Det finns inget annat att göra än att ta emot och underkasta sig
I Kyss och hejdå känns det som om ens livs alla ex knackar på ens dörr. Nora Fortes läser Claire-Louise Bennetts snyggt ambivalenta roman.
Tänk dig att alla dina ex vill komma tillbaka in i ditt liv igen. Eller tänk dig att du har flyttat till landsbygden, sitter och skriver i en vedbod, försöker leva ditt bästa liv, och alla dina ex står utanför och bankar på väggarna och försöker komma in. Det är inte riktigt det som händer i Claire-Louise Bennetts roman Kyss och hejdå, översatt av Helena Fagertun, men det känns som att det är vad som händer.
Den författande kvinnan har flyttat bort från staden med sin senaste stora kärlek, Xavier. Vi vet inte exakt varför, men hon har i alla fall en vilja att komma bort. Nu brukar hon sitta i vedboden och skriva om alla relationer hon haft med män. Det är kanske av fri vilja, det är kanske en tvångshandling. Texten drivs fram av ett starkt jag, och de flesta meningar inleds faktiskt med ordet “jag”, det är en sån där roman som somliga kanske skulle kritisera för att vara jagfixerad. Men det är tvärtom en bok som förtjänar att hyllas för hur formen och handlingen kompletterar varandra.
Jaget är ensamt och reflekterande, och vi blir fastkilade i hennes ensamhet med delad vårdnad över hennes reflektioner. Upplevelsen är att jaget blir till ett vi. Hon skriver om intryck som hon i ena stunden verkar älska och njuta av, och som i andra stunden verkar skrämma henne. Texten placerar läsaren i en uncanny valley-vardag där hela tillvaron verkar påverkad av en okänd faktor som lurar i världen utanför vedboden.
En av grejerna som lurar är förmodligen döden. Det är kanske lite brutalt att tänka så, men döden är en ofrånkomlig del av varje relation. Särskilt här, eftersom Xavier är rätt så mycket äldre än kvinnan, och frågan om när deras relation kommer att dö, genom ett slutgiltigt uppbrott eller genom en faktisk död, är oundviklig.
Vi vet inte mycket om resten av männen. Hennes tidigare förbindelser är reducerade till skuggor – många av männen hon berättar om är helt namnlösa – och de verkar inte sällan vilja henne illa. Samtidigt som de ibland är rent ut sagt farliga blir de också liksom kastrerade av hur obesvarad deras besatthet av henne är. Man kan avläsa en nästan gotisk take på incel-fenomenet. En kvinna som blir hemsökt av alla män som hatar henne för att hon inte älskar dem. Då blir vedboden och skrivandet ett skydd.
Jag blir besatt av hur vi hamnar i ett gränsland mellan rädsla och erotik. Meningarna drivs fram av ett dunkelt begär som finns i språket och riktningarna det tar. Samma upplevelser och intryck återberättas, från olika vinklar och med fler eller färre detaljer för varje gång. Det finns ett starkt behov av att bearbeta – spekulationer om ett underliggande trauma uppkommer – men i upprepningarna finns det också ett starkt begär.
Genom hennes skrivande får vi ta del av återkommande drömmar, och vi slungas fram och tillbaka mellan platser vi inte känner igen. Det är en sensuell upplevelse att inte vara helt säker på var allt kommer ifrån och vart allt är på väg. Det finns liksom inget annat att göra än att bara ta emot, underkasta sig.
I språket finns ett detaljfokus, och i detaljfokuset finns en strävan efter perfekt njutning. Så här skildras jakten på njutning: å ena sidan äcklet som kommer från ett glas avslagen prosecco, å andra sidan tillfredsställelsen som kommer från ett smakfullt blomsterarrangemang. Att som kärlekspar göra världen behaglig för varandra är den yttersta kärlekshandlingen. Ömhetsbetygelser är aldrig så ömma som när de går ut på att tillfredsställa motpartens hornhinna, och snedsteg är aldrig så sneda som när de resulterar i att bekvämlighet måste offras.
En nagel i ögat på männen i hennes liv, verkar det som. Det slutar aldrig att skava mellan henne och männen. Jag läser inte om en förtryckt kvinna, men jag läser om en kvinna vars omgivning gärna vill att hon ska vara förtryckt. Kvinnan nämner att det ibland känns som att männen i hennes närhet vill döda henne.
Jag får en känsla av att de vill offra henne på bål, alltså, göra henne till offer. Är det en okej vilja att ha? Det är väl det som är frågan. Bennett värderar på ett kittlande sätt begär över plikt och förväntningar. Det är en provocerande rangordning, men den belyser skickligt romantikens problematik. Claire-Louise Bennett har en otrolig förmåga att skriva fram ambivalens. I den kusliga vedboden vill man själv inte vara fast, men man vill heller inte under några omständigheter sluta läsa om den.
