickandets korsande loopar uppstår bitvis en gripande, dov glöd.
